Skrymta

Läste på GT:s löpsedel att de avslöjade 60 misstag kvinnor och män gör i sängen. Jag har inte läst artikeln och mycket pekar på att jag inte kommer att läsa den heller. Istället tänkte jag bidra med min helt egna lista, två hemligeheter kvinnor bör veta innan de köper (under)kläder.

1. Skinnjackor, speciellt tighta, gör sällan brösten rättivsa

De klämmer ihop och plattar ut på ett väldigt märkligt sätt. Kolla själv i spegeln innan du betalar dyrt.

2. Vita, släta underkläder är alltid vackrast

TV, veckotidningar och kvällspress kan tjata ihjäl sig om raffiga underkläder, rött, svart och spetsar, men när det verkligen gäller, i sovrummet ja, då är det vitt som gäller. Vitt, enkelt, rent, vackert, sexigt.

Var så goda, dagsens sanning rakt och enkelt serverad.

Kommer hem från en tågresa. Som vanligt är det krångligt med platserna. Varför, varför, varför ska det vara så svårt? Det kostar ju inte särskilt mycket att boka en platsbiljett och dessutom är det ju rätt enkelt att bara sätta sig på den plats man bokat (ett tips: det ska vara samma nummer på vagnen och på platsen som de siffror som står på din biljett).

Det finns två sidor av den här frågan. Den ena är folks oförmåga att klara av systemet med platsbiljetter och den andra är järnvägsbolagens oförmåga att klara av systemet med platsbiljetter.

1. Folks oförmåga att klara av systemet med platsbiljetter
Det är snarare regel än undantag att det, när man kliver på järnvägsvagnen och letar sig fram till sin plats, sitter någon slashas på den plats man har fått sig anvisad. Då får man ta fram sin biljett och fråga om den som sitter där har platsbiljett. En vanlig sak som då händer är att denna person då reser sig och muttrar något om trångsynthet och typiskt svenskt. Ett annat vanligt scenario är att personen börjar yra om att den har platsbiljett någon annanstans i tåget eller i något annat tåg någon annan gång så att du kanske kan gå och sätta dig på en plats någon annanstans. Visst, ofta gör jag då det och kraschar på så sätt hela systemet med platsbiljetter.

2. Järnvägsbolagens oförmåga att klara systemet med platsbiljetter
Det kan hända att det inte sitter någon slashas som ber dig ta någon annan plats någon annanstans (visst, jag var förutseende och bokade en plats med fönster, men visst jag sätter mig gärna borta i stökiga familjevagnen och tar hand om någon annans treåring istället för att jobba på tåget, det går så bra så). Men det här är oftast bara en teoretisk möjlighet eftersom du då kan slå dig i backen på att vagnen du bokat plats på har bytts ut, tagits ur drift eller bytt numrering av platserna.

Jag märker att det finns mycket mer jag skulle kunna skriva här om fäblessen för det så kallade kontinentala. Om hur irriterande det är när medresenärerna inte bara kan låta mig vara i fred eller hur jag ibland blir frestad att skaffa bil. Men det får bli en annan gång.

På förekommen anledning känner jag att det är dags för lite folkbildning. En kamp mot den historielöshet som sprider ut sig. Det handlar om vinylnomenklaturen. Historielöshet är en sak och det kan förlåtas men historieförvanskning, där går gränsen och därför ser jag mig nödgad att rycka in och reda ut. För det allra första: Det finns inget som heter LP-singel. Däremot finns det:

Vinyl
Materialet skivorna är gjorda av. Oftast svart och runt men kan tillverkas i olika former och färger.

Vinylskiva
Samlingsnamn på lagringsmedium för musik. Finns företrädelsevis i två hastigheter, 33⅓ varv och 45 varv per minut (rpm=revs per minute). Förekommer också i 78-varvshastigheter men då oftare i bakelit, så kallad “stenkaka”. Stenkakorna gjordes i 10″ (tio tum) men de vanligaste storlekarna på aningen modernare skivor är annars 7″ som är närmare 18 centimeter och 12″ som är drygt 30 centimeter. Oroa dig inte för mycket för det där med 33⅓ eller 45 varv, det står på etiketten på skivan vilken hastighet som den ska spelas på.

LP, album
LP står för Long Play och betyder att det är en 12″-skiva med flera låtar på, cirka 45 minuter på varje sida.

Innerkonvolut
För att skydda vinylskivan från repor så finns det ibland ett stort kuvert i själva skivfodralet där skivan ligger. Ibland av papper, ibland av prasslig plast och är det riktigt lyxigt så är det tryck på innerkonvolutet också.

EP
EP står för Extended Play och är en slags hybrid mellan singeln och LP-skivan. Den innehåller vanligtvis fyra låtar (två på varje sida) och, vågar jag påstå, oftast i 45-varvsutförande även om 33⅓ även förekommer.

Singel
Låtar som artisten eller rättare sagt skivbolaget tror ska sälja extra bra pressas upp som singel. Singeln är en sjutumsskiva med två låtar (en på varje sida).

A-sida, B-sida
De allra flesta har en A-sida och en B-sida. Detta ska ge en vink om vilken ordning den som gjort skivan tänker sig att du ska spela dem i. När det gäller LP-skivor har detta mindre betydelse men när det gäller singlar så är det helt avgörande. A-sidan är själva singelspåret medan B-sidan är utfyllnad (i de allra flesta fall).

Dubbel A-sida
Ibland händer det att artist eller skivbolag försöker släppa en singel med dubbla A-sidor. Oftast beror det väl på att det var svårt att berätta för artisten att vissa låtar är bättre än andra.

Maxisingel
Kärt barn har många namn, till exempel maxi, tolvtumssingel eller tolva. Maxisingeln är en 12″ skiva med bara en eller ett par låtar på. Ofta snurrar den på 45 varv och den som köper en maxi väntar sig i allmänhet att den ska bjuda på minst en remix av låten (en maxiversion). Remixen är oftast en förlängd version av låten, gärna med lite extra tung bas och helst med långt intro samt någon brygga som gör det lättare för en discjockey att mixa in och ut till nästa låt. I sällsynta fall pressas den vanliga singeln på maxi för att riktiga audiofiler ska få sitt lystmäte (ljudet blir nämligen bättre på det sättet). Maxisingeln är mest en företeelse för den nördigare och inget som den normala skivköparen behöver bry sig så mycket om.

äNätverksträff med Sveriges informationsförening, en jättetuff invalsförening för informatörer. Jag tror jag ska sluta med så kallade nätverk. Vad ger det egentligen? Vi klär upp oss, vi sträcker på oss, vi vill låta de andra förstå vilka fantastiska positioner vi har. I dag fick vi lyssna på två konsulter som höll i ett mentorsprogram för informationsföreningen, 38000 kronor plus moms ska de ha för kalaset. Glöm det. På de platser jag varit tidigare så är det väl cirka åtta gånger den årliga utbildningsbudgeten.

Nåja, det är säker bra och det är klart att de ska ha betalt för att hålla en utbildning. Jag har ändå en bild av att det finns massor med ensamma informatörer där ute. Vi som inte sitter på en informationsavdelning, vi som får sköta allt från strategiskt till operativt, vi som själva gör alla delar av kommunikationsprocessen, vi som dagligen trollar med knäna utan att köpa in konsulttjänster till höger och vänster. Vart finns forumet för oss som bara vill prata kommunikation? Vi som bara vill utvecklas och inte brösta upp oss.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Kanske är det bara mindervärdighetskomplex och dåligt självförtroende. Eller så går det att ta träffarna vidare och verkligen prata med varandra om gemensamma upplevelser. En träff för oss ensaminformatörer kanske.

I dag har jag också fått klart för mig att jag ska betala drygt elva tusen kronor i skatt. Det är mer pengar än jag fått ut någon månad det här året. Outgrundliga äro skatteberäkningarnas vägnar.

För övrigt så har M fått jobb. Stort jättegrattis!

Febertermometer hör hemma i barnfamiljer och på sjukhus. I synnerhet på sjukhus, men vad gör febertermometrar hemma hos vuxna människor? Vad är poängen? Du känner dig sjuk och hängig, du mäter din kroppstemperatur, men vad ska du sedan göra av den informationen? Som jag ser det finns det två möjliga utfall.

1. Det visar sig att du har feber
2. Det visar sig att du inte har feber

I det första fallet så får du din krasslighet bekräftad. I det andra fallet visar det sig att du är frisk, eller vad då? Du känner dig sjuk och hängig, men du har inte feber. Vad ska du göra då? Gå till jobbet ändå?

Ja, TV-apparater som kastas ut från hotellrum har man ju hört talas om. Men det här … Badkar från tredje våningen! Seriöst.

Har ni spelat i band någon gång? Funderat på det? Sett filmen “The Committments” eller “High Fidelity”? Då vet ni vad det svåraste med att starta ett band är. Är det:

• Att lära sig spela ett instrument?
• Att skriva originell och bra musik?
• Att hålla ihop en grupp människor trots ibland olika idéer om vart man vill komma med sin musik?
• Att få den uppmärksamhet man förtjänar?

Nej, nej, nej och nej. Det allra svåraste. Det som tar mest energi och tankekraft är namnet. Vad ska bandet heta. Det måste ju vara något som ni kan leva med i alla år framöver. Något unikt, något internationellt gångbart (hybris? jovars), något som fungerar på webben. Det får dessutom gärna börja på någon bokstav som gör att det sticker ut, kommer först eller sist i en lista (A, Z eller Ö ligger alltså bra till). Det får gärna vara något klatschigt också … något finurligt, betyda något på latin, vara någon figur ur grekisk mytologi eller någon bortglömd Tolkien-karaktär. När alla dess kriterier är uppfyllda så ska namnet vara unikt också. Man vill ju gärna vara översta resultatet i Google-sökningen.

Vad är då svårast när det gäller att starta ett företag?

• Att ge upp tryggheten i en fast anställning?
• Att ta risken att sätta sig i skuld?
• Att lära sig alla regler och bestämmelser?
• Att hitta en affärsidé som håller?

Nej, nej, nej och nej. Det är förstås namnet. Det här med företag är som band eller barn. När väl en i bekantskapskretsen börjar så följer de andra efter. När jag startade mitt första företag så sa en bekant att det var som att starta band. Alla skulle ha ett eget företag, alla gick och funderade på vad det skulle heta.

Hur är det med bloggandet då? Vad är det en bloggare i spe går och tänker på?

• Att ha något att skriva om
• Att hitta tid att skriva
• Att kunna hantera de verktyg som finns
• Att få den uppmärksamhet den förtjänar

Nej, det är förstås namnet, namnet, namnet och namnet.

Jag tänker mycket på att skriva här, men det är några saker som håller mig tillbaka. En sak är att jag inte riktigt på vilken nivå jag ska lägga mig. Vad ska jag skriva om och vad ska jag inte skriva om. En annan är att jag inte vet om det här sättet att skriva är något för mig, det är nog lite emot min natur. Jag vill gärna arbeta med mina texter, vända och vrida på dem, låta processen ta sin tid. Det här sättet att skriva kräver mer rakt på och kanske är det bra att öva. Sedan finns det den praktiska aspekten. Det är mycket annat som ska hinnas med, måste jobba, vara hemma med barn, hinna med relationer och hem. Så finns det som antagligen egentligen är kärnan. Jag vill inte bränna allt krut så här i början. Jag skulle (om tiden tillät) lätt kunna skriva här hela dagarna som det ser ut nu, men jag vet också att det inte kommer att fortsätta så. Misstänker att i sommar kommer antagligen många andra saker kännas viktigare. På något sätt har jag fått för mig att en jämn ström med postningar här är det bästa.

Jag vill ju inte vara som det där bandet som skriver låtar, står och repar, åker och spelar år ut och år in och sedan slår igenom. Gör en skiva som säljer bra och sedan … inte kan komma på något mer.

Nu sover hon. L och jag är hemma i dag. Snart är hon fyra månader och vi börjar lära känna varandra. Dagarna flyter på, vi har våra små rutiner. Hon har börjat skratta högt.

Växer man upp inåt landet och någon gång råkar påstå att det stormar när det blåser utomhus så får man sig snart en räpa om att man minsann inte har någon aning om vad en storm är. Stormbegreppet har inte bara en metrologisk definition, det har också en inofficiell geografisk begränsning. Det är mer eller mindre reserverat för dem som bor längs kusten. Nåde den inlänning som trampar på den ömma stormtån.

I längden blir det tröttsamt att alltid få sig en åthutning vid användandet av ett visst ord och i enlighet med en klassiska betingningens regler slutade jag helt enkelt. Jag säger aldrig att det är storm, möjligen blåser det mycket. Inte ens under orkanen Gudrun eller stormen Per vågade jag mig på något annat än att “det blåser”.

Jag säger inte “god morgon” heller. Det finns så gott som alltid någon morgonfascist som känner behov av att få påpeka när dennes väckarklocka ringde. “När jag var uppe klockan halv tre, då var himlen alldeles molnfri.” Insomningstid spelar ingen roll, antal sovna timmar eller tupplurer under dagen har ingen betydelse och sammanlagd produktivitet är helt ovidkommande. Tävlingen gäller endast vem som var uppe tidigast på natten. Jag är inte med i tävlingen och det enklaste sättet att undvika utmaningen är att begränsa sitt språk genom att inte säga “god morgon”.

Vad jag förstått så är också ordet “blogg” i vissa kretsar begränsat på samma sätt. Det är de som varit med länge som bestämmer hur det får användas och vad som definierar bloggande. Det här är förstås inget unikt för bloggande, det gäller snowboard, musik och alfapet också. Det var bättre förr och somliga har svårt att hänga med och definiera sig själva när någonting blir mer allmänt känt (eller mainstream eller sellout som det heter inifrån).

Men till dig som haft internet hemma i tvåhundra år och bloggat sedan Eldkvarn brann vill jag säga, ta det lugnt. Se mig inte som ett hot om jag inte skriver precis som du vill, som formen kräver. Tänk så här istället, ju fler amatörer som ger sig in i leken, desto mer lysande blir din stjärna, du som vet hur man gör.

Hjälper inte det? Tänk inte på det här som en blogg i så fall. Jag kan försöka undvika det begreppet på samma sätt som jag undviker “storm” och “god morgon”. För om begreppet “blogg” ska begränsa hur jag skriver så är det här ingen blogg. Kanske är det en journal, skrivövningar eller helt enkelt text som jag skriver när det faller mig in. Är det viktigt? Nej, inte enligt mig. Jag skriver hur jag vill och jag hamnar till och med gärna i essäfällan om det faller mig in. Någon storm är jag inte ute efter att skapa.

God morgon!