Den första februari är ett historiskt datum. Kanske inte i det stora sammanhanget men i mitt liv markerar det ett slut. Eller en början om du så vill. I dag börjar jag mitt nya jobb som grafisk formgivare och jag slutar med att vara föräldraledig och jag slutar med att leva på uppdrag som egen företagare (även om firman får vara kvar tillsvidare).
Säkert har jag fått massor med oumbärlig kunskap från mitt egenföretagande och från min föräldraledighet men det tänker jag inte dela med mig av här. Inte nu. Istället tänkte jag berätta om vad jag lärt mig under mina år på Västkusten. För bara någon vecka sedan flyttade familjen från Göteborg till Örebro och nu är det dags att summera.
Saker jag lärt mig i Göteborg:
1. Det går inte att bli alltför bestämd i formen
I Göteborg (och andra västliga delar av landet) räcker det inte med bestämd form. I Göteborg använder man gärna bestämd form gånger två. Om du i Sverige vill säga ”denna blogg suger” så säger du i Göteborg istället ”denna bloggen suger”.
2. En cykelbana kan sluta precis vart som helst
I Göteborg ser man på cykling och cyklister som något mycket suspekt. Officiellt är man förstås positiv till detta hälsobefrämjande miljövänliga transportsätt men inofficiellt förs ett krig mot allt vad cykling och cyklister heter. Ett tydligt tecken på detta är sättet på vilken man planerar sina cykelbanor. Genom att göra dem ologiska och farliga blir det inte bara svårt att cykla, andra trafikanter bygger också upp ett förakt mot cyklister eftersom de fullkomligt förvirrade kan dyka upp precis vart som helst. I Göteborg kan en cykelbana rätt som det är sluta mitt i en bilväg, på en trottoar eller varför inte bara övergå i enkelriktat.
Göteborg har förövrigt tre effektiva sätt att stoppa trafik. Det är enkelriktat, vatten och spårvagnar.
3. Ignorera alla som försöker ta kontakt
Göteborg är med svenska mått mätt en rätt stor stad och det märks på alla galningar som håller till där. Min inflytt till staden sammanföll med psykvårdsreformen som släppte ut galningar i samhället. Nu har jag ingen direkt karriär inom psyket men det är ändå rätt enkelt att känna igen någon som ser ut att vilja mörda dig om du råkar slänga en alltför märklig blick. Ett tips är att smutsiga typer som viftar med armarna och svär sällan är pigga på konversation. Jag lärde mig grunderna redan när jag studerade kommunikationsvetenskap.
Det finns inom kommunikationsvetenskapen (eller sociologin om du så vill) en teori om ”face threatening act” (FTA). I korthet går det ut på att en normalt funtad människa väljer att hälsa på en annan människa som på något sätt ser ut att söka kontakt. Detta stämmer så gott som alltid, även om de två personerna inte känner igen varandra. Beteendet grundar sig i att det är så fruktansvärt pinsamt att förlora ansiktet (loose face) så det är bättre att hälsa på en vilt främmande person än att låta bli om det skulle visa sig att det trots allt var någon du borde känna igen. Ren och skär artighet alltså.
I Göteborg (och andra större städer med hög faktor galningar) gäller det att undertrycka denna artighet och göra det som inom kommunikationsvetenskapen (eller sociologin) kallas för ”not do the FTA) alltså låtsas som du inte ser galningarna, kolportörerna, mobilabonnemangsförsäljarna, frälsarna, missbrukarna, tiggarna och alla andra som vill ha något av dig när du försöker ta dig igenom staden. Fäst blicken långt fram, gör oväntade byten av riktning och ha gärna någon att prata intensivt med precis bredvid.
Andra som skriver om
gatuslug, Göteborg, kolportörer, kunskap, stan, galningar, bestämd form, cykelbanor
