Skrymta

- Budgivningen

Jag får börja med att be om ursäkt. Det här blev inte alls så rafflande som jag hade väntat mig. Det var vi och ett par till som till sist var intresserade av huset. Efter ett dygn hade mäklaren inte hört av sig och vi spekulerade vilt i vad som skulle hända. Skulle det komma ett motbud, skulle säljaren ångra sig, skulle det komma in fler spekulanter? Till sist ringde hon i alla fall, mäklaren. Det visade sig att de andra intressenterna inte riktigt hade kunnat få fram något bud alls så vi var de enda kvar. Ville vi ha huset så var det vårat. Till utgångsbudet.

Inflyttningstiden var en sak som hade vållat oss en hel del huvudbry. Den var satt till den 15 mars vilket innebar att vi hade cirka åtta veckors glapp från det att vi skulle behöva komma ur vår lägenhet och in i huset. Men det ordnade sig också, så nu är inflyttningsdagen satt till den 15 januari.

Så ordnade det sig. På måndag ska vi till banken och ordna med pengarna. Allt har gått ganska fort och är fortfarande overkligt men skönt.

Att avskaffa verkar vara alliansregeringens favoritgren. Senast på avskaffningslistan står tydligen den allmänna värnplikten. “En massa unga människor som vill göra värnplikten får inte det, samtidigt som vi varje år sätter 40 personer i fängelse för att de vägrat, säger Odenberg”. Det försvarsministern säger låter ju bra och vettigt på det sättet han säger det, men har man gått på gymnasiet och läst samhällskunskap så kan det hända att man fått lära sig poängen med en allmän värnplikt. Det finns nämligen en idé med ett försvar som är förankrat i samhället, ett försvar där många har varit inblandade. Idén är att folk i allmänhet ska känna sig som en del av försvaret, vara delaktiga, idén är också att försvaret ska vara en del av folket och inte en elit som fjärmar sig från folk och regering.

Enligt Regeringskansliets hemsida så har Mikael Odenberg också gått gymnasiet. Om samhällskunskap ingick i kursplanen framgår inte.

Det finns mycket som är galet med försvaret. Allmän värnplikt är en av sakerna som är riktigt vettig.

Själv gjorde jag vapenfri tjänst.

Kunde inte hålla oss längre. Ringde och sökte mäklaren på förmiddagen … tre gånger. Till sist lämnade jag meddelande i växeln och vid halv två ringde hon upp. Två besökare på andra visningen, en möjligen intresserad … hon skulle ringa upp dem och återkomma.

Har lagt första budet. Accepterade utgångspriset, mäklaren antydde att det antagligen inte skulle bli någon affär om vi la oss under det.

Måndag. Visning. Det var vi och ett äldre par. De kom efter en dryg halvtimme.

Visning i morgon också och kanske är den mer välbesökt. Svårt att sia om. Svårt att sia om något överhuvudtaget. Ändå är detta en siandets tid. Allt går att tolka och läsa in signaler i.

Huset då? Ja, lite skabbigare än på bilderna förstås, men det hör väl till saken.

I nästa avsnitt: Den spännande budgivningen.

Tycker du att det är märkligt att det blir krig? Att folk blir osams? Konstigt att barnen slåss i skolan? Gå då på ett föräldramöte för en mellanstadieklass. Sällan har jag känt mig så provocerad som på mitt första möte som förälder för ett mellanstadiebarn.

Kan bara tänka mig hur frustrerande det måste vara att vara mellanstadiebarn och inte ha den verbala förmågan att prata sig ur besvärliga situationer och att inte ha de lager av sociala konventioner som de flesta vuxna har.

På föräldramötet i mellanstadieklassen möter vi vuxna människor som helst inte vill ta något ansvar som vuxna. De är däremot väldigt duktiga på att reta upp sig på att skolan inte tar vuxenansvar för barnen.

Här är några punkter från mina första föräldramöten som förälder för ett mellanstadiebarn:

• Fler vakter på skolgården!

Va? Finns det vakter på skolgården? Behövs det vakter på skolgården? Har föräldrarna inte lyckats berätta om att det finns andra sätt än våld för att lösa konflikter? Hur löser de konflikter hemma egentligen? När kom lagen mot barn-aga, var det 1979? Vill vi inte lägga skolans resurser på annat än övervakning? Är det inte lite provocerande med vakter på skolgården, kanske uppmanar det till illdåd?

• Mer övervakning i skolmatsalen!

Va? Hur många år har föräldrarna haft på sig att lära sina barn hur det går till vid ett matbord? Vill du bli övervakad när du äter?

• Fler läxor!

Ja, varsågod. Läs med ditt barn därhemma. Det står dig helt fritt att öva hur mycket du vill på kvällarna därhemma utan att du ska tvinga din påklistrade präktighet på tjugofem andra familjer.

Från aningen oväntat håll kommer en fundering i frågan om ordning och uppförande. Nonsens blogg skriver att ordningsbetyg bara är ännu ett sätt att försöka skjuta över föräldraansvar till lärare.

Det är ganska enkelt att gissa vad folk använder sina mobiltelefoner till. Att ringa på förstås, det är det största användningsområdet och som tvåa kommer SMS. Men vad kommer då på tredje plats? Radion, lufttrycksmätaren, kompassen eller kanske stegräknaren? Nej väckarklockan, det visar analyser som bland annat mobiltelefontillverkaren Motorola gjort.

I teorin verkade det därför som ett listigt drag när Motorola bestämde sig för att inte profilera sina telefoner efter extravaganta extrafunktioner som mp3-spelare eller kameror.

- Kunderna bestämmer sig i första hand för att köpa en telefon för att ringa med, sedan tittar de på vilka extrafunktioner som finns. Det säger Motorolas designchef Ignacio Germade till GP¹.

Säkert har han rätt, vi vill ha en telefon att ringa med. Men vad Ignacio och Motorola inte tog i beaktande var vår fåfänga och hur tungt den väger. Visst, vi använder inte mp3-spelaren så ofta (eftersom det är så erbarmeligt svårt att föra över musik till telefonen) och vi orkar aldrig riktigt sätta oss in i hur Push-to-talk egentligen fungerar (och om vi gjorde det så skulle vi märka att den funktionen ändå inte stöds av vår operatör). Men det är inte hur mycket vi egentligen använder de där tuffa sakerna som är poängen.

Vi är inte så rationella, när vi väl går till beslut så är det känslorna som styr. Vad har telefonen för färg, vad har den för form, talar den till min personlighet? Klart den går att ringa på, klart det går att skicka SMS och så klart finns det en väckarklocka, men det är inte det som avgör vilken telefon jag väljer.

Till sist är det så lite som avgör köpet och det är inte alls säkert att det är kopplat till verkligheten.

1. Anledningen till att jag postar det här först i dag är att jag sökt efter en referens på webben men det verkar som artikeln bara publicerades i papperstidningen. Det får helt enkelt bli en gammal hederlig källhänvisning på det här sättet, Göteborgs-Posten, 2007-08-24, sidan 64 [↩]

Håller på att etablera mig som arga gubben på gården. Var precis ute och skällde på en ligist i tolvårsåldern som tydligen tyckte det var OK att ta vår sexåriga grannes cykel på en tur för att sedan montera av hennes cykelkorg. Det tycker jag inte är OK.

Sista dagen med sommarvärme sa de. Här sitter jag och luktar illa. Korrektur tar tid.

Nu börjar den. Eller den har ju börjat för rätt länge sedan, men nu börjar den på allvar – den vilda jakten på det nya huset. I måndags var vi på banken och fick lånelöfte. Det gick förvånansvärt bra med tanke på att jag driver egen firma och att min sambo bara har anställning till januari. Men jag antar att det är vi och inte banken som ligger risigt till om vi inte har råd att betala.

I alla fall. På måndag ska vi på visning. Vår första seriösa. Det ska nog mycket till för att vi inte ska vilja ha huset. Tror att både jag och M har bestämt oss egentligen. I huvudet har vi redan flyttat in även om inflyttningsdatum inte är förrän i mitten av mars och vi inte ens har sett huset ännu.

I går togs drygt 2000 nya chalmerister emot på Götaplatsen i Göteborg. I dagens pappers-GP står det bland annat att ”anklagelser om sexuella kränkningar, bastubad som gått överstyr och allmän fylla har vanligt vanliga” (på www.gp.se är vinkeln en annan).

Jag råkar veta en del om mottagningen på Chalmers tekniska högskola i Göteborg.

Inte för bråkdelen av en sekund skulle jag försvara pennalism eller kränkningar. Ordet ”nollning” ger mig obehagliga associationer som inte har någonting med mottagningen på Chalmers att göra och det är det som är problemet.

”Anklagelser om sexuella kränkningar, bastubad som gått överstyr och allmän fylla” har varit vinkeln i Göteborgs-Posten under många år och ingen rök utan eld förstås. Elden i det här fallet kommer från Chalmers Studentkårs vedeldade bastu där ett gäng puckon i början av 2000-talet i fyllan och villan fick för sig att det skulle vara kul att inte bara vara naken i bastun, att även smörja in sig i ströbröd och ägg skulle ju vara extra kul. Dessa puckon var förstås inte del av mottagningen utan ett separat gäng på fest vilket förstås varken förklarar eller försvarar deras beteende. Försvinnande få uppskattade ströbröd och ägg på nakna kroppar i bastu (surprise!).

Sedan detta misslyckade ”gyckel” har minst 10 000 studenter passerat Chalmers mottagning och utvärderingarna visar att de allra flesta uppskattar den. Mottagningen arrangeras av Chalmers Studentkår med målet att alla som deltar ska få minst en ny kompis samt klara den första skrivningen. Arrangörerna utbildas i alkoholfrågor, de tränas i gruppdynamik och de lägger månader på planering. Hundratals studenter är engagerade.

Det var länge sedan ”anklagelser om sexuella kränkningar, bastubad som gått över styr och allmän fylla” hade någon egentlig grund under Chalmers mottagning, om det egentligen någonsin varit så. Hur kommer det sig då att vinkeln i lokala media ändå är densamma år efter år, nu är det slut på sexuella kränkningar, bastubad som gått överstyr och allmän fylla?

Själv hävdar jag att en del av förklaringen ligger mycket i det traditionstyngda ordet ”nollning”. Själv får jag rysningar när jag hör det. Jag har själv aldrig blivit ”nollad”, något som jag kopplar ihop med mobbmentalitet och dunkla idéer om att föra vidare unkna traditioner. Den kopplingen har inget att göra med det jag sett vid Chalmers. Men hur ska journalisten vid GP veta det, hur ska alla de som inte gått igenom en mottagning vid Chalmers veta det?

Traditioner är viktiga på Chalmers. Så viktiga att användandet av ett ord som ”nollning” kan stå i vägen för en verksamhet som är positiv och sund. Envetet finns det de som hävdar att innebörden av ordet inte alls är den som folk i allmänhet uppfattar. Visst går det i teorin att ta ett ord och ändra innebörden på det genom att fylla det med nya associationer. Det går, om man vill och har stora resurser. Men när det gäller ”nollning” så tror jag att studenterna på Chalmers gör sig själva en björntjänst genom att envisas med att envist använda just det ordet och (enligt mig sanningsenligt) hävda att de har en helt annan innebörd än den gängse. Följden blir att energi får läggas på att förklara matematiska spetsfundigheter om nollans betydelse och vad en nollning på Chalmers betyder till skillnad från bilden av vad en nollning är. Den energin skulle istället kunna läggas på själva mottagningen och byggandet av ett nytt, positivt varumärke istället.

Skulle Chalmers Studentkår lyckas skaka av sig traditionsmanteln och visa upp den verkliga verksamheten, förknippad med ett annat ord än det unkna ”nollning” så kanske vi får se en annan vinkel i Göteborgs-Posten nästa år.

Besök Chalmers Studentkår

Intressant?

Andra bloggar om:
Chalmers,
nollning,
studentkår