Jag var i Polen i dag. Solen sken, det var varmt men en allvarig, deppig känsla hängde över de monumentala byggnaderna i sin slitna öststatsbetong.
På flygplatsen blev jag uppvaktad av män i mustasch som väste fram ”taxi?” och erbjöd sig att ta mig dit jag skulle för inte mindre än dubbla priset på tre gånger den rimliga tiden. Till sist fick jag tag på någon form av godkänd taxi med mustaschprydd medelålders satt man som oavbrutet missförstod mina försök att konversera. Resan avslutades med att han missade min avfart och i panik gjorde en lika förbjuden som livsfarlig u-sväng. När jag skulle betala blev han mycket bekymrad över att jag ville använda kort och inte kontanter. Efter lite rotande och muttrande fick han fram en plastsak i två delar som han kommenterade med ”manual primitiv, see if card breaks”.
Värden för dagen hade förstås mustasch, saknade framtänder och hade ett namn med osannolikt många konsonanter. Han var självfallet även mycket artig. Under lunchen kom vi att diskutera en byggnad som skänkts av Lenin eller Stalin (ingen i sällskapet kunde minnas vem) till det polska folket. Alla var överens om att byggnaden är absolut anskrämlig i sin socialrealistiska stil. Min historieintresserade värd berättade att inte många vet att arkitekturen bakom denna vedervärdiga skapelse är en rysk tolkning av amerikansk skyskrapa med traditionellt polska inslag. Ja, ni hör ju själva att det är för många kockar för att den soppan ska bli aptitlig.
Taxin tillbaka till flygplatsen kördes av en yngre polack. Han var blek och mager och hade riktig femtiotalssnagg men ingen mustasch. Han lyssnade på polsk åttiotalspop, körde aggresivt och svor och gestikulerade åt andra bilister. Tre gånger var vi mycket nära att krocka.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att Polen i dag var väldigt polskt.
