Ibland är det skönt att flyta med strömmen
Vår föräldragrupp var som en högstadieklass. Vi var i ungefär samma ålder och bodde i samma område. Annars hade vi inget gemensamt förutom att vi skulle få barn.
Min rutinerade sambo hade redan fött två barn och klarat det galant utan föräldragrupp men jag som misstänkte att jag inte skulle få fler chanser och ville vara med om allt som hade med föräldraskap att göra fick henne att gå med på kursen. Vårat späckade schema gjorde att vi blev lite udda filurer redan från början. Första träffen gick jag ensam, andra träffen gick min sambo ensam och tredje träffen lyckades vi gå dit båda två samtidigt.
Föräldragruppen leddes av en blivande barnmorska. Hon var drygt tjugo och för första gången gravid själv, i sjätte eller sjunde månaden. Hon var rätt nervös och väldigt mån om att allt skulle bli rätt. Den lilla erfarenhet jag nu fått säger mig att de äldre barnmorskorna har varit med om både det ena och det andra och med tiden fått en skapligt öppen syn på hur saker och ting kan vara. Det hade inte vår kursledare.
Sista träffen skulle kvinnorna sitta för sig själva och prata om kvinnliga saker och männen skulle sitta för sig själva och prata om manliga saker. Min sambo tittade elakt på mig och viskade ironiskt att ”nu kommer ditt favoritmoment” underförstått att jag fick skylla mig själv som försatt mig i den här situationen.
Där satt vi. Sex-sju män som skulle bli fäder för första gången om knappt två månader. Nu var det meningen att vi skulle prata med varandra. Efter några förvirrade sekunder tog jag tag i situationen och frågade hur de skulle göra med föräldraledigheten eftersom jag tyckte det borde vara ett rätt säkert ämne att inleda med.
Det visade sig att en av männen var rädd för vad chefen skulle säga. En annan målade upp en bild av att han var i det närmaste oumbärlig på sin arbetsplats som antagligen skulle avstanna helt om han inte var närvarande precis hela tiden. Han var lärare. Inget av paren hade diskuterat frågan hemma. Det här var mindre än sex veckor innan gruppens första barn skulle komma.
Anmärkningsvärt också att min sambo tog upp samma fråga i kvinnogruppen. Där var de helt oförstående. För dem var det nämligen självklart att kvinnan tar ut föräldraledigheten därför hade de inte ens diskuterat frågan med sina män.
Ekonomiska argument anfördes förstås. Någon hade precis köpt hus. Och bil. Som om de inte hade en aning om barnets ankomst för fyra månader sedan då alla de där ekonomiska besluten togs.
Jag måste erkänna att jag blev förvånad. Vart och ett av paren fick förstås göra precis som de ville med sin föräldraledighet. Det var bara det att jag trodde att vi levde i en ganska homogen föreställning om att det är lämpligt, konventionellt, politiskt korrekt av män mellan 25 och 35 år att ta ut en del av föräldraledigheten. Det var också så att i min värld är det här en sådan sak man pratar med varandra om. Hur ska vi ha det när lille Knollrick kommer till världen? Ska vi bli som våra föräldrar eller har vi några egna idéer om hur vi vill ha det i vårat förhållande? Tydligen inte.
Jämställdhet är fint och bra så länge jag inte drabbas av den personligen. Är det märkligt att män och kvinnor fortfarande inte delar på ledigheten i större utsträckning? Vad ska en arbetsgivare göra när män är rädda för att fråga eller inbillar sig att de är oumbärliga? Ska de tvinga hem dem? Nej, lite ansvar måste du väl ta själv också?
Jag och M diskuterade föräldraledighet tidigt i vårat förhållande. Jag har sällan hört någon säga att de tillbringade för mycket tid med sitt barn under uppväxten. Månaderna med fullt fokus på min dotter ger mig erfarenheter och upplevelser jag har svårt att få på annat sätt. De ger mig glädje och mening. Det är sant att det är en tid som aldrig kommer tillbaka. När nu samhället ger mig chansen att ta vara på den här tiden med mitt barn så tar jag den gärna.
Andra som skriver om
politiskt korrekt, föräldraledighet, föräldragrupp, egen vilja
