Skrymta

Vår äldsta dotter är snart tonåring. I helgen kom jag på henne med enormt provocerande musik. Jag antar att upproret har börjat.

Vad valde hon då för att distansera sig från föräldragenerationen?

Hårdrock med satanistflörtande? Sjuttiotalet är över så: nej.

Tung hip-hop med våldsamma och kvinnoförnedrande texter? Kom igen nu, åttiotalsretron är bara en trend. Det går över.

Smörig R’n'B kanske? Icke!

Vilken var då den mest provocerande musik hon kunde hitta?

Country naturligtvis. Sentimental mes-country förstås! När jag står inför faktum så är det uppenbart. Något mer provocerande är svårt att hitta. Ska vara den svenska motsvarigheten – dansband – då men det kanske kommer som en hardcore-förlängning. Hon kallar det inte för country och inte är det Dolly Parton eller Kenny Rogers det handlar om. Det hade varit alltför uppenbart. Dagens country är maskerad. Grupperna har tuffa namn som klingar ungt och låtarna som fungerar som inkörsport är kamouflerade som amerikansk college-rock men så fort du skrapar på den välpolerade ytan så ligger steel-guitaren där och glider och målbrotts-joddel-sången är inte långt borta.

Detta är tonårsrevolt.

Jag vill, liksom SMYG, låta meddela att inte heller jag ämnar delta i den stundande lågkonjunkturen.

Jag har inte levt över mina tillgångar den här gången heller.

Kvinnan jag valt att dela mitt liv med är inte från Sverige. Bland annat innebär det att hon har ett rätt ovanligt namn. Låt oss kalla henne Emanuelle. Det är bara det att en sjuksköterska där Emanuelle föddes stavade fel och i alla officiella papper står det Emanuel (som är den manliga formen av namnet). En lustig detalj i historien är att denna fadäs inte upptäcktes förrän Emanuel var sexton och då var hennes mamma för snål och för att betala för att ändra till Emanuelle.

Det här spelar inte så stor roll i livet i stort. Det går bra att uttala Emanuel som Emanuelle och när det ringer någon vilsen telesäljare och söker Emanuel så kan jag välja att helt enkelt avfärda dem med sanningen att det inte bor någon sådan här. Eller så kan jag vara lite vardagsqueer och mystisk och bara säga att Emanuel inte är hemma för tillfället.

Ganska harmlöst alltså. Dock ställer det till lite större problem ibland. Emanuel tog ut några dagars föräldraledighet förra månaden. Utbetalningen dröjde och dröjde. Jag hävdade att det alls inte var ovanligt att Försäkringskassan håller på en utbetalning men så en dag kom ett brev där det stod att Emanuel var tvungen att be barnets mor föra över föräldraledighetsdagar om det skulle kunna betalas ut pengar.

Nu är det så här:

1. Både jag och Emanuel har föräldraledighetsdagar kvar
2. Både jag och Emanuel har tidigare tagit ut dagar och är alltså prövade och sedvanligt misstänkliggjorda enligt kassans alla regler
3. Emanuel är faktiskt barnets mor

Emanuel ringde och pratade med försäkringskassan och efter den obligatoriska telefonkön som hon offrade rasttid för att sitta i så konstaterades det att det var hennes manligt klingande namn som hade ringt i varningsklockorna på den paranoida Försäkringskassan.

Nu kanske jag är modern, sjukligt effektivitetstörstande eller bara okunnigt naiv men är inte det här med personnummer en bra grej i sammanhanget. Extra! Extra! Det är nämligen så att det går att utläsa av personnumrets nionde siffra om innehavaren har snopp eller snippa. Udda siffra man och jämn siffra kvinna. Inte nog med det, denna sifferexercis är som klippt och skuren för en datamaskin att hantera.

Så ett tips till Försäkringskassan, omskola de där horderna med folk som måste sitta och titta på om ett namn kan vara manligt eller kvinnligt till dataoperatörer istället. På detta sätt kan ni få loss resurser till att jaga alla de där fuskarna ni är så övertygade om finns där ute. Buss på!

Intressant?

Andra bloggar om:
Försäkringskassan, personnummer, föräldrapenning

Alltså. Är det någon som är hemma för en förkylning längre? Där jag jobbar snörvlar vi ikapp. På dotterns förskola samlas barnen liksom zombies med smittsamma snorsträngar under näsorna när jag kommer för att lämna henne. På TV visar Apoteket reklam för förkylningslindrande produkter och under de sista två sekunderna får jag se en sängliggande sjukling som läser en bok. Som om den som till sist ger upp och stannar hemma är i form för att läsa något överhuvudtaget. Förstår inte heller hur jag kan vara så optimistisk. Jag vet ju att en förkylning tar minst tio dagar av dålig ork, dåligt humör och rinnig näsa. Ändå så intalar jag mig själv varje dag från förkylningens andra dag att det nog är på väg att bli bättre. Det är samma sak varje gång, jag förnekar.

Läste färdigt jPod av Douglas Coupland. Den är väl inte riktigt lika underhållande som Microslavar (Microserfs), men den har sina poänger och kan man annat än att gilla en bok som helt respektlöst viker sju sidor åt primtal eller blandar in kinesiska fraser rätt som det är? Så kom jag på att Coupland har en blogg-stil. Han skriver (vissa) böcker som om de vore bloggar.

Nej, nu är det dags att dopa sig med lite Apoteket-drog-cocktail och ta tag i dagens multivariata analys. Bara att justera upp skärmen en aning så att inte snoret droppar ur näsan.

Länsförsäkringar brukar kokettera med att de minsann inte är ett företag utan flera lokala företag. De har lokalkännedom! Därför blir det lite suspekt när de inte når ända fram i sin reklam. I Örebro basunerar de ut att ”Familj i Vivalla sparade” si och så mycket och ”Familj på Brickebacken” sparade så och si mycket! Nu är det bara det att den som bor i Örebro vet att Brickebacken inte är en speciell backe utan ett bostadsområde och därför borde familjen bo i Brickebacken och inte på backen.

Länsförsäkringars familj i Vivalla skulle enligt reklamen spara pengar på bland annat en villahemförsäkring. Örebroare med lokalkännedom som inte är baserad på TV-serien Svensson Svensson vet att det inte finns några villor i Vivalla och att det därför skulle vara särdeles omdömeslöst av Länsförsäkringar att sälja en villahemförsäkring till en stackars Vivallafamilj.

Det enklaste är alltid att anklaga sina föräldrar. Dina föräldrars misstag är ditt chanskort som låter dig slippa ut ur fängelset. Gläd dig!

Rollo May

Alice Miller, Det självutplånande barnet

Douglas Coupland, jPod

Det händer att de i skolan bestämmer att barnen inte får svära. Att svära har visat sig i dag betyda fult språk i största allmänhet. Dels håller jag inte med om den definitionen av svordomar och dels blir jag obstinat inställd till kategoriska begränsningar av språket. Visst är det tråkigt och onödigt att gegga ner sitt språk med könsord, fekalier och förbannelser men att det finns tillfällen då språket behöver även fula nyanser.

Läser en filmrecension i Nerikes Allehanda och noterar det något oväntade registret. Låt mig ge två exempel som avviker:

“Wall-E är – kort sagt – jävligt kärlekskrank.”

“Trots att Eve till en början är rätt keff och försöker döda Wall-E typ varje gång hon ser honom, faller han pladask.”

Apropå svenska och film så har det börjat surra om en film kallad “Sweaty Beards“. Jag hoppas den blir färdig och åtminstone hälften så rolig som den har ambitionen att bli. Moderna och virala som filmmakarna är så bloggar de förstås också. Följ dem här.

På samma sätt som rören slammade igen under diskhon fylldes våra kalendrar av föräldramöten, tandläkartider och BVC-besök.

Jag måste förstås be om ursäkt. Jag förstår att det är många som sitter och biter sig långt ner på nagelbanden i förväntan och ovisshet där ute i datarymden. Jag lovade att återkomma i frågan om datorn som behövde service. Den är tillbaka. Den kom för närmare två veckor sedan. De fick byta ett logikkort och tillsammans med felsökning och arbete skulle kalaset kostat över åtta tusen. Nu behövde jag inte betala eftersom datorn inte är mer än några månader gammal. Antar att jag borde vara tacksam men jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av svek. Min kärlek till MacBooken har fått sig en kraftig törn och vi måste börja bygga vårt förhållande från grunden igen. Sådant tar tid.

Medan tiden går så laddar jag ner Chrome för Windows. Det verkar ju nytt och kul men än så länge är Eldräven mitt förstaval bland webbläsarna, speciellt som Chrome inte finns för Mac ännu.

Läser också en initierad debattartikel i DN som faktiskt tillför och tar argumentationen mot FRA-lagen några steg ytterligare. Missa inte Johan Ingerös kärnfulla inlägg i samband med artikeln.