Skrymta

Hej!
I dag har det varit en solig dag. Hade stora planer och goda intentioner i morse, skulle sätta lister i ett av barnens rum. Någon gång efter lunch så hade jag fått upp en. Sedan var jag hos en vän och byggde ställning för renovering av fasaden. Under kvällen grillades hamburgare och satts i solen. Barnen lekte i poolen.

Hur har ni haft det i Second Life i dag?

Gamle Alkis-Bosse har blivit hyfsat nykter på äldre dar. Han misslyckades med sitt första äktenskap och barnen därifrån börjar växa upp och bli tråkigt fördömande mot pappa. De vill inte riktigt se storheten i att han skärpt upp sitt liv till den nivå han själv tycker att han gjort. Att barnen nu tjatar om att han inte var där under deras uppväxt tycker han är lite väl småsint. Därför har de avbrutit sina kontaktförsök tills vidare.

När det känns som tråkigast så frågar Alkis-Bosses AA-kompis om han inte vill dra iväg till ett land i tredje världen där det mesta är billigt och där flickorna är unga och lydiga. Alkis-Bosse lånar lite pengar i lokala spelbutiken och sticker iväg.

Väl framme inser han att han kommit till paradiset. Han skaffar sig en klädsam solbränna, köper lite nya kläder och provar på att snorkla. Alkis-Bosse tycker om att känna sig rik, det ger honom kontroll och äntligen får han den respekt han alltid tyckt han förtjänat. Särskilt gillar han den uppmärksamhet och tjänstvillighet han kan köpa sig. Det dröjer inte länge förrän tjejerna hör talas om den generöse västerlänningen.

De lokala tjejerna har växt upp med amerikanska TV-serier så de vet ju hur mycket bättre det är i väst än där hemma. Ska man vara ärlig så är gubben ingen skönhet direkt, men å andra sidan så ser alla européer likadana ut. Att han är fyrtio år äldre än de själva får man väl ta, han verkar ju både rik, erfaren och rätt trevlig (även om han inte har så bra koll på hur det fungerar här i landet när han bryter tabu efter tabu). Säkert är han också respekterad där hemma, han arbetar ju med ”affärer” som han själv säger.

Japp, några dagar senare har Alkis-Bosse hittat sin stora kärlek och det kostar en del även med svenska mått mätt, men han ställer till med bröllop dock inte utan att ha skrivit ett ordentligt äktenskapsförord först. Alkis-Bosse vill ju inte förlora allt när de skiljer sig.

Sedan tillverkas det barn och så bär det iväg hem till Sverige, hem till Alkis-Bosses sunkiga tvåa i förorten. Affärerna som Alkis-Bosse sysslade med visade sig inskränka sig till spel på trav samt utkvitterande av sjukpension.

Tredjevärlds-kvinnan har sina fördelar. Hon är inte så där störande jämställd som svenska kvinnor och för hennes eget bästa så tänker Alkis-Bosse hålla henne kort, han är ju ändå man i huset (åtminstone i den sunkiga förorts-tvåan). Nu ska kvinnan lära sig hur det går till i den civiliserade delen av världen, den som Alkis-Bosse representerar. Hon skolas in i svenska seder och bruk vilka enligt Alkis-Bosse består i att sköta om man, barn och hem samt gärna dra in lite pengar på extraarbete också för på något sätt måste hon ju bidra till hushållet. Hon måste lära sig laga svensk mat också, koka potatis. Sluta äta torkad fisk och förfina sin smak för surströmming och inlagd sill.

Det går riktigt bra och tredjevärlds-kvinnan fogar sig fint så Alkis-Bosse kan ta hem vänner och visa upp att han har pli på henne. Vännerna och Alkis-Bosse missar inte ett tillfälle att göra sig lustiga över tredjevärldskvinnans kultur och vanor.

Alkis-Bosse har skaffat sig ett bra nätverk inom AA, där finns både poliser och advokater som lärt honom allt han behöver veta. Det är särskilt viktigt att tredjevärlds-kvinnan inte lär sig svenska har Alkis-Bosse fått reda på. Kan hon inte svenska så kan hon inte prata med handläggarna på Migrationsverket och då kan Alkis-Bosse agera ombud och berätta att ”de inte har haft det så bra på sista tiden” och att det kanske inte är läge att ge henne något medborgarskap. Det här kan hålla på i många år. På så sätt har han en hållhake på henne så att hon gör som han vill.

När kvinnan upptäcker att Alkis-Bosse inte var någon David Hasselhoff direkt så är det lite för sent. Hon sitter ensam i Alkis-Bosses sunkiga förorts-tvåa. Hon kan inte språket och Alkis-Bosses advokat-kompis har berättat att hon inte har några som helst rättigheter i landet. Vill hon vara kvar så gör hon som hennes man säger. Alternativet är att återvända, fattig (äktenskapsförordet skrev hon ju på, det var ett villkor för att få gifta sig) och utstött. Vad är hon för slags kvinna som inte kan hålla ihop ett äktenskap.

Nu behöver tredjevärldskvinnan inte ta något eget beslut för när Alkis-Bosse tycker att hon börjar bli lite väl svensk och ställa krav och annat jobbigt så skickar han bara henne tillbaka till tredje världen. När disken och tvätten samlats i alltför stora högar så hämtar Alkis-Bosse en ny tredjevärlds-tjänarinna.

Datorbordet måste vara Sveriges mest överskattade möbel. Alla som inte riktigt vet vad de ska ha dator till skaffar sig ett datorbord. Antagligen för att de tror att datorn inte fungerar optimalt om den inte står i ett eget fack mellan laminerade spånskivor med tangentbordet på en jullrig utdragsskiva som lämnar så gott som ingen plats alls för varken ben, datormus eller armar. Jag kan avslöja att datorn inte bryr sig om vilket bord den står på.

Låt oss jämföra datorbordet med ett vanligt skrivbord:

Skrivbord:
+ snyggt
+ stabilt
+ ger en skön arbetsställning
- går inte att direkt associera till något IT-relaterat

Datorbord:
+ har ett namn som för tankarna till högteknologi
- fult
- omöjligt att hitta en skön arbetsställning
- samlar damm i alla skrymslen och vrår

Slutsats: Du behöver inget datorbord. Istället för datorbord behåller du hälften av de pengar du tänkte lägga på denna onödiga möbel och skickar andra halvan till mig samtidigt som du tar ett självständigt kliv in i 2000-talet utan datorbord.

Om du fortfarande känner att du behöver ett datorbord så läser du ovanstående text en gång till och repeterar 200 gånger: jag behöver inget datorbord.

Andra som har tankar om
datorbord, skrivbord

I morgon får vi besök. Bekant till min sambo, de är på husvagnssemester och har vägarna förbi. Barnen får leka med varandra, jag får ta hand om mannen. Då förväntas vi väl prata om sport, bilar och brudar. Jag är helt ointresserad av sport och bilar. När det gäller kvinnor så är jag mer praktiker än teoretiker.

Sprit och öl ska det väl drickas antar jag. Även där är jag helt inkompetent. Vi är båda företagare så det betyder väl att vi borde röka cigarr också.

Nätverksbyggande heter det och jag är inte särskilt bra på det. Har en e-postmapp som heter Nätverkselände. Så känner jag för konstlade relationer.

Andra som har tankar om
Nätverkselände, Nätverk

Det här inlägget vänder sig till dig som är intresserad av hur det har gått för mig efter några veckor med Mac OS och Windows i samma maskin (du som inte är intresserad hoppar över det här inlägget eller lider dig igenom till ingen nytta).

I min dator råder fred och harmoni. Två till synes oförenliga världar i samspel. I min MacBook Pro samsas Mac OSX med Windows XP och arrangemanget har hittills fungerat över förväntan.

I och med att Macintosh (för några år sedan) gick över till Intel-processorer så fungerar Windows utan (mer) problem (än vanligt) även på en Mac. Macintosh har sin vana trogen till och med gjort det enkelt för dig att installera Windows på en del av din Mac-hårddisk. Det kallas BootCamp och samlar automatisk ihop drivrutiner så att din Windows-installation går snabbt och smärtfritt. När du bootar i Windows så vet datorn inte ens om att den är en Mac och du har en till 100 % Windows-dator (i ett snyggt aluminiumskal med äpple på).

Med BootCamp har du två operativsystem i samma dator. Problemet är att du bara kan köra ett åt gången. För att komma förbi detta och ge dig möjlighet att växla mellan olika operativsystem utan att starta om finns lite olika lösningar. Jag valde ”Fusion” från VMWare. VMWare Fusion gör att jag kan starta Windows inifrån Mac OS och sedan köra Windows-program och Mac OS-program om vartannat. Visst går det aningen långsammare för Windows (som körs på drygt två tredjedelar av datorns egentliga kraft) men för vanlig ordbehandling eller dylikt märks ingen skillnad.

Varför Windows
I någon av mina första kontakter med Macoteket fick jag kommentaren att ”varför i hela friden skulle någon vilja använda Windows när Mac OS X och alla Mac-program är så mycket bättre? Du kommer snabbt att upptäcka att du inte behöver Windows längre”. Så kan det vara men efter närmare femton år på Windows-plattformen (med några kortare gästspel på Mac) så är jag fast i en del program och filer som jag gärna fortsätter att använda. I min verklighet finns det tyvärr ekonomiska gränser som bestämmer vilken programvara jag tycker mig ha råd med, speciellt efter inköpet av vråldyr dator så Macen får vara hur mycket snyggare och bättre som helst, i praktiken är det ändå inte helt trivialt att helt lämna Windows.

Nu finns det somliga som kan anse att det är blasfemiskt och fel att besudla en Macintosh med en Windows-partition. Själv har jag en mer pragmatisk än religiös inställning till det här med operativsystem och tycker att funkar det så är det bra. Funkar gör det, precis som det utger sig för att göra vilket är mer undantag än regel när det handlar om datorer. Mac-installationen går underbart smärtfritt, datorn kommer färdig att använda. Att sedan installera Windows på en BootCamp-partition är enklare än att installera Windows på en Windows-dator, VMWare Fusion till sist är bara att installera och köra helt utan problem. Lätt att bli frälst alltså.

Att få en Windows-dator på köpet med din Mac är dessutom förhållandevis billigt. Allt du egentligen behöver är en Windows-licens och den får du köpa som OEM eftersom det handlar om en ny dator. Min gick på cirka 1500 kronor och sedan lyxade jag till det med VMWare Fusion för cirka 700 kronor. Det går att se det som en Windows-dator för bara 2200 extra.

Varför XP
Även jag är medveten om att Windows XP inte är det allra senaste operativsystemet från Microsoft. För en handfull kronor ytterligare hade Windows Vista varit mitt, det blir inte särskilt dyrt om det köps som OEM tillsammans med ny dator. Anledningen till att valet ändå föll på XP heter stabilitet. Dels verkar det som om VMWare har mindre problem med XP och dels fungerar de program som jag verkligen vill köra på XP medan det är lite mer tveksamt på Vista. Adobe Creative Suite 2 går visserligen att få igång med en del trixande men på XP slipper jag trixa. Jag vet förstås att jag borde uppdatera till CS3 men efter att jag grävt ett djupt hål i plånboken med en vråldyr dator så får det vänta ett tag till.

Att aktivera Windows
Microsoft har byggt in ett lås i sitt operativsystem. Misstänker Windows att det är installerat på fler än en maskin så sparkar det bakut och slutar att fungera. För att hålla extra koll på användarna så kräver Windows att du aktiverar din kopia av operativsystemet inom trettio dagar. Denna process kan ge lite kallsvett eftersom Windows garanterat tror att du är en skurk så fort du startar VMWare efter det att du aktiverat det på BootCamp. För att tvätta bort skurkstämpeln och få igång Windows så måste du ringa till Microsoft och försäkra dem om att den här Windows-kopian bara körs på en dator. Samtalet är helt automatiserat och skulle du göra ett band av alla siffror som knappas in under samtalet så skulle det räcka till månen och tillbaka.

Så här roligt kan du ha med VMWare Fusion om du kör i “Unity” läget (notera Word för Windows och Startpanelen för Windows längst ner). Somliga tycker att det är rörigt att ha Startpanelen på samma ställe som Dock och då kan det vara läge att flytta upp den till någon kant istället.

Varför Mac
Jag har kört Mac OSX på jobbet i några månader och imponerats av stabiliteten och tryggheten. Omgivningen har varit på mig rätt länge om att jag ska köpa Mac. Tydligen är jag Mac-typen, vilken nu det är. Mitt svar har tills nyligen varit att stödköpens tid är över för min del. När alla andra hade Vic-20 så hade jag Spectrum, när alla andra hade Amiga så hade jag Atari ST, min plan var nu att hålla mig till det som majoriteten väljer. Nåja, Mac OS är snabbare, snyggare och mer stabilt än Windows så det känns inte som det här stödköpet är alltför betungande (speciellt inte när jag har en fullgod Windows-dator i rockärmen).

För att köra Windows på Mac behöver du:

* En Macintosh med Intel-chip
* En Windows-licens. Enklast är väl att köpa en OEM när du ändå köper ny Macintosh-dator
* Vill du dessutom kunna byta obehindrat mellan Mac OS och Windows så behöver du någon form av virtualiseringsprogram (alltså ett program som låtsas vara en dator inuti din dator). Det finns några olika men mitt val föll på VMWare Fusion.

Saker som inte funkar i VMWare Fusion:

* Skärmkalibreringen, det är möjligt att det går att kalibrera skärmen i VMWare-läget men jag har inte orkat bry mig om det. Här använder jag Colorvision Spyder pro
* Adobe Creative Suite går (så vitt jag vet) att köra men det måste då avaktiveras i BootCamp-läge för att sedan aktiveras i VMWare. Den processen orkar jag inte gå igenom så jag har hittills bara kört CS2 i BootCamp-läge (och där funkar det förstås klanderfritt).
* Spel kan du i stort sett glömma eftersom stöd för Direct X 9 bara är ”experimentellt” (går förstås utmärkt att köra i BootCamp-läge).

Slutsats
Det har hittills efter några veckor fungerat förvånansvärt bra att köra Windows på Mac, både i BootCamp-läge och genom VMWare Fusion. Det var helt klart värt de 2200 extra jag la ut för Windows-licens och virtualiseringsprogram. Det enda jag kan komma på som skulle tala emot att köra Windows på Mac är att det är dyrt att köpa en Macintosh.

Uppdatering
VMWare har släppt en gratis uppdatering (2.0.2.) till Fusion som bland annat ger bättre stöd för Direct X. Jag har hittills bara provat med Battlefield Vietnam och det rullar på fint i ett eget fönster under Max OS.

Uppdatering 2009-09-01
Japp, VMWare verkar funka fint under Snölepoarden också. Bara att uppdatera Macens operativsystem alltså.

Andra som har tankar om
VMWare, Fusion, BootCamp, Windows på Mac

Jag skriver. Massor. Övertygande om jämställdhet, kritiskt argumenterande om FRA och engagerat om hållbar utveckling. Jag får ihop lustiga kåserier, recensioner, finurliga frågor och formulerar till och med bloggutmaningar.

På cykeln, i mitt huvud formulerar jag allt det där. Sedan slår den underbara vardagen till. Hårt och skoningslöst och allt är glömt tills det är dags att cykla hem till familjen eller iväg till jobbet igen.

Jag återkommer.

Stockholms Fria: Torsk på Thailand.