Skrymta

Har vi fast jobb? Nej.
Har vi någon förmögenhet? Nej.
Har vi lånelöfte? JA!

Fick vi i dag. Ett stort steg från hyresrätten till huset.

Hemnet, här kommer vi!

En krönikör på The Boston Globe räknar upp saker man inte bör konversera om eftersom de är ointressanta till leda.

På listan finns:

• Din senaste resa
• Dina fantastiska barn
• Din senaste utbyggnad eller förändring av ditt hus
• Pengar
• Dina datorproblem
• Sex
• Böcker

Intressant. Fast jag tycker att krönikören är för hård. På min egen lista skulle jag bara ha med två, eller möjligen tre punkter:

• Sex (eftersom det förmodligen gör mig generad)
• Pengar (eftersom jag knappt har några att prata om)
• Arbete

Försök gå på en fest eller liknande och inte prata om vad du jobbar med. Där sitter man med sin vilt främmande bordsdam och ska försöka dra igång en konversation som oftast slutar med ett torrt konstaterande att jaha, du är byggnadsingenjör och jag är informatör. Sedan några kommentarer om den goda maten och sedan … tystnad (om man inte väljer att prata mer om jobbet).

Jag har inte lust att prata om jobbet, jag har lust att prata om böcker och resor, ja till och med datorproblem och altanbyggnader duger. Kom igen, vi är på fest, är det inte meningen att vi ska ha lite trevligt, lite verklighetsflykt. Jag vet, det strider mot allt vad nätverkande heter. Men jag har aldrig börjat med nätverkande, relationer däremot det är jag intresserad av.

Tro nu inte att jag sitter här och bevakar kolumnister på The Boston Globe helt oprovocerat. Nejdå, hittade länken hos Bodil Malmsten på Finistère.

En bra grej med men här kassa sommaren är att regn dämpar utomhusfestandet.

Ligger här i sovrummet mot innergården i hyresrättslägenheten och lyssnar på något som verkar bli en lång och högljudd natt. Brukar fundera på om jag ska vara typiskt svensk och gå ut och gnälla ( = be folk dämpa sig mitt i natten) eller om jag ska vara typiskt svensk och ligga och bli väckt av ojämna ljudkaskader av skratt, allsång och allmänna vrål.

Hänsyn är svårt. Speciellt med alkohol i kroppen.

I dag fick min sambo förklara för A-kassan för tredje gången varför hon inte har någon barnomsorg som passar för blanketten de skickat ut. Tydligen är det väldigt suspekt med en föräldraledig man.

Det rör sig om tre veckor så vi klarar oss utan pengarna, men det är lustigt att A-kassan verkar se det som sin uppgift att sätta sig på tvären. Varför? Är det meningen att de ska spara pengar? I det här fallet blir det inte billigt eftersom administrationen av ärendet verkar vara mycket komplicerad (det där med föräldraledig man ni vet).

Det går bra för Sverige. Det känns igen på att en massa familjer köper alldeles för dyra hus och vanligt folk börjar köpa aktier som en liten klick proffs redan övergivit för att investera i annat. Arbetslösheten sjunker också och är nu nere i så låga siffror att de liknar dem som fanns i början av nittiotalets lågkonjunktur. Alla får jobb, utom jag. För jag är till största delen föräldraledig. Till våren kommer lågkonjunkturen. Hur vet jag det? Enkelt, enligt lagen om alltings jävlighet så borde den ha slagit igenom för fullt någonstans runt mars eftersom det är då jag funderar på att söka mig ut i arbetslivet igen.

I lågkonjunkturen i början av nittiotalet förklarades åtstramningarna och nedskärningarna med att ”vi levt över våra tillgångar”. Jag vill ta detta tillfälle och föra till protokollet att jag inte levde över mina tillgångar då och jag har definitivt inte levt över mina tillgångar nu, så kom inte dragande med det igen. Går det bra att jag låter bli att betala av andras krediter den här gången?

I går berättade elvaåringen om en lek där det gäller att säga så många saker som möjligt på en bokstav.

- Till exempel artister på A, säger hon.
- Abba, Anastasia, Acon, säger jag för att visa att jag förstått (man har ju lekt leken tidigare, men det berättar jag inte)
- Ja, och R Kelly …

Min gamla rumskompis Hans hade ett kort tag en flickvän som hade lite nedsatt hörsel. Själv hörde Hans inte heller precis allt. Han berättade att de kunde komma på sig själva med att inte ha någon aning om vad de pratade om egentligen när diskussionerna urartade i “va?”, “vad var det du sa?” eller helt enkelt bara blev obegripliga eftersom de ibland pratade om helt olika saker.

Fast för det mesta var det bara bra, berättade Hans, eftersom de ofta tolkade det felhörda till sin fördel och hörde det de ville istället för det som sades.

Min nuvarande rumskompis, eller sambo som väl är den korrekta termen, har inte svenska som modersmål vilket gör att vi ibland hamnar i liknande situationer, fast mer på bokstavsnivå. Speciellt svårt är det att skilja mellan “I” och “E” eftersom “E” med engelskt uttal låter som “I” med svenskt uttal. Ibland slutar det med att vi står och frågar varandra “I?”, “E?”, “I?”, “E?” och har svårt att komma ur den loopen.

Har du förresten tänkt på att kaffe heter coffee på engelska. På svenska innehåller kaffe koffein och på engelska innehåller coffee caffeine. Märkligt.

De finns de som säger att datorer är logiska och att de inte har någon egen vilja. De som säger så har fel. Fråga vem som helst som arbetat vid en dator. Kanske är de logiska. Logiskt beräknande men de har definitivt en egen vilja och den är ond.

Hur förklarar man annars att jag fått lägga några timmar på ett nätverk som fungerade som det skulle i går, men slutade fungera i dag utan att jag rört några inställningar? Hur förklarar man annars att samma nätverk efter en massa trixande helt plötsligt hoppar igång igen, med samma inställningar som i går?

Vad är felet? Är det bara så att datorn vill ha lite uppmärksamhet?

Ernst Kirchsteiger är en figur att göra sig rolig över. På samma sätt som det alltid gick att plocka upp Staffan Westerberg i slutet av nittiotalet går det i dag att plocka upp Ernst Kirchsteiger. Slentrianmässigt skoj.

Jag var själv skyldig till att starta trenden med att göra sig rolig över Staffan. Det hela började när jag i tonåren försökte se om barnprogrammen han gjort, men insåg att det var lika obegripligt och skrämmande då som det var när jag var barn. Det konstiga var kanske inte att Staffan fick göra obegripliga och skrämmande barnprogram, det fanns gott om obegripliga och skrämmande barnprogram i min barndom. Det konstiga var att Staffan Westerberg fick fortsätta att göra konstiga och obegripliga barnprogram långt efter det att SVT hade kapitulerat och börjat köpa in amerikansk skrik-TV. Jag brukade säga att Staffan måste ha nakenbilder på någon i TV-ledningen. Något rimligt skäl måste det ju finnas eftersom han fick fortsätta att göra sina obegripliga och skrämmande barnprogram år ut och år in.

Ett säkert tecken på att en konjunktur vänder neråt är att småspararna börjar sälja sina aktier och fonder. De är nämligen sist och får därför ta smällen. Ta därför detta tips, på humorns aktiebörs är det mycket snart bara småspararna som skämtar om Ernst och då är det inte roligt längre.

http://www.ernstkirchsteiger.com/

Jag lät bli att posta det här förut eftersom det kunde uppfattas som gnälligt och negativt. Men nu har jag ju postat en smörig solskenshistoria, så i balansens namn kommer det här inlägget i alla fall.

På ett ställe i stan kan man köpa glassbuffé. För ett fast pris kan du få ta så mycket glass du vill. Elvaåringen räknade ut att man bara behövde betala för en person som sedan kunde hämta glass till hela sitt sällskap, ja hela restaurangen om man var riktigt slipad.

Detta upplägg betecknade hon som ”påhittigt”.

Man kan ta mer glass när ingen ser. Man kan cykla på trottoaren. Man kan gå före i kön. Bara för att du kan så betyder det inte att du ska. Till alla elvaåringar i samhället, speciellt du som någon gång fyllt tolv: väx upp!

Tidigare i somras hade barnen en period då de var alldeles odrägliga. Be dem om något och de låtsas inte höra. Ge dem något och de tjatar om allt annat de vill ha. Säg åt dem att göra något och du kan vara säker på att motsatsen händer.

Så plötsligt en dag vände allt. Elvaåringen, E, började ta ansvar. Hon erbjöd sig att hjälpa till hemma, hon kom med uppmuntrande tillrop och hon argumenterade genomtänkt för sin sak istället för att helt enkelt strunta i diskussionen. Efter några dagar berömde jag henne med det nya beteendet och frågade vad det kom sig. Då svarade hon att hon bestämt sig för att vara snäll eftersom man får mer tillbaka då.

Här hemma fungerar den strategin utmärkt. Det är roligare att åka och bada med tre glada barn än tre tjatmonster.

Jag vet att det går att kliva på andra för att komma fram och att man kan komma riktigt långt på att vara en skitstövel. Men jag vill ändå tro att elvaåringen har rätt i att man får mer tillbaka på att vara snäll.