Potato, potato
I går berättade elvaåringen om en lek där det gäller att säga så många saker som möjligt på en bokstav.
- Till exempel artister på A, säger hon.
- Abba, Anastasia, Acon, säger jag för att visa att jag förstått (man har ju lekt leken tidigare, men det berättar jag inte)
- Ja, och R Kelly …
Min gamla rumskompis Hans hade ett kort tag en flickvän som hade lite nedsatt hörsel. Själv hörde Hans inte heller precis allt. Han berättade att de kunde komma på sig själva med att inte ha någon aning om vad de pratade om egentligen när diskussionerna urartade i “va?”, “vad var det du sa?” eller helt enkelt bara blev obegripliga eftersom de ibland pratade om helt olika saker.
Fast för det mesta var det bara bra, berättade Hans, eftersom de ofta tolkade det felhörda till sin fördel och hörde det de ville istället för det som sades.
Min nuvarande rumskompis, eller sambo som väl är den korrekta termen, har inte svenska som modersmål vilket gör att vi ibland hamnar i liknande situationer, fast mer på bokstavsnivå. Speciellt svårt är det att skilja mellan “I” och “E” eftersom “E” med engelskt uttal låter som “I” med svenskt uttal. Ibland slutar det med att vi står och frågar varandra “I?”, “E?”, “I?”, “E?” och har svårt att komma ur den loopen.
Har du förresten tänkt på att kaffe heter coffee på engelska. På svenska innehåller kaffe koffein och på engelska innehåller coffee caffeine. Märkligt.
