Skrymta

Jag har fått intrycket att sinnena trubbas av med tiden. Att hörseln försämras, att synen sviker och att det krävs mer för att locka fram en retning av luktreceptorerna.

Så fel jag tycks ha haft.

Hemma har vi en trettonåring som drar upp ljudet på TV:n eller datorn så man tror att man är på ålderdomshemmet, två våningar och lika många stängda dörrar bort går det fortfarande att ofrivilligt följa dialogen i “Andra Avenyn”. Hon luktar artificiellt körsbär så att min kropp reagerar med svettningar och näsan slås ut för resten av förmiddagen. När hon dundrar in i köket på morgonen så räcker inte de tre adventsljusen och stämningsbelysningen jag arrangerat. Nej då ska varenda lysrör tändas. Varje morgon har vårat kök ljus värdigt en operationssal.

Funderar på att sänka säkerheten i det trådlösa nätverket hemma. Skulle man bli anklagad för olaglig nedladdning så blir det mycket mer jobb för skiv- och filmbolagen att bevisa vem som egentligen använt mitt nätverk för den kriminella verksamheten.

Luciafirande i år två, det som tidigare kallades årskurs två och ännu tidigare andra klass. En iakttagelse: verserna flyter inte som förr. Några mumlar fram sina verser som de alltid gjort, men de som kan dem, de spottar fram stavelserna i staccato. Detta mina damer och herrar är Sveriges framtida rapelit.

Utmaning från Dr. Spinn, det tackar jag för. Samtidigt som lilla jag¹ blir smickrad av att bli utvald till en utmaning så ger den mig en släng av prestationsångest. Jag måste ju vara minst lika finurligt genomtänkt och välformulerad som alla de andra. Efter en del vånda får jag helt enkelt bortse från detta och bara posta.

1. Vad är kärlek?
En känsla, en av de stora varma.

2. Kan man vara lycklig utan kärlek?
Kärlek kan göra dig lycklig, samtidigt är det inte bara kärlek som kan göra dig lycklig. Så, ja – du kan vara lycklig utan kärlek. Men kärlek är en bra förutsättning för ett lyckligt liv.

3. Kan man överhuvudtaget leva utan?
Jodå, det går allt. Även om jag inte gillar Maslow fullt ut så ligger det något i hans behovspyramid där mat, värme och sömn är mer grundläggande än till exempel kärlek. Däremot blir det inte särskilt kul och antagligen kortare liv också (som en följd av att det är så ärbarmärligt tråkigt).

4. Går det att älska en och samma människa genom hela livet?
Ja.

5. Kan man älska andra utan att älska sig själv?
Jag tror det blir svårare men det går säkert.

6. Kan man ta emot kärlek från andra om man inte älskar sig själv?
Ja, i viss mån. Men jag tror att det blir begränsat. Kan du inte älska eller ännu hellre förlåta och acceptera dig själv så får du svårt att förhålla dig till andra människor. Kanske är det en del av kärleken, att förlåta och acceptera.

7. Är det möjligt att älska en person man inte träffat, men känner över internet?
Ja, men antagligen vill du lära känna personen i många dimensioner och därför kommer det bli intressant att även träffas.

8. Är vi i väst för fixerade vid kärlek och förälskelse, eller kanske tvärtom – har vi för lite kärlek?
Jag tror vi är fokuserade på förälskelse, åtminstone populärkulturellt. Filmer kulminerar där, tidningarna rapporterar om den, poplåtar skildrar det blixtrande förälskelseögonblicket. Kärleken behandlas i bästa fall på ett sentimentalt plastigt sätt av dansbanden. Förälskelsen ger direkt belöning, den kräver inte särskilt mycket men lovar världen, den är en kittlande, spännande början.

Kärleken däremot. Den kräver arbete, den trilskas och gör inte som du vill.

9. Kan man älska någon man inte tycker om?
Ja, fast det blir svårt i längden. Det måste finnas någon grund för det. Det enklaste exemplet är förstås relationen mellan föräldrar och barn där det finns en grund av kärlek. Under perioder kan andra känslor ligga ovanpå kärleken och göra den osynlig.

10. Måste man älska sina barn/föräldrar?
Nej, men det underlättar.

Även i krångliga föräldra-barn-relationer finns det så gott som alltid någonting. Något att förhålla sig till. Det handlar om ett starkt band, ett band som jag kan kalla kärlek.

Jag kan tycka att det bandet ibland är alltför starkt. Kanske skulle det vara bra att ibland kunna skära av det där bandet och koncentrera sig på människor som ger något positivt tillbaka istället för att kämpa med hopplösa skitstövlar. När jag skriver det här så slår det mig att det jag tänker på handlar om barns förhållande till sina föräldrar och att jag inte kan komma på ett enda fall där en förälder inte på något sätt älskar sitt barn.

Föräldrar och framförallt barn är nog de som får göra de grövsta snedstegen och ändå bli älskade.

11. Finns det människor som inte kan älska?
Psykopater kan väl inte känna empati och då måste det väl vara svårt att ta steget till att älska. Å andra sidan är känslor subjektiva så även en psykopat kunna älska.

Jag ska erkänna att jag inte läst varken Dr. Spinn eller Mymlan särskilt noga. Tror jag ska ta och göra det efter att jag postat det här.

1. den här webbplatsen har sorterats som en av de mest betydelselösa i min Google Reader [↩]
2. den här webbplatsen har sorterats som en av de mest betydelselösa i min Google Reader [↩]

Kalle Vrångelbäck var ett barnprogram på sjuttiotalet där huvudpersonen var en otacksam, gnällig och besvärlig snorunge. Formmässigt var det intressant och lite oväntat eftersom det handlade om att på TV visa svartvita stillbilder till ljudet av en ensam berättarröst. Disney Channels antites.

Jag antar att både jag och mina föräldrar delvis har Kalle Vrångelbäck att tacka för min i stort sett uteblivna ungdomsrevolt. Jag irriterade mig på och kunde inte identifiera mig med den rälige Kalle eller hans gelikar i den rådande barn- och ungdomskulturen där limsniffande långhåriga typer stod i sina utsvängda byxor och diskuterade huruvida de skulle bädda sängen eller inte. Som om detta var nyckeln till lösningen för världens lidande.

Min revolt blev att revoltera mot revolten. Sällan skrek jag åt eller bråkade med mina föräldrar.

Jag har en vän som är rädd för att fastna i vardagen. Han gör om hemma, låter bli att låsa sig vid någonting och ändrar sina matvanor för att det inte ska gå rutin i något. De intressanta är att trendkänsligheten och önskan om utanförskap gör att förändringarna sker vid samma tidpunkt som en massa andra oroliga typer målar fondväggar, skaffar hund och äter sushi (eller pakistanskt, eller grönländskt eller vad som nu är inne för tillfället).

Förra helgen besökte vi gamla hemstaden Göteborg. Åttaåringen träffade sin bästa kompis. Trettonåringen träffade två av sina bästa kompisar. Två av dessa fem barn har föräldrar som sitter eller har suttit i fängelse och tre har föräldrar som är döda i cancer. Hårda förhållanden för förhållandevis välanpassade barn. De har klarat sig bra, antagligen åtminstone delvis för att de har en trygg vardag.

Många är rädda för svenssonliv. En förutsägbar medelklassvardag i villaförorten skrämmer. Själv är jag inte särskilt rädd. Jag har haft tillräckligt med oförutsägbarhet. Det kommer av sig själv och är inget jag desperat behöver söka upp. Välj Svensson före Vrångelbäck eller för att travestera Trainspotting: Välj livet, det vinner i längden.

Den som tvivlar på att svenssonlivet kan vara rebelliskt kan lyssna på Stockholms Negrer – Jag älskar min fru!

Är du så tuff att du har Spotify kan du lyssna på en gång.

PS.
“Svensson” är Sveriges nionde mest vanliga namn, att vara en Svensson är alltså långt mycket mer rebelliskt än att vara en Johansson som är nästan 2,5 gånger vanligare.
DS.