Skrymta

Visst kan det vara lockande med en skjorta för femtio kronor men hur kul är det att lukta sur ångestsvett på kontoret före nio på morgonen? Inte alls kul. Därför ska du undvika syntetmaterial. Satsa på bomull, ull, silke eller vad som helst bara det inte är övervägande syntet. Det kan låta snobbigt, men var snäll mot dig själv nästa gång och köp en skjorta som inte är gjord av plast.

Firefox (2.0.0.7) har tappat bort mina bokmärken. Det ska finnas backup-filer, men de är också tomma. Det här är i och för sig det första elaka som Eldräven gör mot mig sedan 2004 så det får väl gå ändå.

Den som lyssnat på P3 den senaste tiden har kanske märkt att de konsekvent använt begreppet “fotbolls-VM”. Utan prefixet “dam”. Tjusigt.

Min barndom var lycklig. Mitt liv är harmoniskt.

Har svårt att hinna med att läsa tidningar. Försökte ta mig igenom det senaste numret av Cap&Design (7/07) men det är så gott som omöjligt vilket är synd eftersom jag misstänker att det finns läsvärda artiklar någonstans därinne bakom Igor Kazakovs egotripp.

Gick över till augustinumret av Wired (jag sa ju att jag ligger efter med läsningen). Där finns ett roligt avsnitt om hur man fixar allt från en intervju till hur du mutar någon på bästa sätt. Jag fastnar för en karaokeguide. Medan jag läser så slår det mig att karaoke uppenbarligen är ett ämne värdigt antropologer. Guiden påminner om svenska förhållanden, men den har ingen större relevans i Asien. Du som inte orkar läsa en hel bok om fenomenet kan ta del av mina kareokeerfarenheter här:

Karaoke i Sverige
Den viktigaste ingrediensen i svensk karaoke är inte musiken, inte sången utan alkoholen, det krävs mycket alkohol. När den är inmundigad tar trugandet vid. Till sist börjar sången, då gärna i par eller i större grupper (kanske är det allsångsarvet). Viktigt är att tydligt visa att sången inte är på allvar. Det kan man göra genom ett urskuldande leende under sången, eller genom att välja en ballad och helt enkelt sjunga så falskt att ingen skulle kunna komma på tanken att man försökte något annat än att larva sig. Alla hjälper till att skratta urskuldande.

Eftersom de flesta är så nervösa så sjunger de rätt kasst.

Utrustning, Singstar eller DVD innehållandes ett tiotal svensktoppsklassiker med dålig synk mellan bild och text. Förekommer ofta på möhippa eller svensexa eftersom förnedringsmomentet anses stort.

Karaoke i Japan
Sker gärna i ett bås som hyrs per timme. Där tränger man in familj, vänner eller affärsbekanta. In beställs också något att dricka och kanske något lätt att äta. Alkohol kan, men behöver inte, förekomma. En och annan sentimental sång måste hinnas med för att sessionen ska vara fullbordad. Alla sjunger i tur och ordning. Alla applåderar vänligt.

De flesta sjunger bra och alla ber om ursäkt för sin dåliga sångröst.

Utrustning, storbildsskärm för publiken, monitor för den som sjunger.

Karaoke på Filippinerna
Samling i hemmet. Dryck: vatten eller Coca Cola, alkohol kan förekomma men här gäller det att sjunga bra så berusningen får inte bli för grov. Tävlingsmomentet är mer eller mindre uttalat och tonsäkerheten poängsätts gärna. Det är inte ovanligt att två eller flera personer sjunger samma sång för att det ska bli lättare att jämföra. Åtminstone i början av kvällen vandrar mikrofonen i tur och ordning mellan de närvarande som gärna sjunger.

Utrustning, Magic Mic eller liknande, innehållande minst 500 låtar men inte sällan tusentals.

En anings ståhej blev det när det visade sig att vår nye försvarsminister Sten Tolgfors har gjort vapenfri tjänst. Åt detta har ögonbryn höjts. Men Tolgfors är genom sin vapenfria tjänst inte automatiskt någon smitare. Att han gjort vapenfri tjänst behöver inte heller betyda att han är emot ett försvar, snarare tvärt om.

Det första man måste förstå är skillnaden mellan att göra vapenfri tjänst och att vapenvägra (eller totalvägra om jag ska vara övertydlig). En vapenvägrare väljer att helt stå utanför Sveriges försvar. Det kan vara en genomtänkt protest vilket man väl får anta att det ofta är eftersom en vapenvägrare straffas med fängelse. Vapenvägreri har omsjungits på förtjänstfullt sätt, både av Ebba Grön (totalvägra) och Orup i Intemezzo (Kom och ta mej).

Den som väljer att göra vapenfri tjänst däremot ställer upp på att Sverige är ett land värt att försvara. Däremot ifrågasätter han (vilket det ju allra oftast är frågan om) att våld skulle vara det absolut bästa sättet för att lösa konflikter.

Själv valde jag att göra vapenfri tjänst. Vilket var ett stort och viktigt beslut som innebar tankar kring vad jag tycker är viktigt, vem jag är och vad jag tror är rätt.

Efter förhör (som kallades intervju), överklaganden och ytterligare förhör fick jag göra mina 340 dagar. Åtta veckors utbildning vid Brand och Räddningsskolan och tio månader vid Västerås Hässlö flygplats. Att jämföra med de fem månader det hade inneburit att göra värnplikt som pansarvärnsrobotsoldat som blev min första krigsplacering (när de vid mönstringen insåg att jag ändå skulle göra vapenfri tjänst).

Varför vapenfri tjänst och inte traditionell värnplikt?
Därför att våld inte är det bästa sättet att lösa en konflikt. Därför att i ett samhälle som vill fostra till fritt tänkande och ickevåld, ett samhälle som inte tolererar våldsbrott, är det absurt att begära att delar av befolkningen vid en viss ålder ska lära sig att döda på order. I förlängningen är det också absurt att den som ifrågasätter detta tillvägagångssätt blir betraktad som obekväm och märklig.

Vem ska då göra jobbet om det blir krig och alla ynkryggar gått och gömt sig?
För mig handlade vapenfri tjänst inte om att smita undan, för mig handlade det om ett medvetet ställningstagande som jag fick argumentera för vid två förhör. Att se vapenfri tjänst som någon form av smitning betyder att man sätter likhetstecken mellan försvar och väpnat försvar. Det kan vara svårt att smälta, men det finns effektiva ickevåldsmetoder som alternativ, där har alla som tycker att Sverige är värt att försvara en plats att fylla.

Varför inte totalvägra?
När jag bestämt mig för att göra vapenfri tjänst, tvivlade jag ibland på om det var riktigt. Skulle inte en totalvägran vara ett starkare ställningstagande? Nej, genom vapenfri tjänst tog jag ställning för någonting annat. I korthet – Sverige är värt att försvara, men det bör inte göras med våld. Som vapenfri tjänstepliktig ingick jag i Sveriges försvar, men i en del som var mer som jag tycker det borde vara. Jag ställde mig inte utanför, jag vill inte döma någon, men jag visar vad jag tycker.

Tillbaka till Tolgfors, det står att han ändrat uppfattning (typ att nu är våld finfint). Kan så vara, antagligen något som han måste säga också. Längre, mer komplexa förklaringar om ickevåld och våldsspiraler skulle inte bli särskilt mediemässigt. Sedan skulle krigsmakten förstås bli rätt perplex om den skulle bli tvungen att tänka om i stor skala och då skulle ju Tolgfors får ett rätt kyligt klimat på jobbet.

Intressant?

Andra bloggar om:
Tolgfors,
vapenfri,
vapenvägran

Det sägs att en man vid namn Dick Rowe på skivbolaget Decca sa nej till skivkontrakt med The Beatles, ”gitarrband är ute” lär han ha hävdat. Kanske ett av världens största misstag.

Själv var jag en av bandbokarna för en liten musikfestival i början av nittiotalet. Det handlade mest om amatörband eftersom vi inte ersatte annat än resan. Vi hade väl inte så mycket att gå på, vissa skickade in demoband, andra nöjde sig med att fylla i någon form av blankett vi hade färdigställt och skickat ut. Alla ville naturligtvis spela så sent som möjligt, på så stor scen som möjligt som någon form av huvudnummer. Det gick förstås inte eftersom vi ofta hade ett femtiotal band att pussla in på de två-tre scenerna.

Som jag tidigare berört så är bandnamn det kanske svåraste momentet i en musikers karriär. Trots detta får jag säga att vissa hade lyckats riktigt bra, några hänger kvar i mitt minne än i dag. King Here After (hårdrock förstås), Hans Scheikes Rebeller (punk förstås) och Sixpack (coverrock, vad trodde du?) till exempel.

Ett år kom ett brev från ett band med särskilt provocerande namn som jag tolkade det. The H.I.V:s. Inte särskilt roligt, snarare osmakligt. Nåja, alla skulle få spela men ett band med sjukdomsnamn skulle minsann inte få så mycket uppmärksamhet resonerade jag och gav dem tio minuter som andra band, inklämda på lilla scenen mellan en kille med nyckelharpa och något argt punkband.

Jag minns inte särskilt mycket av deras spelning, den var säkert bra. Däremot minns jag när jag flera år senare fick lära mig att ”hive” betyder ”bikupa” på engelska och är ett ganska trevligt ord. Det var ungefär då jag förstod att jag på grund av denna kunskapslucka skyfflat undan en av Sveriges största musikexporter – the Hives.

Förlåt mig. Jag vet bättre nu.

Converse, alltså de där sladdriga skorna som utger sig för att en gång i tiden ha varit “basketkängor” är ju i ropet återigen. Senast det begav sig var för sjutton år sedan, då sa man att de hade varit populära på sjuttiotalet (alltså cirka sjutton år tidigare). Av detta kommer en slutsats och en fråga.

Slutsats:
Nästa gång Converse kommer att vara populära är någon gång år 2014. Köp ett extra par redan i dag så har du säkert sparat en slant och dessutom kommer du vara förberedd.

Fråga:
Vad gör de på Conversefabriken de där 16 åren som går mellan popularitetsperioderna? Tillverkar de en massa skor och lägger på hög? Sitter de och väntar? Tillverkar de något annat? Synthbyxor och cykeljackor kanske?

Var på banken och skrev på papper om lån för huset. Gick på stan efteråt och träffade inte mindre än två bekanta. Båda frågade om jag var barnvakt i dag. Ja, om det är den nya termen för föräldraledig så är jag det. Barnvakt.

Något så barockt som en man som är hemma hade A-kassan aldrig tidigare hört talas om. Tydligen var det där skon klämde även om de inte lyckades formulera just den frågan. Men när de fick det förklarat för sig i klartext så betalades pengarna motvilligt ut drygt två månader efter det att ansökan skickades in. M fick till sist sina A-kassepengar.