Skrymta

I dag slutade jag. Samma arbetsplats i närmare åtta år. Ingen guldklocka, jag vet, men ändå ett bra tag.

Nu blir det föräldraledigt på heltid under ännu ej bestämd tid.

Böcker har skrivits för mindre, men vi får se hur mycket pappabloggande det blir.

Vaknade, bytte blöjor, lekte en stund, värmde mjölk, matade, hon åt sjuttio centiliter, gick runt med henne, hon somnade :||

Jag hade inte förstått hur svårt det var att hitta en pizzeria i Sundbyberg. Jag menar … Liten svensk ort, pizza … Kom igen det hör ju ihop. Jag gick runt i drygt fyrtio minuter drömmande om en inbakad eller kanske en enkel Bussola. Passerade sushi-ställen, grill-barer, ett antal mer eller mindre fashionabla lunchhak.

Vidare och vidare vandrade ut ifrån de centrala delarna, mer och mer tröstlöst. Passerade inte mindre än fyra indiska och till och med en persisk restaurang innan jag med mina sista krafter släpade mig in på det jag trodde var en hägring, ett grekiskt ställe som lite pliktskyldigt skyltade med pizza.

Väl inne så drabbades jag av den hungriges obeslutsamhet och beställde en Souvlaki. Det var definitivt inte pizza, men gott.

Kan man dra några slutsatser av detta?

* Att det finns en pizzalucka att fylla i Sundbyberg?

* Att det är helt ute med pizza och att jag blivit så gammal så jag inte förstått det (ja, försök hitta ett ställe som säljer grisfötter eller lungmos i dagens läge)?

* Att jag letade på helt fel ställen och att det egentligen kryllar av pizzerior i Sundbyberg (kanske heter de La Roma eller Amore också).

Hörde på radion i samband med pizzaletandet att Erlend Loe har kommit ut med en bok om en kantor som hittat hemliga koder i Shakesperes texter och naturligtvis leder koderna fram till en skatt och naturligtvis är det både frimurare och tempelriddare inblandade.

Så långt skåpmat. Det udda är att Erlend Loe är helt seriös. Det finns faktiskt en kantor som hittat koderna och kommit till Erlend och bett honom skriva en bok.

Visst. För somliga kan ju det här verka fullkomligt logiskt, men för mig väcker det på samma sätt som det pizzeriafria Sundbyberg en del frågor. Till exempel:

* Varför åkte inte den norske kantorn och grävde upp skatten? Han kunde ju frågat Erlend om han ville följa med om han behövde hjälp att gräva. Behövde de ännu mer pengar sedan de hittat skatten så kunde de ju skrivit boken då.

* Koderna i Shakesperes böcker ska bilda en karta som sedan ska peka ut stället för skatten som kan vara av stort religiöst värde påstås det (oj, oj, kan det möjligen vara gralen). Men om det är en grej man till gömma riktigt väl, varför göra sig besväret att koda en karta? Vem skulle avkoda den 400 år senare? En norsk kantor? Varför? Till saken hör att kantorn vet vart skatten ligger, ungefär. På en kanadensisk ö. Men där har tyvärr inga skatter hittats ännu (det här förklarar ju till viss del den första frågan).

* Alltså, de här frimurarjepparna, hur har de det med internkommunikationen egentligen? Efter ett tag kryper det ju fram att den norske kantorn själv är frimurare. Jodå. Kantorn är alltså med i gänget som ska hålla skatten hemlig och vad gör han när han klurat ut hur koderna ska läsas och vart skatten ligger gömd? Går har till orderns stormästare och berättar? Nej, han går till en välkänd författare och ber honom skriva en bok. Märkligt.

Bergsjön år ett: Unga män med rakade huvuden, kamphund med nithalsband.

Bergsjön år två: Unga männens mammor eller flickvänner med blonderat hår, unga männens kamphund med nithalsband. Tydligen var det inte så roligt att ha hund som det verkade. Hunden var tydligen ett djur med behov och inte bara en tuff accessoar.

I dagarna kommer ett lagförslag om att polisen ska få rätt att ta en hund ifrån sin ägare i förebyggande syfte.

Det tycker jag är bra. Jag har överhuvudtaget inte förstått poängen med kamphundar. Jag vet att ägarna till kamphundar oftast hävdar att de är “jättegulliga” och “världens snällaste”. Men var det verkligen därför ni skaffade den sortens hund? Det var inte för att det var lite tufft med en lite skräckinjagande hund? Det var inte för att det kändes lite tryggare med en slagskämpe vid din sida? Det var inte för att du faschinerades av kraften som finns i hunden?

Jag tror inte på det.

En hund som accessoar ger mig en besk eftersmak, på samma sätt som när Paris Hilton bär något råttliknande med tofs i sin väska är det tveksamt med en skarptandad muskelhög som skriker “respektera mig för jag kan bita dig”. Då är det inte en hund du är ute efter, det är en identitet.

Ville du ha en “gullig hund”, var det en “snäll hund”´du var ute efter? Upplysning: Det finns andra raser! Pudel till exempel, de är snälla och gulliga.

Det finns ju de som påstår att de gillar att diska, men jag tror att de är hjärntvättade. Så finns det de som tappar upp vatten, låter det stå och kallna för att diska senare. Visst jag kan förstå att det kan vara värt det, det kan vara värt obehaget att stoppa ner handen i kallt fettmättat vatten för att dra ur proppen. Det kan vara värt det för att lösa upp matresterna.

MEN vad är poängen med att kasta i diskborsten i det där äckelvattnet? Jodå, det finns de som gör så. Varför? Jag har frågat men får inget vettigt svar. Är det för att det är så fruktansvärt att diska så att det inte kan bli värre och att man därför kan kasta i diskborsten. Eller är det en markering om att det finns värre saker än att diska, att plocka upp en diskborste ur ljummet slemvatten till exempel?

I går blev det klart med en efterträdare för den tjänst jag haft i sex år som anställd och i två år som konsult. Skönt.