Kom och ta Tolgfors om ni kan
En anings ståhej blev det när det visade sig att vår nye försvarsminister Sten Tolgfors har gjort vapenfri tjänst. Åt detta har ögonbryn höjts. Men Tolgfors är genom sin vapenfria tjänst inte automatiskt någon smitare. Att han gjort vapenfri tjänst behöver inte heller betyda att han är emot ett försvar, snarare tvärt om.
Det första man måste förstå är skillnaden mellan att göra vapenfri tjänst och att vapenvägra (eller totalvägra om jag ska vara övertydlig). En vapenvägrare väljer att helt stå utanför Sveriges försvar. Det kan vara en genomtänkt protest vilket man väl får anta att det ofta är eftersom en vapenvägrare straffas med fängelse. Vapenvägreri har omsjungits på förtjänstfullt sätt, både av Ebba Grön (totalvägra) och Orup i Intemezzo (Kom och ta mej).
Den som väljer att göra vapenfri tjänst däremot ställer upp på att Sverige är ett land värt att försvara. Däremot ifrågasätter han (vilket det ju allra oftast är frågan om) att våld skulle vara det absolut bästa sättet för att lösa konflikter.
Själv valde jag att göra vapenfri tjänst. Vilket var ett stort och viktigt beslut som innebar tankar kring vad jag tycker är viktigt, vem jag är och vad jag tror är rätt.
Efter förhör (som kallades intervju), överklaganden och ytterligare förhör fick jag göra mina 340 dagar. Åtta veckors utbildning vid Brand och Räddningsskolan och tio månader vid Västerås Hässlö flygplats. Att jämföra med de fem månader det hade inneburit att göra värnplikt som pansarvärnsrobotsoldat som blev min första krigsplacering (när de vid mönstringen insåg att jag ändå skulle göra vapenfri tjänst).
Varför vapenfri tjänst och inte traditionell värnplikt?
Därför att våld inte är det bästa sättet att lösa en konflikt. Därför att i ett samhälle som vill fostra till fritt tänkande och ickevåld, ett samhälle som inte tolererar våldsbrott, är det absurt att begära att delar av befolkningen vid en viss ålder ska lära sig att döda på order. I förlängningen är det också absurt att den som ifrågasätter detta tillvägagångssätt blir betraktad som obekväm och märklig.
Vem ska då göra jobbet om det blir krig och alla ynkryggar gått och gömt sig?
För mig handlade vapenfri tjänst inte om att smita undan, för mig handlade det om ett medvetet ställningstagande som jag fick argumentera för vid två förhör. Att se vapenfri tjänst som någon form av smitning betyder att man sätter likhetstecken mellan försvar och väpnat försvar. Det kan vara svårt att smälta, men det finns effektiva ickevåldsmetoder som alternativ, där har alla som tycker att Sverige är värt att försvara en plats att fylla.
Varför inte totalvägra?
När jag bestämt mig för att göra vapenfri tjänst, tvivlade jag ibland på om det var riktigt. Skulle inte en totalvägran vara ett starkare ställningstagande? Nej, genom vapenfri tjänst tog jag ställning för någonting annat. I korthet – Sverige är värt att försvara, men det bör inte göras med våld. Som vapenfri tjänstepliktig ingick jag i Sveriges försvar, men i en del som var mer som jag tycker det borde vara. Jag ställde mig inte utanför, jag vill inte döma någon, men jag visar vad jag tycker.
Tillbaka till Tolgfors, det står att han ändrat uppfattning (typ att nu är våld finfint). Kan så vara, antagligen något som han måste säga också. Längre, mer komplexa förklaringar om ickevåld och våldsspiraler skulle inte bli särskilt mediemässigt. Sedan skulle krigsmakten förstås bli rätt perplex om den skulle bli tvungen att tänka om i stor skala och då skulle ju Tolgfors får ett rätt kyligt klimat på jobbet.
Andra bloggar om:
Tolgfors,
vapenfri,
vapenvägran
