Skrymta

Dåså, verkar som hårklippningen hade effekt. Nu har jag blivit erbjuden ett jobb och villkoren verkar finfina (åtminstone jämfört med vad jag är van vid). Grattis till mig.

Vill du tjäna pengar? Då ska du satsa på rätt marknad. Föräldrar till exempel, de köper vad som helst till vilket pris som helst. Det gör vi, inget knussel, endast det bästa är gott nog och inte ska vi spara på barnen. Man vill ju ge barnen en bra start i livet så när det gällde att välja flaskvärmare så tog vi den dyraste. Den måste ju vara bäst, eller hur?

Kan hända att den är bäst, men bra är den inte. I princip är det en burk med en termostat för drygt 400 kronor. Men eftersom föräldrar är en marknad att tjäna pengar på så vill jag ge tillverkaren, Philips, några råd till hur de skulle kunna sopa rent på toppen genom att utveckla sin flaskvärmare till något bra.

Problem: Det tar åtta minuter att värma 100 ml mjölk enligt bruksanvisningen. Det kan hända att det finns en poäng i att det ska ta åtta minuter, kanske är det några näringsämnen i mjölken som går sönder om den värms upp snabbare. Åtta minuter är dock en fruktansvärt lång tid, speciellt på natten, speciellt om man har ett hungrigt barn som man hoppas ska somna om. Går det inte att korta de där åtta minutrarna så ligger microvågsugnen eller den elektriska spisen bra till som konkurrenter till flaskvärmaren.

Förslag till lösning: Är det möjligt så kräma på med mer värme.

Problem: Det finns inget sätt att enkelt stänga av flaskvärmaren.

Förslag till lösning: En strömbrytare.

Problem: Det är alltför enkelt att glömma att stänga av (genom att dra ur sladden till) flaskvärmaren. Det finns en lampa som släcks när optimal ättemperatur uppnåtts.

Förslag till lösning: En lampa som talade om att flaskvärmaren var på hade varit finfint.

Problem: Eftersom det är enkelt att glömma att stänga av flaskvärmaren så händer det alltför ofta att man alltför sent upptäcker att värmaren stått på sedan senast det var dags att värma mjölk vilket gör att man måste vänta cirka femton minuter på att den ska kallna innan man kan få termostaten att signalera när temperaturen är den rätta.

Förslag till lösning: Går det inte att fixa något system som snabbt kyler ner så kanske det går att styra flaskvärmaren på tid. Varför inte låta den slå av sig själv efter tre timmar. Den mjölk som stått på värmning i tre timmar ska i alla fall inte ätas.

Varsågod Philips. Fixa de här grejerna och dubbla priset så har ni en garanterad storsäljare.

I dag har jag sorterat och rensat ut lite papper. Hittade en broschyr som jag antagligen fått av någon SYO-konsulent på högstadiet. Telemontör och telereperatör handlar det om. Jag vet i dag ungefär lika lite om vad en telemontör gör som jag då visste vad en informatör gör. Det känns inte alls dumt.

I går gick vi till den större affären och köpte bland annat vindruvor. I dag gick jag till den mindre affären och köpte samma vindruvor. De låg tydligen kvar under barnvagnen vilket jag uppmärksammades på av kassörskan. Det var bara att betala igen. Så nu har jag pumpat in drygt 24 kronor extra i Axfood-koncernen samt stämplat mig själv som kriminell och opålitlig där vi går och handlar dagligen.

De har ersatts av en ensam dragspelare nu. Men för inte så länge sedan stod de där utanför affären där jag brukar handla. En med dragspel, en med tamburin och de led fram gnissliga mollvisor som aldrig ville ta slut.

Vad hade mannen med tamburinen har för relation till mannen med dragspelet. Hur delar de intäkterna? Jag vet att det är svårare än det ser ut att spela tamburin, men dragspel måste väl rimligtvis ha en ännu brantare inlärningskurva? Tänk på investeringskostnaden den måste väl åtminstone ligga på 10 till 1 när det gäller dragspel mot tamburin? Den största och till synes universella frågan som också gäller den nuvarande dragspelaren och hundratals av hans kumpaner är om de verkligen inte kan något i dur?

I en särskild repris föreslår Kaffelattepappan revolution och jag är beredd att stämma in i den pamfletten bara jag får höra något annat än svält-misär-kyla-indränkta molltoner utanför affären.

Radion är död! TV kommer inte att finnas i framtiden! Jojo, så låter det när de allra mest framsynta framtidsförutsägelserna ska göras. Men tänk efter … hur många gamla media har dött ut? Visst, flanellografen är inte det mest hippa längre och OH-bilderna får stå tillbaka för PowerPoint (som många gånger helt förvandlar en hyfsat presentation till ett riktigt sömnpiller).

Hörde på radion en rapport från en konferens om nya medier. Där gavs bilden av TV-tittares beteende som hundar och katter. Historiskt har vi blivit behandlade som hundar. Någon TV-husse och TV-matte bestämmer när det är dags för mat (Tina) och lek (Så ska det låta). Det nya är att vi beter oss som katter … vi bestämmer själva när vi tycker det är dags att äta eller leka. Vi bestämmer själva vad vi vill se och när vi vill se det. Hellre är jag katt än hund, fast allra helst är jag människa.

I framtidsvisionen ingår att vi väljer allt själva (åtminstone tror vi att vi väljer). Somliga koketterar redan i dag med att de minsann inte vill låta någon annan välja vad de ska lyssna eller titta på. Det låter ju bra. Men TV-kanalerna har folk anställda för att kolla på TV, för att sålla bort den värsta skiten (svårt att tro ibland, men det är sant). Har du verkligen tid och lust att titta igenom miljarders klipp på YouTube för att möjligen hitta något som kanske kan vara värt att se? Säkert känns det kittlande och ger en känsla av makt och valfrihet. Men ibland när jag kommer hem på kvällen vill jag bara ha förströelse. Ge mig det. Välj åt mig.

TV kommer att finnas kvar, radio kommer att finnas kvar och till och med PowerPoint kommer att finnas kvar om tjugo år. Jag kommer att sätta mig i TV-soffan om tjugo år och vilja bli underhållen. Ge mig en programtablå.

Jag är beredd att betala för att slippa leta själv. När RSS inte längre är ett flöde utan en virvlande fors som drar ner dig och runt dig tills du inte vet vad som är intressant eller bara tjafs, ge mig då någon som sållar. Ge mig en redaktör.

Jaha alla ni pidestaluppstoppande, sekteristfanatiska typer som dyrkar Kent. Det har varit er show nu i några dagar. Hoppas ni lyssnade på P3 Populärs intervju i dag. Där delas det ut en del rejäla snytingar från bandet.

Apropå gårdagens exkursion i duande och niande hittade jag en av Maud Adlercreutzs efterföljare: Magdalena Ribbing. Här tar hon sig an det moderna niandet.

Minns hur det gjordes fåfänga försök att samla e-postadresser till någon form av motsvarande telefonkatalog och hur spammet satta stopp för alla dylika projekt. Kanske kan Facebook bli den databas som kan fungera som katalog. Jag hystade iväg ett meddelande till en bekant i går och fick svar i dag. Jag tror inte det är någon jag vill ha någon djupare kontakt med, men det var praktiskt att kunna skicka ett meddelande. Vet fortarande inte e-postadressen, men det behöver jag inte heller.

En annan grej om Facebook. Alla de där gamla kompisarna från förr som dyker upp. Kanske fanns det en anledning till att de försvann ur ens liv? Vi säger hej och vad roligt att träffa på dig här och vad sysslar du med och sedan … ingenting. Vad ska vi prata om?

Jag tror inte att språket är avgörande för tankeverksamhet, men jag tror att det påverkar hur vi tänker. Därför gillar jag det svenska duandet som markerar att det inte behöver vara långt mellan människor.

Språktidningen kom med sitt andra nummer i förra veckan. Glatt kan jag konstatera att nummer två håller samma höga klass i både form och innehåll som nummer ett. Här finns en intressant artikel om du-reformen och hur den också har dragit med sig en jag-revolution. Svenska texter har sedan sextiotalet blivit mer och mer personliga. Ordet ”du” förekommer i dag mer än fem gånger så ofta som på 1960-talet och användandet av ”jag” har fördubblats.

Var med min mamma och fyndade på loppmarknad för ett tag sedan. Kom över boken ”Visst går det an – liten modern handbok i takt och ton” av Maud Adlercreutz från 1952 här i en omarbetad upplaga från 1961. Det var ett fynd i dubbel bemärkelse. Dels för att den bara kostade fem kronor vilket min mor betalade och dels för att den är riktigt underhållande och lärorik.

Intressant att citera ett stycke under rubriken ”Majorskan har blivit fru” som det såg ut några år före du-reformen.

Svenskarna anses vara mer titelsjuka än andra och utomlands gör man sig ofta lustig över vår förkärlek för krångliga titlar. Att säga hovrättsassessor, livmedikus, direktörsassistent och reklamkonsulent i tilltal är verkligen ganska besvärligt. Bruket är dock troligen en följd av vår märkliga vana att tala till folk i tredje person. Kan man säga du och ni i ett gemensamt ord som i England och Frankrike eller har ett ni som är godtaget som i Tyskland, Danmark och Norge behöver man inte använda titlar annat än vid vissa tillfällen, på brev till exempel.

I arbetslivet har de senaste årens ni-propaganda lustigt nog haft till följd att det blivit allt vanligare att säga du redan vid första mötet. Det finns företag där alla är ”du” med varandra, från chefen till yngste springpojken, medan man på andra platser håller fast vid att endast ”jämställda” använder du sinsemellan.

För ungdomar tycks det numera inte existera något tilltalsproblem, i deras kretsar säger man genomgående ”du”, ibland utan att ens veta namnet på den man talar med. Även bland unga familjer lär det ha blivit mycket vanligt att umgänget presenteras med enbart förnamnet och naturligtvis förutsättes det då att alla använder ”du”. Kanske är det praktiskt men nog tycker man att det kan vara ganska angenämt att veta vad personer man möter på bjudningar heter i efternamn och vad de sysslar med. Konversationen blir lite innehållslös annars …

Adlercreutz, 1952 1961, sidorna 18-19.

Inte ens femtio år sedan. Där har du något att fundera över. Jag har för avsikt att återkomma till Maud Adlercreutz.