Jaha, då är man fångad. Typ tre. I kommentarerna går det att läsa “hemmapappor eller på annat sätt understimulerade män som berättar om sin ointressanta vardag”. Får försöka komma ur pappabloggandet eller möjligen skriva något mer intressant.
För drygt en vecka sedan hade vi dop. Allt gick enligt planerna och de drygt fyrtio gästerna verkade nöjda med den efterföljande lunchen. Inför dopet skickade vi ut tjusiga inbjudningskort per post och eftersom folk flyttar runt oftare än jag skickar brev till dem så har jag i princip slutat med att hålla ordning på deras adresser. Dessutom går alla att hitta på webben. Lite för många faktiskt.
Det började med att jag chansade på en bekant Christian i Norrköping/Linköping. Några dagar senare ringde en upprörd kvinna och ville prata med vår dotter. Vi förklarade att hon vid sex månaders ålder inte är särskilt verbalt artikulerad, kvinnan ville inte låta sig bevekas utan var mycket upprörd. Inte mindre än två gånger kände hon sig tvungen att ringa och berätta att hon minsann inte hade tid. Till sist verkade det som vi fick henne att förstå att varken hon eller hennes Christian var tvungna att göra något annat än ignorera det feladresserade brevet.
Steg två i adressförvirringen visade sig på själva dopdagen. De flesta civiliserade vännerna hade svarat på inbjudan inom utsatt tid. Det fanns dock vissa som inte klarat av den uppgiften vilket i vissa fall förvånade mig. När vi så stövlar in i kyrkan så sitter en av dessa där. Han hade gjort samma sak som jag, sökt på webben, fått upp mitt namn i min stad och skickat ett vykort till min tio år äldre namne som antagligen undrade vad kortet handlade om och vem det var ifrån.
Jag tror jag skrev någonstans att den här journalen skulle handla om media bland annat. Vaddå media? Jag hittar det inte nu, men om jag skulle hitta det så skulle jag ändra det till “om mig och det lilla livet”. Så är det just nu. De senaste dagarna har jag bland annat bevittnat en knarkaffär samt blivit av med digitalkamera och min flickvän har fått sin mobiltelefon stulen.
Det hade kanske varit intressant att skriva något om men icke. Istället funderar jag på hur jag skulle kunna förmedla mina fantastiska matningstips eller knepen för att få L att somna. Inget av det handlar om media. Absolut inte.
Har haft mina första två nätter helt själv med L. M är i London och jag är hemma med flickorna. Jag ger mig själv ett G så här långt (bara min blygsamhet håller mig ifrån G eller MVG). Första natten gick som en dans, hon vaknade vid halv två och fyra. Jag vaknade även klockan kvart över sex, men det gjorde inte L. Kvart i åtta bestämde hon sig för att det var morgon.
Andra natten (i går) gick också bra, fast då gick jag och la mig alldeles för sent och det straffar sig eftersom idén med sovmorgon inte har nått L ännu. Annars vaknade hon vid tolv, halv fyra och klockan sex. Mellan sex och åtta var det lite tveksamt om hon tyckte det var dags att gå upp eller inte.
Problemet är inte så mycket att hon vaknar. Problemet är att jag ligger och lyssnar efter henne. Lite som när jag gjorde vapenfri tjänst som flygplatsbrandman, i början låg man och lyssnade efter eventuella larm hela nätterna och sömnen blev därefter. Det andra som behöver ändras är tiden det tar att somna om … den behöver definitivt kortas. L äter kanske en kvart eller så, men sedan ska jag ligga och somna minst lika lång stund vilket gör att jag förlorar mer tid än nödvändigt.
Både L och jag är överens om att de åtta minuter det tar att värma mjölk i mjölkvärmaren är alldeles för lång tid. Speciellt på natten. Därför är jag rätt nöjd med termos-strategin jag provade i natt. Varmt vatten i termos blandas ut med kallt vatten till önskad temperatur och vips så har anspänningstiden minskats med hela sju minuter och fyrtiofem sekunder från första skriket till mjölk i munnen och det är inte illa klockan fyra på natten.
Det är inte utan att jag blir lite orolig. Nu ska Arbetsförmedlingen kunna tvinga dig att flytta för att ta ett jobb från första dagen du är arbetslös. Regeringen hänvisar till att det behövs högre rörlighet på arbetsmarknaden. Hur det går för individer och familjer kommenteras inte. Själv tolkar jag det som att det är den gamla vanliga uppfattningen om att arbetssökande (läs arbetsskygga!) egentligen har sig själva att skylla och att de ska tuktas, som ligger bakom. Nu ska de klämmas åt ordentligt så de skärper till sig och masar sig upp ur sängen för att göra rätt för sig och söka jobb!
I dag spelar det ingen större roll vilket perspektiv du antar, (att arbetssökande är slöa och ska bestraffas eller om man skriver om det till att vi behöver större rörlighet på arbetsmarknaden) vi har högkonjunktur och inte särskilt många kommer att drabbas. Historien visar dock att efter högkonjunktur kommer sämre tider och då kommer effekten av den nya given att slå hårdare.
Jag tar mig själv som exempel. Jag har långt över 200 högskolepoäng, en kandidatexamen och över tio års relevant erfarenhet av kvalificerat arbete som informatör. Nu är problemet att “informatör” inte är någon direkt självklar titel. En sökning på Arbetsförmedlingens sida för jobbsökande på ordet “informatör” ger förutom för mig relevanta träffar på informationschef eller informationsdirektör, även träffar som “Utvecklande extrajobb som visningsvärd”, “trafikinformatör” och “telefonförsäljare”. Alltså jobb som jag enligt de nya reglerna kan tvingas söka. Jobb som i några fall har löner som ligger på hälften av vad jag skulle tjäna om jag gjorde det jag jobbade som vad jag menar med informatör. Jobb som inte på långa vägar utnyttjar min kompetens och erfarenhet (fast som kanske kräver annan kompetens och erfarenhet). Det tycker jag är slöseri.
Jag vet inte vad personerna i regeringen har för relation till sina familjer. Jag har sambo och tre barn och inte någon större lust att behöva lämna dem på grund av någon arbetsförmedlares okunskap och godtycke.
Det här läser jag