Sjukt bra namn
Det sägs att en man vid namn Dick Rowe på skivbolaget Decca sa nej till skivkontrakt med The Beatles, ”gitarrband är ute” lär han ha hävdat. Kanske ett av världens största misstag.
Själv var jag en av bandbokarna för en liten musikfestival i början av nittiotalet. Det handlade mest om amatörband eftersom vi inte ersatte annat än resan. Vi hade väl inte så mycket att gå på, vissa skickade in demoband, andra nöjde sig med att fylla i någon form av blankett vi hade färdigställt och skickat ut. Alla ville naturligtvis spela så sent som möjligt, på så stor scen som möjligt som någon form av huvudnummer. Det gick förstås inte eftersom vi ofta hade ett femtiotal band att pussla in på de två-tre scenerna.
Som jag tidigare berört så är bandnamn det kanske svåraste momentet i en musikers karriär. Trots detta får jag säga att vissa hade lyckats riktigt bra, några hänger kvar i mitt minne än i dag. King Here After (hårdrock förstås), Hans Scheikes Rebeller (punk förstås) och Sixpack (coverrock, vad trodde du?) till exempel.
Ett år kom ett brev från ett band med särskilt provocerande namn som jag tolkade det. The H.I.V:s. Inte särskilt roligt, snarare osmakligt. Nåja, alla skulle få spela men ett band med sjukdomsnamn skulle minsann inte få så mycket uppmärksamhet resonerade jag och gav dem tio minuter som andra band, inklämda på lilla scenen mellan en kille med nyckelharpa och något argt punkband.
Jag minns inte särskilt mycket av deras spelning, den var säkert bra. Däremot minns jag när jag flera år senare fick lära mig att ”hive” betyder ”bikupa” på engelska och är ett ganska trevligt ord. Det var ungefär då jag förstod att jag på grund av denna kunskapslucka skyfflat undan en av Sveriges största musikexporter – the Hives.
Förlåt mig. Jag vet bättre nu.
