Jag: En kränkare
I gårkväll satt vi ute. Framåt halvtiotiden sa tolvåringen att hon frös.
“Inte så konstigt, när du sitter ute på kvällen i det där nattlinnet” sa jag. Jo jag vet att det heter tuuuunika. Då sa tolvåringen att det var kränkande sagt. Jag påpekade att det ordet råkat ut för inflation och tolvåringen undrade vad jag menade med inflation. Först sa jag åt henne att hon kunde slå upp det (och kränkning med) men sedan försökte jag förklara att om man använder ett ord alltför vitt och brett så förlorar det sitt värde.
När tillvaron ter sig obegriplig kan Svenska Akademiens Ordlista bringa klarhet. Så här står det om inflation:
… allmän prisstegring, penningvärdeförsämring.
Om kränka står det följande:
… förolämpa; våldföra sig på; bryta mot m.m.
Ja inte var det meningen att varken våldföra sig, bryta mot eller förolämpa. Möjligen reta en aning. Men, vem är jag att avgöra vem som blir kränkt av mina uttalanden? Vit, medelålders (ja yngre medelålders i alla fall), medelklass, man. Urtypen för en sådan som kränker till höger och vänster och inte är det väl så att den som kränker andra själv uppfattar att det är det han gör? Så kanske hade hon rätt, tolvåringen, jag är en kränkare.
Monday 19 May 2008 klockan 13:32
Oj så är det nog att ord används på fel sätt och tappar si egentliga innebörd…. men du förklara det för en snart tonåringe med deras mystiska dialekt.. :)
Annas last blog post..Skyddad: