Utmanad på T
Via Trassel har jag fått Mymlans utmaning om att välja en låt av en artist eller ett band på en viss bokstav. På min lott har bokstaven T fallit.
Att skriva om musik är ungefär lika intressant som det är meningslöst eftersom världens bästa låt eller artist både varierar från person till person och från tid till annan. Därför struntar jag blankt i att jaga guldstjärnor hos Mymlan och ger mig på Trassels utmaning helt utifrån mitt eget perspektiv. Trassel visste nog inte riktigt vad hon gav sig in på för när det kommer till musikskriverier så kan jag verkligen bre ut mig.
Jag är en singelkille. Inte i den moderna bemärkelsen att jag inte har sällskap, nej jag lever i ett lyckligt förhållande mer i den gamla vinylbemärkelsen (inget sexuellt där heller) att jag går igång på enskilda låtar mer än en artist eller ett band (även om det finns undantag här också). Tonårstiden fylldes av singelinköp. Gärna maxisinglar med flera versioner av samma låt. Jag har en komplett (nåja) samling popmusik mellan åren 1986 och 1989. Hyfsat stora inkomster och mycket blygsamma utgifter (tack kära föräldrar) gjorde att det gick att köpa musik på ett sätt som överträffats varken förr eller senare i mitt liv.
Som varandes en singelkille missförstod jag förstås uppgiften till att börja med och började tänka på låtar istället för artister på T.
Jakob Hellman föll sig som ett självklart val. Inte mindre än fyra mästerverk på T har han levererat ”Tårarna”, ”Tältet”, “Tusen dagar härifrån” och ”Tåg”. ”Tältet” är inte Jakobs egen låt och går därför bort. Jag tillhörde aldrig de där hundra skrikande tjejerna längst fram och därför går även ”Tårarna” bort. “Tusen dagar härifrån” är han inte ensam om så den får också stryka på foten. ”Tåg” däremot kunde ha varit min T-låt. Om det nu hade varit så att jag skulle valt ut en låt på T och inte en artist eller grupp.
Nåja. Bakläxa.
T är annars en rätt enkel bokstav eftersom det går att fuska lite med anglosaxiska band där det finns många i bestämd form. The Rolling Stones till exempel – Time is on my side (se där, dubbel-T) eller The Mighty Dub Catz – Magic Carpet Ride eller The Pioneers – Long Shot Kick de Bucket eller The Primitives – Crash men allt sådant regelvrängande vore förstås inget annat än fusk.
I min mentala jakt på T-artister passerade jag både Tina Charles, the Troggs, Toots Hibbert och Trio för att till sist landa här hemma på Thomas Orup Eriksson. Här vill jag påpeka att det inte handlar om karlns hela diskografi utan en enskild låt, nämligen ”Kom och ta mej” från hans (unga och arga) tid i Intermezzo.
Tyvärr hittar jag ingen ljudillustration till detta mästerverk men för att du ska förstå storheten i stycket så kommer här en text jag skrivit tidigare och i ett helt annat sammanhang. Håll tillgodo.
Just det … så skulle några utmanas på U också. Kaffelattepappan och Revgille, här har ni något att bita i.
Min vapenbroder Orup och jag
Det tog oproportionerligt lång tid. Det var första gången för mig i en musikstudio och jag skulle lägga fyra toner mellan vers och refräng. För åttiotredje gången ungefär tog jag mig igenom mitt saxofonparti.
- Nä, nu blev det nog lite surt ändå, sa teknikern som även var självutnämnd producent.
- Ja kanske lite ostämt, höll någon med.
Själv sa jag inget alls, bara spelade samma sak igen. Redan vid tredje tagningen hade jag givit upp om att försöka höra någon skillnad på vad som kunde tänkas vara falskt eller inte. Tagning åttiofyra.
Som gudsbevis anförs ibland att sannolikheten för att människan skulle ha skapats av en slump är ungefär lika stor som att en tornado på en soptipp skulle råka blåsa ihop skrotet till ett jetplan. Nu hade jag kommit till den punkt då jag tvivlade på Guds existens och satte mitt hopp till principen om tornadon och jetplanet. Spelar jag bara samma sak tillräckligt många gånger så kanske det någon gång blir rätt.
Bandet spolades. Tagning åttiofem. Bedjande, hoppfulla blickar från de andra i gruppen. Mina fyra toner. Återigen samma kommentar om de ohörbara fraktionerna av tonhöjder som skulle ligga fel. De övriga gruppmedlemmarna utbytte förvirrade blickar, hörde du någon skillnad?
Till sist, någon gång vid tagning fyrahundrasjuttionio var det inte längre någon annan än teknikern som kunde skilja mellan några tonhöjder överhuvudtaget och vi enades om att det fick duga innan inspelningsbandet slets ut och gick av.
På väggarna hängde affischer med artister som spelat in i samma studio. Mest var det okända dansband som inte stämde särskilt väl med vår lite coolare image, men en affisch väckte vårt intresse en aning. Det var Ubangi med Cia Berg och Thomas Eriksson.
Cia Berg blev programledare ett tag på åttiotalet och Thomas Eriksson blev Orup. Åtminstone med den yngre delen av svenska folket (den äldre delen av svenska folket hävdade envist att den rättmätige Orup var Lars). Orup hade varit i Kumla och spelat in. Kunde han så kunde vi.
Orup hade något år tidigare kommit ut med sin första skiva som Orup. Med tanke på att det kom sex singlar från den skivan och så gott som varje låt spelades på radio, var Orup värd en del respekt. Själv respekterade jag Orup också för att han var vapenvägrare.
Det här utspelade sig på den tiden då Sverige uppfostrade sina barn till fredliga individer som skulle lära sig att våld var fel och dialog var rätt. Vid sjutton års ålder skulle alla unga män sedan lära sig att döda på order. Den som ifrågasatte detta och hävdade att det kanske fanns andra sätt att lösa konflikter på var mycket suspekt och skulle rättas in i ledet.
Själv gick jag inte så långt som Orup i min pacifism och vägrade. Istället valde jag vapenfri tjänst.
Lång tidigare, innan jag ryckte in som flygplatsbrandman och före Ubangis inspelningar i Kumla. Strax efter att Orup suttit sin samvetstid i fängelse för vapenvägran, sjöng han i en grupp som hette Intermezzo där Fredrik von Gerber höll takten. Samme von Gerber fick senare betydligt större framgångar som trummis i Noice.
Det var då Thomas Eriksson vägrade. Han totalvägrade och framförde Sveriges bästa musikaliska bidrag i genren vapenvägran – kom och ta mej (Intermezzo, 1980). Här reflekterar Orup över paradoxen ”Dom sa man kan få böter och jag blev ganska paff, de ger mig frihetsstraff. Jag vet man kan bli dömd om man mördar och står i, men om man inte gör’t så är det ändå kört”.
Kanske hade Orup låtit sig inspireras av Ebba Grön som året innan gav ut sin ”Totalvägra”. En mycket skränigare historia, men med ungefär samma text; förvirrad ung man får inkallelseorder, tycker det är larvigt och upprörs över fängelsestraff. Orup och Intermezzo framför sin ungdomliga protest med viss finess, duettsång och marschpastisch. Till taktfast virveltrumma och fotbollsläktarrefräng gäckar Orup och hans duettkompanjon militärmakten. Än här, än där dyker de upp med sina vokala tittut och uppmanar herr grön ”kom och gör mej till en man om ni kan”.
Epilog:
Min egen vapenfria tjänst då? Jodå, den var inte helt musikaliskt befriad. Det förekom allt diskussioner om tonhöjder och gehör även på flygplatsens brandstation. Där fanns Ola som påstod att han kunde höra skillnad på olika flygplansmodeller. Diskussionen kulminerade i att Ola hävdade att han hörde skillnad på en MD80 och en DC9:a. Detta skulle tvunget kontrolleras och någon frågade vilken typ av flygplan som nu stod redo för start utanför. ”En DC9” hävdade Ola självsäkert och Erik gick för att titta efter. Det visade sig vara varken en MD80 eller en DC9 utan en Electrolux torktumlare som gick in på sista varven på det extratorra programmet.
Gruppen som spelade in i Kumla gav ut en singel och krönte sin karriär med tre veckor på Radio Örebro-toppen. Låten med mina fyra toner på hann aldrig mixas färdigt och kom inte med på singeln.
I dag skulle vi kanske inte varit lika imponerade av en Orup-affisch i en inspelningsstudio i Kumla. Karln har ju tappat fart med GES, dessutom uppträdde han i uniform för svenska FN-trupper.
Lyssna på:
Intermezzo – kom och ta mej, alternativt Ebba Grön – Totalvägra
Andra Orupsånger värda att nämna:
Regn hos mej – Så här låter svensk soul när inte Eric Gadd gör den.
Stanna hos dej – Tillsammans med Karin Wistrand som då hade lagt av, både med att resa runt på dagis och lära barnen om rock’n’roll samt att sjunga i Örebrobandet Lolita pop.
UPPDATERING: Det visar sig att jag inte är helt ensam här ute i rymden. Revgille har hörsammat min uppmaning och tipsar om världens bästa låt med en grupp på U.
Ännu en UPPDATERING: Även Kaffelattepappan väljer världens bästa låt med en grupp på U.
Andra som skriver om
Orup, utmaning, Intermezzo
