Skrymta

Jag är en eller två veckor för sent ute, men jag kan inte undanhålla er detta lustmord på reklamradio:

Att hävda skillnaden mellan Rix FM (som lagts ner) och Mix Megapol (som fortfarande finns kvar) är ungefär som att hålla en utläggning om hur olika julmusten smakar beroende på vem som tillverkat den. Eller som att hävda en smakskillnad mellan Pepsi och Coca Cola.

Den kanske finns där om man letar.

Men den är obetydlig, och helt meningslös att gräva djupare i.

Dessutom är allting som ger Gert Fylking och Adam Alsing lön definitionsmässigt djupt beklagligt.

Läs hela krönikan.

Har du lagt märke till att det brukar stå om folk som “driver bloggen” si och så? Vad är grejen med det? Vad är skillnaden mellan att driva en blogg och att bara skriva den? Är det så att den som driver en blogg inte bara skriver utan även administrerar ett bloggverktyg, har satt upp en egen server och registrerat firma? Det verkar vara nästan lika vanligt att driva en blogg som att skriva en blogg. Jag får drygt nio tusen träffar på “skriver bloggen” och bara cirka tusen färre som “driver bloggen”.

Någon som vet skillnaden?

Själv skriver jag bara (och administrerar på egen domän), om det är blogg eller inte är inte upp till mig att avgöra.

Är det så att det är mer accepterat att dela ut Spotify-inbjudningar än andra mer fysiska gåvor på sin blogg? I så fall, varför?

Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. Våren 2003 registrerade jag handelsbolag tillsammans med en vän som då blev kompanjon. Något år senare gick vi över till aktiebolag för att sedan dela på oss och jag blev enskild näringsidkare.

Sedan snart ett år tillbaka är jag anställd. Jag behöll den enskilda firman vid sidan av, lurade mig själv att jag kanske kunde ta något uppdrag där då och då och dra av momsen på lite datortillbehör. Det visade sig att det inte var värt besväret. Det visade sig att det just nu är skönare att fokusera på familjen än att sitta uppe och skattedeklarera eller att försöka tillgodose dåligt betalande kunders nycker helg efter helg.

Så jag räknade på det hela. Ekonomiskt och socialt och kom fram till att jag förlorade på att hålla fast vid det som varit.

Med blandade känslor läser jag i brevet från Skatteverket att min enskilda firma är avregistrerad för både moms och F-skatt från den 6 januari. Ett vemodigt ett eko från 2003 och den tunga processen som föregick det där med att bli egen. Allt det där som skulle förstås och läras, allt det där nya tänkandet som krävde fokus bortom den egna löneutbetalningen.

Liksom så många andra egenföretagare blev jag rik. Men inte på pengar, inte alls. Däremot har jag lärt mig massor, om mig själv, om min omgivning och om företagande. Pengar kan komma och gå, men den kunskap jag har kan ingen ta ifrån mig. Om tiden kommer igen så vet jag hur jag ska göra, jag vet hur jag inte ska göra och jag vet att jag kan.

Jag blir nostalgisk när jag bläddrar i affärsplaner och månadsrapporter, samtidigt känner jag mig fri. Välkommen tillbaka förenklad självdeklaration.

Jag har våndats, förhalat, förkastat. Ändå går det inte att komma ifrån att det är frestande att skriva om musik. Det är som blues, det är roligare att spela än att lyssna på det. Roligare att skriva om musik än att läsa om det. Så var det då utmaningen eller uppmaningen från Mymlan att skriva om tolv låtar som beskriver mig. Uppdraget är förstås omöjligt eftersom tolv låtar är alldeles för få och dessutom varierar dessa beskrivande låtar konstant. De tolv låtarna som är aktuella i dag kan vara tolv helt andra i morgon.

Med detta som utgångspunkt och förbehåll börjar jag skriva.

Det första jag inser är att jag inte kommer att få några tuffpoäng. Alldeles för lite finsk-urgisk folkmusik, ingen isländsk gitarrindie och helt utan asiatisk trip-hop. Istället är det ytlig, omodern listmusik som gäller. Att det allra mesta finns på Spotify är väl bevis nog. Men jag har ju förstått att jag är lågkulturens härförare så det är väl bara att acceptera och stå för det. I dag. Just nu.

Jag inleder med att sparka in min första öppna dörr med Shaggy – Boombastic. Självförtroende, självdistans och tung bas i ljuv harmoni. Ett skabbigt kårhus i en mellansvensk stad. Inte mycket för världen men ett stort dansgolv, gott gung och dansvilliga gäster. Goda förutsättningar för en lyckad kväll helt enkelt. Sedan går det helt i linje med min vurm för det folkliga eftersom Shaggy kan riva upp ganska starka känslor i min bekantskapskrets.

1. Boombastic: Shaggy

Men Shaggy gjorde inte musikalisk entré förrän på nittiotalet. Låt mig ta några danssteg bakåt och börja med en sjuttonårings krossade hjärta. Bakgrunden beskrivs av New Order i Bizarre Love Triangle men vi kommer in i handlingen när Jakob Hellman beskriver situationen i sin ”Vara vänner” för så skulle det vara, vi skulle prata om allt men vi skulle inte vara mer än vänner. Något år senare inledde vi ett mycket passionerat förhållande som varade nästan tre år. Då tog Depeche Mode vid med ”I Just Can’t get Enough”. Jag är alltså en otrogen singelköpare (och då menar jag lagringsmediet och inte civilståndet) men fick jag bara lyssna på en skiva resten av livet så skulle det vara Jakob Hellmans ”… och stora havet”. Gärna den med extramaterial.

2. Vara vänner: Jakob Hellman

Texter är förstås seriöst och bra men jag ska erkänna att jag lätt fascineras av ljud också. Det är väl därför jag fastnade för The Art of Noise. Säkert därför jag är svag för kvinnor som låter som de ler när de sjunger. Särskilt brittiskor. Lyssna bara på Lily Allen (LDN) eller Sophie Ellis-Bextor (I Won’t Change You). Nu är ju inte Chrissie Hynde brittisk egentligen men lyssna på leendet när hon förklarar sin kärlek till Ali, UB40:s sångare. Det må vara en cover och texten må vara simpel, men på en solig gotländsk cykelsemester på åttiotalet kan det vara både drama och stor lyrik.

3. Opus 4: The Art of Noise

4. I Got You Babe: UB40 & Chrissie Hynde

Mitten av nittiotalet präglades av stor förvirring. Just där på kåren, kanske till tonerna av Shaggy träffade jag trasiga kvinnor som jag någonstans trodde att jag skulle laga. Jag försökte, jag älskade, jag var tålmodig men det räckte inte. Det var där jag träffade henne. Hon som Elvis sjunger om: The Devil in Disguise. Hon såg ut som en ängel, pratade som en ängel men hon var en förklädd djävul. Lou Reed skulle beskrivit henne som ”Vicous”. Hon jagade mig i mina mardrömmar ett helt decennium senare men en låt som hjälpte mig att fördriva henne var Kim Stockwood med Jerk. En utmärkt göra-slut-låt helt i klass med Gloria Gaynors I Will Survive.

5. The Devil in Disguise: Elvis Presley

6. Vicious: Lou Reed

7. Jerk: Kim Stockwood

Med en bakgrund tonåring med discjockeyambitioner och alldeles för stor inkomst i förhållande till fasta utgifter har jag en hyfsat diger samling maxisinglar från perioden 1986 till 1989. Där finns tiominuterslånga versioner av Pet Shop Boys och där finns englandspressade tolvor med George Michael. Det var en period då singlarna kostade sjutton kronor och det oftast gick bra att chansa på något med etiketten Beat Box. Sedan kom verkligheten ikapp och pengarna skulle räcka till mat och hyra och annat världsligt vilket slog hårt mot mitt skivsamlande som egentligen inte kom igång förrän åtta år senare då jag började få en stadig inkomst. De första skivorna jag köpte efter min musikaliska istid var en samlingsskiva med The Specials, When I Was Born for the Seventh Time med Cornershop och Vanishing Point med Primal Scream. Där finns ”Star” som var en låt att bli förälskad till. Tyvärr visade det sig vara början på ett alldeles för långt och alldeles för nedbrytande förhållande. Mot slutet fick jag tag på en Bowieskiva – Heathen. Där finns en låt som heter ”A Better Future” där David kräver en bättre framtid. Det kunde jag skriva under på och efter några rätt misslyckade parterapisessioner var jag på väg, ensam.

8. George Michael: Faith

Gick inte att bädda in.

9. Star: Primal Scream

Jag lät Edie Brickell och Fairground Attraction leda mig till mitt livs kärlek. Hon gör mig stark och oövervinnelig som Max Romeo i ”Chase the Devil”.

10. What I Am: Edie Brickell and the New Bohemians

11. Perfect: Fairground Attraction

Gick inte att bädda in.

12. Chase the Devil: Max Romeo

Hela listan som spellista på Spotify: Tolv låtar.

Morgon på dagis, förskolläraren frågar om barnet har en pojke eller flicka i vagnen.
- Det är en docka, svarar tvååringen.

Klarsynt.

Jag valde att vara anonym.

Till vilken nytta? En poäng är att låta texten tala för sig själv, att inte låta den begränsas av kön och ålder. Dock visar det sig att kön och ålder är ett återkommande tema i mina texter så den poängen faller.

En annan poäng var att jag skulle få vara mer fri att skriva vad som helst. Att berätta, peka ut, reflektera, avreagera mig. Men det finns mycket som jag inte skriver om så anonym jag är.

Jag skulle kunna skriva om hur det är att leva i en bikulturell familj. Om mina och omgivningens fördomar.

Jag skulle kunna skriva om att i dryga trettioårsåldern kliva in i en familj drabbad av olycka och fungera som fadersfigur åt två barn med skapligt tungt bagage.

Jag skulle kunna skriva om tankarna kring att fostra dessa barn och att förhålla sig till deras bakgrund. Jag skulle kunna skriva om hur det är att få en nybliven tonåring på halsen.

Jag skulle kunna skriva om mitt jobb.

Jag skulle kunna skriva om mina föräldrar och om min fantastiska sambo.

Eller skulle jag kunna det? Något håller mig tillbaka och det är inte bara möjligheten att bli igenkänd. Kanske är det respekt.

Att skriva anonymt har också visat sig vara begränsande och inte helt vattentätt. Pseudonymer måste hittas på och platser kamoufleras. Ändå blir det inte helt anonymt. Den som verkligen vill kan pussla ihop fakta och plocka fram vem jag är.

Det går att gå från anonym till känd men inte tvärtom. Därför valde jag att vara anonym. Så anonym det nu går att vara.

Förr i världen var tuggummi dåligt. Nu är tuggummi bra. Bra för tänderna. Jag kan förstå hur det gick till, ut med sockret och in med bra-för-tänderna-medel. Icke desto mindre var det en svår mental omställning att göra för oss som lärt oss att tuggummi var dåligt.

Det där med tuggummit går ju att förstå, men jag har några andra frågor jag funderar på och istället för att vända mig till Google så hoppas jag på att den kollektiva intelligensen ska vända sig till mig. Ta det som en utmaning, svara här, på din blogg eller diskutera vid fikabordet.

1.
Jag har lätt för att bli sjuk. Jag bejakar gärna virus och jag har minst ett i kroppen just nu. På senare år har jag upplevt att fler och fler som är sjuka men ändå umgås i de tillfälligt friskas skara rättfärdigar sig med att ”det smittar inte längre”. Hur vet de det?

2.
Såg filmen Vanilla Sky häromdagen och förstod då att det egentligen var en omgjord spansk film. De lär ju vara mästare på det där, amerikanerna, att göra om utländsk film och hur ofta har du inte hört att något amerikanskt produktionsbolag har köpt rättigheterna till någon svensk film? Rätt ofta tycker jag. Hur ofta ser vi en amerikansk version av Sällskapsresan, Göta Kanal eller Arn? Inte så särskilt ofta om jag minns rätt.

Vad händer med alla de där filmrättigheterna? Är det på samma sätt som att de flesta svenska garageband som bränt en CD är ”stora i Japan” – mest snack?

3.
När jag växte upp så var det 24 karats guld som gällde. Allt annat var fusk och kitsch. Skulle du gifta dig eller förlova dig så var det ett säkert tecken på att något var fel om din friare kom dragandes med 22 karat. Visade det sig vara 20 karat som skulle försegla era löften så var det i princip bara att dra direkt. Något så oäkta kunde inte vara länge.

På nittiotalet gick tävlingsprogrammet 24 karat med Harld Treutiger. Vinnaren kunde gå hem med en klump 24 karats guld (eller pengar om vinnaren levde i ett monetärt system av en annan abstraktionsnivå). Tjusningen låg i det beständigt äkta med rent guld. Det är snart tjugo år sedan och något har uppenbarligen hänt.

Under hösten har Johnossi desperat hoppats på att 18 karats guld ska vara räddningen¹ och i en förort nära mig har en hel guldsmedsbutik öppnat med det stolta namnet ”18 Karat”. Något har hänt. När? Varför? Hur?

1. För den oinsatte kan jag avslöja att jag här refererar till musik [↩]

Jag gillar tankstreck. Det gör inte WordPress. Annars är vi överens om det mesta.

Jo, förutom uppdateringscykeln då … Det brukar vara så att någon dag efter det att mitt webbhotell har bestämt sig för att släppa in den nya WordPressversionen så släpper WordPress en ny version och jag sitter där med meddelanden om att uppdatera igen.

Ja, och så svenskan då. När jag så till sist uppdaterar så försvinner svenskan från menyer och lite andra ställen. Följden blir att jag får administration på engelska vilket jag kan leva med. Dock är det inte riktigt lika snyggt med engelska datum under mina svenska texter.

Det händer att jag blir beskylld för att skriva om konstiga saker, något jag förstå inte håller med om. Det här året tänkte jag fortsätta i samma stil.

2007 var de kristnas år, eftersom sjuan är väldigt bra rent talsymboliskt så var 070707 ett jättefint datum att göra saker på. Till exempel gifta sig.

Är man kines så är tydligen åtta en bra siffra så därför var förra året ett kanonår för kineser i allmänhet. Var man kines och exempelvis ville inviga ett olympiskt spel så var 080808 ett jättefint datum att göra det på.

Hur det är med nio har jag inte så bra koll på men det finns säker en och annan som går igång på nior också.

Tio däremot. Nästa år blir ett kanonår, för alla riktigt datorintresserade. Det är 2010 som gäller om du ska få till ett bra binärt datum.

Redan den första januari börjar det binära 100101 som med basen tio blir 37 därefter följer höjdpunkter som 100110 (38), 100111 (39), 101001 (41) och 101011 (43).

I boken Liftarens guide till galaxen (Douglas Adams) finns en maskin som kan räkna ut vad som helst. Något ljushuvud kommer på att fråga maskinen om vad meningen med livet är och efter en mycket lång stunds räknande så kommer maskinen fram till svaret ”42”.

Kanske går det inte att jämställa Liftarens guide till galaxen med Biblen men för många nördar har 42 i det närmaste samma magiska kraft som sju eller tolv i den kristna världen.

Därför infaller det ultimata nörddatumet den tionde oktober nästa år eftersom 101010 binärt blir just 42 med basen tio.

Nördar – det är dags att planera nästa år nu.

Vill du också räkna binärt: Wikipedia till din hjälp.