Jag, kvinnorna och musiken
Jag har våndats, förhalat, förkastat. Ändå går det inte att komma ifrån att det är frestande att skriva om musik. Det är som blues, det är roligare att spela än att lyssna på det. Roligare att skriva om musik än att läsa om det. Så var det då utmaningen eller uppmaningen från Mymlan att skriva om tolv låtar som beskriver mig. Uppdraget är förstås omöjligt eftersom tolv låtar är alldeles för få och dessutom varierar dessa beskrivande låtar konstant. De tolv låtarna som är aktuella i dag kan vara tolv helt andra i morgon.
Med detta som utgångspunkt och förbehåll börjar jag skriva.
Det första jag inser är att jag inte kommer att få några tuffpoäng. Alldeles för lite finsk-urgisk folkmusik, ingen isländsk gitarrindie och helt utan asiatisk trip-hop. Istället är det ytlig, omodern listmusik som gäller. Att det allra mesta finns på Spotify är väl bevis nog. Men jag har ju förstått att jag är lågkulturens härförare så det är väl bara att acceptera och stå för det. I dag. Just nu.
Jag inleder med att sparka in min första öppna dörr med Shaggy – Boombastic. Självförtroende, självdistans och tung bas i ljuv harmoni. Ett skabbigt kårhus i en mellansvensk stad. Inte mycket för världen men ett stort dansgolv, gott gung och dansvilliga gäster. Goda förutsättningar för en lyckad kväll helt enkelt. Sedan går det helt i linje med min vurm för det folkliga eftersom Shaggy kan riva upp ganska starka känslor i min bekantskapskrets.
Men Shaggy gjorde inte musikalisk entré förrän på nittiotalet. Låt mig ta några danssteg bakåt och börja med en sjuttonårings krossade hjärta. Bakgrunden beskrivs av New Order i Bizarre Love Triangle men vi kommer in i handlingen när Jakob Hellman beskriver situationen i sin ”Vara vänner” för så skulle det vara, vi skulle prata om allt men vi skulle inte vara mer än vänner. Något år senare inledde vi ett mycket passionerat förhållande som varade nästan tre år. Då tog Depeche Mode vid med ”I Just Can’t get Enough”. Jag är alltså en otrogen singelköpare (och då menar jag lagringsmediet och inte civilståndet) men fick jag bara lyssna på en skiva resten av livet så skulle det vara Jakob Hellmans ”… och stora havet”. Gärna den med extramaterial.
Texter är förstås seriöst och bra men jag ska erkänna att jag lätt fascineras av ljud också. Det är väl därför jag fastnade för The Art of Noise. Säkert därför jag är svag för kvinnor som låter som de ler när de sjunger. Särskilt brittiskor. Lyssna bara på Lily Allen (LDN) eller Sophie Ellis-Bextor (I Won’t Change You). Nu är ju inte Chrissie Hynde brittisk egentligen men lyssna på leendet när hon förklarar sin kärlek till Ali, UB40:s sångare. Det må vara en cover och texten må vara simpel, men på en solig gotländsk cykelsemester på åttiotalet kan det vara både drama och stor lyrik.
4. I Got You Babe: UB40 & Chrissie Hynde
Mitten av nittiotalet präglades av stor förvirring. Just där på kåren, kanske till tonerna av Shaggy träffade jag trasiga kvinnor som jag någonstans trodde att jag skulle laga. Jag försökte, jag älskade, jag var tålmodig men det räckte inte. Det var där jag träffade henne. Hon som Elvis sjunger om: The Devil in Disguise. Hon såg ut som en ängel, pratade som en ängel men hon var en förklädd djävul. Lou Reed skulle beskrivit henne som ”Vicous”. Hon jagade mig i mina mardrömmar ett helt decennium senare men en låt som hjälpte mig att fördriva henne var Kim Stockwood med Jerk. En utmärkt göra-slut-låt helt i klass med Gloria Gaynors I Will Survive.
5. The Devil in Disguise: Elvis Presley
Med en bakgrund tonåring med discjockeyambitioner och alldeles för stor inkomst i förhållande till fasta utgifter har jag en hyfsat diger samling maxisinglar från perioden 1986 till 1989. Där finns tiominuterslånga versioner av Pet Shop Boys och där finns englandspressade tolvor med George Michael. Det var en period då singlarna kostade sjutton kronor och det oftast gick bra att chansa på något med etiketten Beat Box. Sedan kom verkligheten ikapp och pengarna skulle räcka till mat och hyra och annat världsligt vilket slog hårt mot mitt skivsamlande som egentligen inte kom igång förrän åtta år senare då jag började få en stadig inkomst. De första skivorna jag köpte efter min musikaliska istid var en samlingsskiva med The Specials, When I Was Born for the Seventh Time med Cornershop och Vanishing Point med Primal Scream. Där finns ”Star” som var en låt att bli förälskad till. Tyvärr visade det sig vara början på ett alldeles för långt och alldeles för nedbrytande förhållande. Mot slutet fick jag tag på en Bowieskiva – Heathen. Där finns en låt som heter ”A Better Future” där David kräver en bättre framtid. Det kunde jag skriva under på och efter några rätt misslyckade parterapisessioner var jag på väg, ensam.
Jag lät Edie Brickell och Fairground Attraction leda mig till mitt livs kärlek. Hon gör mig stark och oövervinnelig som Max Romeo i ”Chase the Devil”.
10. What I Am: Edie Brickell and the New Bohemians
11. Perfect: Fairground Attraction
12. Chase the Devil: Max Romeo
Hela listan som spellista på Spotify: Tolv låtar.
Sunday 25 January 2009 klockan 0:51
Men du får definitivt tuffpoäng för Lou Reed. Har inte sett honom uppträda så ung – jäklar vad attityd han hade redan då!
Sunday 25 January 2009 klockan 11:20
Tack. Poängen går väl till Lou Reed, tycker han gör det bra som lyckas se så tuff ut i de där kläderna, med de där jätteglasögonen och med de där dansstegen.