Inkluderande tillställning
För drygt en vecka sedan hade vi dop. Allt gick enligt planerna och de drygt fyrtio gästerna verkade nöjda med den efterföljande lunchen. Inför dopet skickade vi ut tjusiga inbjudningskort per post och eftersom folk flyttar runt oftare än jag skickar brev till dem så har jag i princip slutat med att hålla ordning på deras adresser. Dessutom går alla att hitta på webben. Lite för många faktiskt.
Det började med att jag chansade på en bekant Christian i Norrköping/Linköping. Några dagar senare ringde en upprörd kvinna och ville prata med vår dotter. Vi förklarade att hon vid sex månaders ålder inte är särskilt verbalt artikulerad, kvinnan ville inte låta sig bevekas utan var mycket upprörd. Inte mindre än två gånger kände hon sig tvungen att ringa och berätta att hon minsann inte hade tid. Till sist verkade det som vi fick henne att förstå att varken hon eller hennes Christian var tvungna att göra något annat än ignorera det feladresserade brevet.
Steg två i adressförvirringen visade sig på själva dopdagen. De flesta civiliserade vännerna hade svarat på inbjudan inom utsatt tid. Det fanns dock vissa som inte klarat av den uppgiften vilket i vissa fall förvånade mig. När vi så stövlar in i kyrkan så sitter en av dessa där. Han hade gjort samma sak som jag, sökt på webben, fått upp mitt namn i min stad och skickat ett vykort till min tio år äldre namne som antagligen undrade vad kortet handlade om och vem det var ifrån.
