Skrymta

Via Trassel har jag fått Mymlans utmaning om att välja en låt av en artist eller ett band på en viss bokstav. På min lott har bokstaven T fallit.

Att skriva om musik är ungefär lika intressant som det är meningslöst eftersom världens bästa låt eller artist både varierar från person till person och från tid till annan. Därför struntar jag blankt i att jaga guldstjärnor hos Mymlan och ger mig på Trassels utmaning helt utifrån mitt eget perspektiv. Trassel visste nog inte riktigt vad hon gav sig in på för när det kommer till musikskriverier så kan jag verkligen bre ut mig.

Jag är en singelkille. Inte i den moderna bemärkelsen att jag inte har sällskap, nej jag lever i ett lyckligt förhållande mer i den gamla vinylbemärkelsen (inget sexuellt där heller) att jag går igång på enskilda låtar mer än en artist eller ett band (även om det finns undantag här också). Tonårstiden fylldes av singelinköp. Gärna maxisinglar med flera versioner av samma låt. Jag har en komplett (nåja) samling popmusik mellan åren 1986 och 1989. Hyfsat stora inkomster och mycket blygsamma utgifter (tack kära föräldrar) gjorde att det gick att köpa musik på ett sätt som överträffats varken förr eller senare i mitt liv.

Som varandes en singelkille missförstod jag förstås uppgiften till att börja med och började tänka på låtar istället för artister på T.

Jakob Hellman föll sig som ett självklart val. Inte mindre än fyra mästerverk på T har han levererat ”Tårarna”, ”Tältet”, “Tusen dagar härifrån” och ”Tåg”. ”Tältet” är inte Jakobs egen låt och går därför bort. Jag tillhörde aldrig de där hundra skrikande tjejerna längst fram och därför går även ”Tårarna” bort. “Tusen dagar härifrån” är han inte ensam om så den får också stryka på foten. ”Tåg” däremot kunde ha varit min T-låt. Om det nu hade varit så att jag skulle valt ut en låt på T och inte en artist eller grupp.

Nåja. Bakläxa.

T är annars en rätt enkel bokstav eftersom det går att fuska lite med anglosaxiska band där det finns många i bestämd form. The Rolling Stones till exempel – Time is on my side (se där, dubbel-T) eller The Mighty Dub Catz – Magic Carpet Ride eller The Pioneers – Long Shot Kick de Bucket eller The Primitives – Crash men allt sådant regelvrängande vore förstås inget annat än fusk.

I min mentala jakt på T-artister passerade jag både Tina Charles, the Troggs, Toots Hibbert och Trio för att till sist landa här hemma på Thomas Orup Eriksson. Här vill jag påpeka att det inte handlar om karlns hela diskografi utan en enskild låt, nämligen ”Kom och ta mej” från hans (unga och arga) tid i Intermezzo.

Tyvärr hittar jag ingen ljudillustration till detta mästerverk men för att du ska förstå storheten i stycket så kommer här en text jag skrivit tidigare och i ett helt annat sammanhang. Håll tillgodo.

Just det … så skulle några utmanas på U också. Kaffelattepappan och Revgille, här har ni något att bita i.

Min vapenbroder Orup och jag
Det tog oproportionerligt lång tid. Det var första gången för mig i en musikstudio och jag skulle lägga fyra toner mellan vers och refräng. För åttiotredje gången ungefär tog jag mig igenom mitt saxofonparti.

- Nä, nu blev det nog lite surt ändå, sa teknikern som även var självutnämnd producent.
- Ja kanske lite ostämt, höll någon med.

Själv sa jag inget alls, bara spelade samma sak igen. Redan vid tredje tagningen hade jag givit upp om att försöka höra någon skillnad på vad som kunde tänkas vara falskt eller inte. Tagning åttiofyra.

Som gudsbevis anförs ibland att sannolikheten för att människan skulle ha skapats av en slump är ungefär lika stor som att en tornado på en soptipp skulle råka blåsa ihop skrotet till ett jetplan. Nu hade jag kommit till den punkt då jag tvivlade på Guds existens och satte mitt hopp till principen om tornadon och jetplanet. Spelar jag bara samma sak tillräckligt många gånger så kanske det någon gång blir rätt.

Bandet spolades. Tagning åttiofem. Bedjande, hoppfulla blickar från de andra i gruppen. Mina fyra toner. Återigen samma kommentar om de ohörbara fraktionerna av tonhöjder som skulle ligga fel. De övriga gruppmedlemmarna utbytte förvirrade blickar, hörde du någon skillnad?

Till sist, någon gång vid tagning fyrahundrasjuttionio var det inte längre någon annan än teknikern som kunde skilja mellan några tonhöjder överhuvudtaget och vi enades om att det fick duga innan inspelningsbandet slets ut och gick av.

På väggarna hängde affischer med artister som spelat in i samma studio. Mest var det okända dansband som inte stämde särskilt väl med vår lite coolare image, men en affisch väckte vårt intresse en aning. Det var Ubangi med Cia Berg och Thomas Eriksson.

Cia Berg blev programledare ett tag på åttiotalet och Thomas Eriksson blev Orup. Åtminstone med den yngre delen av svenska folket (den äldre delen av svenska folket hävdade envist att den rättmätige Orup var Lars). Orup hade varit i Kumla och spelat in. Kunde han så kunde vi.

Orup hade något år tidigare kommit ut med sin första skiva som Orup. Med tanke på att det kom sex singlar från den skivan och så gott som varje låt spelades på radio, var Orup värd en del respekt. Själv respekterade jag Orup också för att han var vapenvägrare.

Det här utspelade sig på den tiden då Sverige uppfostrade sina barn till fredliga individer som skulle lära sig att våld var fel och dialog var rätt. Vid sjutton års ålder skulle alla unga män sedan lära sig att döda på order. Den som ifrågasatte detta och hävdade att det kanske fanns andra sätt att lösa konflikter på var mycket suspekt och skulle rättas in i ledet.

Själv gick jag inte så långt som Orup i min pacifism och vägrade. Istället valde jag vapenfri tjänst.

Lång tidigare, innan jag ryckte in som flygplatsbrandman och före Ubangis inspelningar i Kumla. Strax efter att Orup suttit sin samvetstid i fängelse för vapenvägran, sjöng han i en grupp som hette Intermezzo där Fredrik von Gerber höll takten. Samme von Gerber fick senare betydligt större framgångar som trummis i Noice.

Det var då Thomas Eriksson vägrade. Han totalvägrade och framförde Sveriges bästa musikaliska bidrag i genren vapenvägran – kom och ta mej (Intermezzo, 1980). Här reflekterar Orup över paradoxen ”Dom sa man kan få böter och jag blev ganska paff, de ger mig frihetsstraff. Jag vet man kan bli dömd om man mördar och står i, men om man inte gör’t så är det ändå kört”.

Kanske hade Orup låtit sig inspireras av Ebba Grön som året innan gav ut sin ”Totalvägra”. En mycket skränigare historia, men med ungefär samma text; förvirrad ung man får inkallelseorder, tycker det är larvigt och upprörs över fängelsestraff. Orup och Intermezzo framför sin ungdomliga protest med viss finess, duettsång och marschpastisch. Till taktfast virveltrumma och fotbollsläktarrefräng gäckar Orup och hans duettkompanjon militärmakten. Än här, än där dyker de upp med sina vokala tittut och uppmanar herr grön ”kom och gör mej till en man om ni kan”.

Epilog:
Min egen vapenfria tjänst då? Jodå, den var inte helt musikaliskt befriad. Det förekom allt diskussioner om tonhöjder och gehör även på flygplatsens brandstation. Där fanns Ola som påstod att han kunde höra skillnad på olika flygplansmodeller. Diskussionen kulminerade i att Ola hävdade att han hörde skillnad på en MD80 och en DC9:a. Detta skulle tvunget kontrolleras och någon frågade vilken typ av flygplan som nu stod redo för start utanför. ”En DC9” hävdade Ola självsäkert och Erik gick för att titta efter. Det visade sig vara varken en MD80 eller en DC9 utan en Electrolux torktumlare som gick in på sista varven på det extratorra programmet.

Gruppen som spelade in i Kumla gav ut en singel och krönte sin karriär med tre veckor på Radio Örebro-toppen. Låten med mina fyra toner på hann aldrig mixas färdigt och kom inte med på singeln.

I dag skulle vi kanske inte varit lika imponerade av en Orup-affisch i en inspelningsstudio i Kumla. Karln har ju tappat fart med GES, dessutom uppträdde han i uniform för svenska FN-trupper.

Lyssna på:
Intermezzo – kom och ta mej, alternativt Ebba Grön – Totalvägra

Andra Orupsånger värda att nämna:
Regn hos mej – Så här låter svensk soul när inte Eric Gadd gör den.
Stanna hos dej – Tillsammans med Karin Wistrand som då hade lagt av, både med att resa runt på dagis och lära barnen om rock’n’roll samt att sjunga i Örebrobandet Lolita pop.

UPPDATERING: Det visar sig att jag inte är helt ensam här ute i rymden. Revgille har hörsammat min uppmaning och tipsar om världens bästa låt med en grupp på U.

Ännu en UPPDATERING: Även Kaffelattepappan väljer världens bästa låt med en grupp på U.

Andra som skriver om
Orup, utmaning, Intermezzo

De lite äldre barnen ÄÄÄÄÄÄÄLSKAR att göra ljud. Speciellt när den lilla ettåringen ska sova. De kan sitta timmar i sträck på sitt rum och titta på TV (naturligtvis på allra högsta volym, men det går ju att stänga dörren) men en sak som är helt säker är att när jag precis dragit igen dörren så att den lilla ettåringen ska få sova så dräller det in en tolvåring eller en sjuåring i köket som ligger vägg i vägg med rummet där ettåringen ska försöka somna in. DÅ tycker de att det är en lysande stund för tillredande av chokladryck i obscena mängder, DÅ tycker de att det är ett optimalt tillfälle att skrika höga Tarzanvrål till varandra (en av dem i köket och den andra bakom stängd dörr två rum bort förstås). Naturligtvis involverar dessa aktiviteter diverse ljudalstrande moment såsom körande av mikrovågsugn, smällande i kastrullock och rafsande bland bestick.

Jag kan påpeka det osmidiga i detta beteende, jag kan be dem, jag kan skälla, jag kan sucka uppgivet. Inget hjälper. Nästa gång det är dags att lägga den lilla så valsar samma sju- eller tolvåring in i köket, redo för nya decibelövningar.

Världen är emot mig.

Andra som skriver om
barn, ljud, sömn, hänsyn

På Aftonbladet frågar Arn-aktuelle Joakim Nätterqvist ”hur spännande är medeltidssex egentligen?”. En mycket intressant fråga som jag tycker tappas bort helt i artikeln. Vi behöver ju inte gå särskilt långt tillbaka för att det ska bli relevant att ställa den frågan. Ett exempel:

Sverige cirka 1856, ett torp på landet, fyra getter, två grisar och ett antal höns hoppar runt i det enda rummet. Det är becksvart, luktar ladugård och i en av de två sängarna ligger husfar, husmor och de tre barnen, i den andra ligger några drängar. Det är skördetid, långt från det årliga julbadet och det serverades ärtsoppa till middag.

Trots min bristande historiekunskap tror jag ändå några frågor faller sig tämligen självklara: hur gjorde husfar och husmor, vad gick de igång på och skulle de vara lyckligare, mer upphetsade eller olyckligare i dagens sexindränkta samhälle?

Andra som skriver om
sex, Arn

Jag har nu ökat midjemått till ett omfång som tvingat mig att köpa nya byxor. Med anledning av detta filar jag på ett nyårslöfte.

Här är en utmaning: Försök ha så där heminredningsmagasinssnyggt med några barn hemma. Lycka till.

I lördags fick jag mitt första sms från elvamånadersdottern L. ”Jj5” löd texten som skickades från sambons telefon. Meningen var att L skulle lyssna på lite musik från telefonen för att somna in på kvällen. Istället för att somna fick hon tag i telefonen, ringde upp farmor samt skickade två meddelanden till mig.

Om du vill så kan allt tolkas som provokation.

MM som gissade på ett enkelt “tack” vilket blev det svar som kom närmast i adventstävlingen. Hon blir lycklig vinnare av tre prima vinylsinglar som hon storsint nog, i sann julanda, väljer att skänka till sin pojkvän.

Tack till alla er som varit med och gissat och välkomna åter, hör gärna av er med önskemål till framtida tävlingar.

Rätt svar var alltså: “tack” vilket L säger när hon får ett kassettband. Tack kan tydligen betyda både “varsågod”, “tack” och “ge mig den”.

Det här tipset kommer ursprungligen från en användarhandbok för den sympatiska hemdatorn Sinclair ZX Spectrum. Användarhandbok hette förstås ”manual” och datorn hade jag förstås inte bara för att spela spel på. En rekommendation som jag särskilt kommer ihåg från den här användarhandboken är den jag återger här fritt från minnet.

Om datorn av någon anledning inte startar, gå då igenom följande sekvens:

1. Lyft datorn cirka en centimeter ifrån bordet.
2. Släpp datorn.

Det är nämligen så att det allra vanligaste felet när det gäller elektronik har att göra med glappkontakt och har du tur så gör det lilla fria fallet att datorns elektronik hamnar i rätt läge och börjar fungera igen.

Det här tipset kan med fördel kombineras med att starta om apparaten. Gör då en så brutal start som möjligt. Se till at bryta all ström. Dra ur alla sladdar och ta ur eventuella batterier och vänta. Vänta länge. Sätt sedan tillbaka alla sladdar och batterier och starta om apparaten.

Ovanstående kombination räddade i veckan barnens X-box som kom med ett tråkigt felmeddelande om att den ville ha service. Efter ett centimetersläpp och vila över natten med sladden ur så startade den snällt dagen därpå.

Varken författaren till användarhandboken till ZX Spectrum eller jag tar förstås något som helst ansvar för eventuella skador som ovanstående behandling kan leda till, varken på dig eller på din utrustning. Däremot tar jag gärna på mig eventuell ära.

Andra som skriver om
Sinclair, elektronik, service

Året är 2006 och Securitas Cash Handling Services tar namnet Loomis och ska börja etablera en ny identitet. Allt på företaget går ut på att hantera pengar och ekonomerna har en enormt framträdande roll. Därför var det inte märkligt att den nitiska ekonomiavdelningen reagerade när den kom över ett budgetförslag från PR- och marknadsavdelningen. En av posterna hette ”logotyp och grafisk profilering av fordon”. Posten såg misstänkt stor ut. ”Vafalls!?” utbrast en av ekonomerna, ”vad är nu detta för trams, det där kan jag få ihop i Excel på en pisskvart”.

Sagt och gjort, istället för att leja ut jobbet på dyra grafiska formgivare och konsulter så hoppade en av ekonomerna över kafferasten (den mellan 08.48 och 08.56) och slängde ihop en utsmyckning för företagets bilar. Först smackade han upp texten ”Loomis” på motorhuven så stort det gick (72 punkter). Teckensnitt var då något helt okänt för ekonomen och resultatet blev en fet variant av Excels standardteckensnitt. Fet stil blev det också för det hade ekonomen lärt sig göra redan på Handelshögskolan. Klockan 08.49 kom en kollega in och frågade om ekonomen inte skulle ha kaffe. Kollegan hade haft en Amiga i slutet av åttiotalet och ansåg sig därför som något av en expert på det där med grafik. Snabbt surfade han upp några gamla demos och bidrog på så sätt till en prydnad att sätta på bilens sidor, det blev en pyramid med texten ”Loomis” under. Nu var ekonomen och hans kollega varma i kläderna och hittade knappen där det gick att byta teckensnitt så de bläddrade och bläddrade och fastnade till sist för en serif av klassiskt snitt för varför använda samma som på motorhuven när det fanns så många roliga att välja mellan. Klockan var nu 08.53 och de båda ekonomerna hade drabbats av en släng av inspiration och tänkte att de minsann skulle sätta sista spiken i kistan för formgivare och konsulter en gång för alla och visa vart skåpet ska stå. De öppnade nu grafikprogrammet Paint och gick loss totalt i kreativitet när de ritade både pengar, värdetransportbuss och en slags mast med radiovågor. Exakt klockan 08.56 e-postade de iväg resultatet till skyltfirman som bytte ut Arial på motorhuven till Helvetica. Några timmar senare rullade den första Loomis-bilen ut på stadens gator.

Nu är det här bara fantasier, men jag har svårt att se någon annan rimlig förklaring till det spretiga utseendet på Loomis-bilarna.

Andra som skriver om
Excel, formgivning, grafisk profil