Ge mig en redaktör
Radion är död! TV kommer inte att finnas i framtiden! Jojo, så låter det när de allra mest framsynta framtidsförutsägelserna ska göras. Men tänk efter … hur många gamla media har dött ut? Visst, flanellografen är inte det mest hippa längre och OH-bilderna får stå tillbaka för PowerPoint (som många gånger helt förvandlar en hyfsat presentation till ett riktigt sömnpiller).
Hörde på radion en rapport från en konferens om nya medier. Där gavs bilden av TV-tittares beteende som hundar och katter. Historiskt har vi blivit behandlade som hundar. Någon TV-husse och TV-matte bestämmer när det är dags för mat (Tina) och lek (Så ska det låta). Det nya är att vi beter oss som katter … vi bestämmer själva när vi tycker det är dags att äta eller leka. Vi bestämmer själva vad vi vill se och när vi vill se det. Hellre är jag katt än hund, fast allra helst är jag människa.
I framtidsvisionen ingår att vi väljer allt själva (åtminstone tror vi att vi väljer). Somliga koketterar redan i dag med att de minsann inte vill låta någon annan välja vad de ska lyssna eller titta på. Det låter ju bra. Men TV-kanalerna har folk anställda för att kolla på TV, för att sålla bort den värsta skiten (svårt att tro ibland, men det är sant). Har du verkligen tid och lust att titta igenom miljarders klipp på YouTube för att möjligen hitta något som kanske kan vara värt att se? Säkert känns det kittlande och ger en känsla av makt och valfrihet. Men ibland när jag kommer hem på kvällen vill jag bara ha förströelse. Ge mig det. Välj åt mig.
TV kommer att finnas kvar, radio kommer att finnas kvar och till och med PowerPoint kommer att finnas kvar om tjugo år. Jag kommer att sätta mig i TV-soffan om tjugo år och vilja bli underhållen. Ge mig en programtablå.
Jag är beredd att betala för att slippa leta själv. När RSS inte längre är ett flöde utan en virvlande fors som drar ner dig och runt dig tills du inte vet vad som är intressant eller bara tjafs, ge mig då någon som sållar. Ge mig en redaktör.
