Hemlige signaturen Mr X anonymt under pseudonym
Jag valde att vara anonym.
Till vilken nytta? En poäng är att låta texten tala för sig själv, att inte låta den begränsas av kön och ålder. Dock visar det sig att kön och ålder är ett återkommande tema i mina texter så den poängen faller.
En annan poäng var att jag skulle få vara mer fri att skriva vad som helst. Att berätta, peka ut, reflektera, avreagera mig. Men det finns mycket som jag inte skriver om så anonym jag är.
Jag skulle kunna skriva om hur det är att leva i en bikulturell familj. Om mina och omgivningens fördomar.
Jag skulle kunna skriva om att i dryga trettioårsåldern kliva in i en familj drabbad av olycka och fungera som fadersfigur åt två barn med skapligt tungt bagage.
Jag skulle kunna skriva om tankarna kring att fostra dessa barn och att förhålla sig till deras bakgrund. Jag skulle kunna skriva om hur det är att få en nybliven tonåring på halsen.
Jag skulle kunna skriva om mitt jobb.
Jag skulle kunna skriva om mina föräldrar och om min fantastiska sambo.
Eller skulle jag kunna det? Något håller mig tillbaka och det är inte bara möjligheten att bli igenkänd. Kanske är det respekt.
Att skriva anonymt har också visat sig vara begränsande och inte helt vattentätt. Pseudonymer måste hittas på och platser kamoufleras. Ändå blir det inte helt anonymt. Den som verkligen vill kan pussla ihop fakta och plocka fram vem jag är.
Det går att gå från anonym till känd men inte tvärtom. Därför valde jag att vara anonym. Så anonym det nu går att vara.
