Du och jag före och efter reformen
Jag tror inte att språket är avgörande för tankeverksamhet, men jag tror att det påverkar hur vi tänker. Därför gillar jag det svenska duandet som markerar att det inte behöver vara långt mellan människor.
Språktidningen kom med sitt andra nummer i förra veckan. Glatt kan jag konstatera att nummer två håller samma höga klass i både form och innehåll som nummer ett. Här finns en intressant artikel om du-reformen och hur den också har dragit med sig en jag-revolution. Svenska texter har sedan sextiotalet blivit mer och mer personliga. Ordet ”du” förekommer i dag mer än fem gånger så ofta som på 1960-talet och användandet av ”jag” har fördubblats.
Var med min mamma och fyndade på loppmarknad för ett tag sedan. Kom över boken ”Visst går det an – liten modern handbok i takt och ton” av Maud Adlercreutz från 1952 här i en omarbetad upplaga från 1961. Det var ett fynd i dubbel bemärkelse. Dels för att den bara kostade fem kronor vilket min mor betalade och dels för att den är riktigt underhållande och lärorik.
Intressant att citera ett stycke under rubriken ”Majorskan har blivit fru” som det såg ut några år före du-reformen.
Svenskarna anses vara mer titelsjuka än andra och utomlands gör man sig ofta lustig över vår förkärlek för krångliga titlar. Att säga hovrättsassessor, livmedikus, direktörsassistent och reklamkonsulent i tilltal är verkligen ganska besvärligt. Bruket är dock troligen en följd av vår märkliga vana att tala till folk i tredje person. Kan man säga du och ni i ett gemensamt ord som i England och Frankrike eller har ett ni som är godtaget som i Tyskland, Danmark och Norge behöver man inte använda titlar annat än vid vissa tillfällen, på brev till exempel.
I arbetslivet har de senaste årens ni-propaganda lustigt nog haft till följd att det blivit allt vanligare att säga du redan vid första mötet. Det finns företag där alla är ”du” med varandra, från chefen till yngste springpojken, medan man på andra platser håller fast vid att endast ”jämställda” använder du sinsemellan.
För ungdomar tycks det numera inte existera något tilltalsproblem, i deras kretsar säger man genomgående ”du”, ibland utan att ens veta namnet på den man talar med. Även bland unga familjer lär det ha blivit mycket vanligt att umgänget presenteras med enbart förnamnet och naturligtvis förutsättes det då att alla använder ”du”. Kanske är det praktiskt men nog tycker man att det kan vara ganska angenämt att veta vad personer man möter på bjudningar heter i efternamn och vad de sysslar med. Konversationen blir lite innehållslös annars …
Adlercreutz, 1952 1961, sidorna 18-19.
Inte ens femtio år sedan. Där har du något att fundera över. Jag har för avsikt att återkomma till Maud Adlercreutz.
Tuesday 16 October 2007 klockan 21:53
Tack! Älskar sånt här.
Wednesday 17 October 2007 klockan 13:17
[...] gårdagens exkursion i duande och niande hittade jag en av Maud Adlercreutzs efterföljare: Magdalena Ribbing. Här tar [...]