Alla gamla sanningar är slut
Förr i världen var tuggummi dåligt. Nu är tuggummi bra. Bra för tänderna. Jag kan förstå hur det gick till, ut med sockret och in med bra-för-tänderna-medel. Icke desto mindre var det en svår mental omställning att göra för oss som lärt oss att tuggummi var dåligt.
Det där med tuggummit går ju att förstå, men jag har några andra frågor jag funderar på och istället för att vända mig till Google så hoppas jag på att den kollektiva intelligensen ska vända sig till mig. Ta det som en utmaning, svara här, på din blogg eller diskutera vid fikabordet.
1.
Jag har lätt för att bli sjuk. Jag bejakar gärna virus och jag har minst ett i kroppen just nu. På senare år har jag upplevt att fler och fler som är sjuka men ändå umgås i de tillfälligt friskas skara rättfärdigar sig med att ”det smittar inte längre”. Hur vet de det?
2.
Såg filmen Vanilla Sky häromdagen och förstod då att det egentligen var en omgjord spansk film. De lär ju vara mästare på det där, amerikanerna, att göra om utländsk film och hur ofta har du inte hört att något amerikanskt produktionsbolag har köpt rättigheterna till någon svensk film? Rätt ofta tycker jag. Hur ofta ser vi en amerikansk version av Sällskapsresan, Göta Kanal eller Arn? Inte så särskilt ofta om jag minns rätt.
Vad händer med alla de där filmrättigheterna? Är det på samma sätt som att de flesta svenska garageband som bränt en CD är ”stora i Japan” – mest snack?
3.
När jag växte upp så var det 24 karats guld som gällde. Allt annat var fusk och kitsch. Skulle du gifta dig eller förlova dig så var det ett säkert tecken på att något var fel om din friare kom dragandes med 22 karat. Visade det sig vara 20 karat som skulle försegla era löften så var det i princip bara att dra direkt. Något så oäkta kunde inte vara länge.
På nittiotalet gick tävlingsprogrammet 24 karat med Harld Treutiger. Vinnaren kunde gå hem med en klump 24 karats guld (eller pengar om vinnaren levde i ett monetärt system av en annan abstraktionsnivå). Tjusningen låg i det beständigt äkta med rent guld. Det är snart tjugo år sedan och något har uppenbarligen hänt.
Under hösten har Johnossi desperat hoppats på att 18 karats guld ska vara räddningen1 och i en förort nära mig har en hel guldsmedsbutik öppnat med det stolta namnet ”18 Karat”. Något har hänt. När? Varför? Hur?
- För den oinsatte kan jag avslöja att jag här refererar till musik [↩]
