Skrymta

99 flyttkartonger. 26 till garaget och 73 till huset.

Under december 2007 hade Göteborg sammanlagt 13 soltimmar. 13 TIMMAR! Det är inte ens 25 minuter sol per dag i genomsnitt. Det är för lite.

Vår föräldragrupp var som en högstadieklass. Vi var i ungefär samma ålder och bodde i samma område. Annars hade vi inget gemensamt förutom att vi skulle få barn.

Min rutinerade sambo hade redan fött två barn och klarat det galant utan föräldragrupp men jag som misstänkte att jag inte skulle få fler chanser och ville vara med om allt som hade med föräldraskap att göra fick henne att gå med på kursen. Vårat späckade schema gjorde att vi blev lite udda filurer redan från början. Första träffen gick jag ensam, andra träffen gick min sambo ensam och tredje träffen lyckades vi gå dit båda två samtidigt.

Föräldragruppen leddes av en blivande barnmorska. Hon var drygt tjugo och för första gången gravid själv, i sjätte eller sjunde månaden. Hon var rätt nervös och väldigt mån om att allt skulle bli rätt. Den lilla erfarenhet jag nu fått säger mig att de äldre barnmorskorna har varit med om både det ena och det andra och med tiden fått en skapligt öppen syn på hur saker och ting kan vara. Det hade inte vår kursledare.

Sista träffen skulle kvinnorna sitta för sig själva och prata om kvinnliga saker och männen skulle sitta för sig själva och prata om manliga saker. Min sambo tittade elakt på mig och viskade ironiskt att ”nu kommer ditt favoritmoment” underförstått att jag fick skylla mig själv som försatt mig i den här situationen.

Där satt vi. Sex-sju män som skulle bli fäder för första gången om knappt två månader. Nu var det meningen att vi skulle prata med varandra. Efter några förvirrade sekunder tog jag tag i situationen och frågade hur de skulle göra med föräldraledigheten eftersom jag tyckte det borde vara ett rätt säkert ämne att inleda med.

Det visade sig att en av männen var rädd för vad chefen skulle säga. En annan målade upp en bild av att han var i det närmaste oumbärlig på sin arbetsplats som antagligen skulle avstanna helt om han inte var närvarande precis hela tiden. Han var lärare. Inget av paren hade diskuterat frågan hemma. Det här var mindre än sex veckor innan gruppens första barn skulle komma.

Anmärkningsvärt också att min sambo tog upp samma fråga i kvinnogruppen. Där var de helt oförstående. För dem var det nämligen självklart att kvinnan tar ut föräldraledigheten därför hade de inte ens diskuterat frågan med sina män.

Ekonomiska argument anfördes förstås. Någon hade precis köpt hus. Och bil. Som om de inte hade en aning om barnets ankomst för fyra månader sedan då alla de där ekonomiska besluten togs.

Jag måste erkänna att jag blev förvånad. Vart och ett av paren fick förstås göra precis som de ville med sin föräldraledighet. Det var bara det att jag trodde att vi levde i en ganska homogen föreställning om att det är lämpligt, konventionellt, politiskt korrekt av män mellan 25 och 35 år att ta ut en del av föräldraledigheten. Det var också så att i min värld är det här en sådan sak man pratar med varandra om. Hur ska vi ha det när lille Knollrick kommer till världen? Ska vi bli som våra föräldrar eller har vi några egna idéer om hur vi vill ha det i vårat förhållande? Tydligen inte.

Jämställdhet är fint och bra så länge jag inte drabbas av den personligen. Är det märkligt att män och kvinnor fortfarande inte delar på ledigheten i större utsträckning? Vad ska en arbetsgivare göra när män är rädda för att fråga eller inbillar sig att de är oumbärliga? Ska de tvinga hem dem? Nej, lite ansvar måste du väl ta själv också?

Jag och M diskuterade föräldraledighet tidigt i vårat förhållande. Jag har sällan hört någon säga att de tillbringade för mycket tid med sitt barn under uppväxten. Månaderna med fullt fokus på min dotter ger mig erfarenheter och upplevelser jag har svårt att få på annat sätt. De ger mig glädje och mening. Det är sant att det är en tid som aldrig kommer tillbaka. När nu samhället ger mig chansen att ta vara på den här tiden med mitt barn så tar jag den gärna.

Andra som skriver om
politiskt korrekt, föräldraledighet, föräldragrupp, egen vilja

Begreppet ”politiskt korrekt” kommer från 1920-talets Sovjet där det användes i anslutning till sortering av vad som var acceptabelt eller inte i förhållande till den officiella partilinjen. Det kan man läsa på Wikipedia och det låter inget vidare kul. I dag används det för att platta till en meningsmotståndare när någon inte har eller orkar anföra tillräckligt starka argument. Inte heller så kul. Meningen är att sätta motståndaren ur spel genom att få det att se ut som om den inte tänkt själv utan bara uttrycker något som någon annan tänkt ut, något allmänt accepterat, något som majoriteten kan ställa upp på.

Om jag nu har tagit ställning själv, har argument och verkligen tycker så som det allmänt accepterade? Visst, färgad av den tid, kultur och plats jag lever i men ändå med en åsikt som är min, som jag kommit fram till? Vad händer för den som reflexmässigt använder uttrycket som smutsigt debattknep tills den tror sig själv. Till sist målar han eller hon in sig i ett hörn där bara det provocerande är möjligt. Den som bara är ute efter att provocera som en reaktion på omvärldens stimuli tänker inte själv eller fritt. Kvar blir en clown som fastnat i sin roll. Den clownen vill väl inte du vara? Så kom med bättre resonemang än att jag gör det politiskt korrekta. Det håller inte.

Mer om politiskt korrekt.
Ett sätt att se på saken. Ett annat sätt.

Epilog: Det är nu mindre än en månad kvar på min föräldraledighet så jag använder den som exempel på hur ett politiskt korrekt beslut kan vara både reflekterat, personligt och obekvämt. Kommer i nästa inlägg.

Andra som skriver om
politiskt korrekt, föräldraledighet

Det är lätt att sitta här och teoretisera. I praktiken är det så att min svärfar riskerar att bli kidnappad. Anledningen är att folk i trakten där han bor tror att vi är rika eftersom vi bor i väst. Min sambo sa till honom att vi inte har råd att betala någon lösensumma. Han svarade att han är medveten om det. Han vill använda pengarna som skulle gå till ett besök hos oss till att bygga ett hus i stan. Då kanske han kan undvika att bli kidnappad. Så ser det ut i en annan del av världen. Högst påtagligt.