Tonårsrevolten, alltför nära lantlig idyll
Vår äldsta dotter är snart tonåring. I helgen kom jag på henne med enormt provocerande musik. Jag antar att upproret har börjat.
Vad valde hon då för att distansera sig från föräldragenerationen?
Hårdrock med satanistflörtande? Sjuttiotalet är över så: nej.
Tung hip-hop med våldsamma och kvinnoförnedrande texter? Kom igen nu, åttiotalsretron är bara en trend. Det går över.
Smörig R’n'B kanske? Icke!
Vilken var då den mest provocerande musik hon kunde hitta?
Country naturligtvis. Sentimental mes-country förstås! När jag står inför faktum så är det uppenbart. Något mer provocerande är svårt att hitta. Ska vara den svenska motsvarigheten – dansband – då men det kanske kommer som en hardcore-förlängning. Hon kallar det inte för country och inte är det Dolly Parton eller Kenny Rogers det handlar om. Det hade varit alltför uppenbart. Dagens country är maskerad. Grupperna har tuffa namn som klingar ungt och låtarna som fungerar som inkörsport är kamouflerade som amerikansk college-rock men så fort du skrapar på den välpolerade ytan så ligger steel-guitaren där och glider och målbrotts-joddel-sången är inte långt borta.
Detta är tonårsrevolt.
