Nära rock’n'roll-döden-upplevelse
Det var inte förrän jag såg the Committments otextad, på originalspråk tillsammans med frikyrkopastorns döttrar som jag insåg hur mycket de svär i den filmen. Svordomar eller inte, filmen har sina poänger vilket både jag, frikyrkopastorn och hans döttrar var överens om.
I en klassisk scen ser vi bandet, the Committments, och dess manager i väntrummet på ett sjukhus efter det att en av medlemmarna fått en riktig elektrisk chock. Någon kommer på den makabra tanken att om den chockade medlemmen dör så ökar bandets chanser att slå igenom dramatiskt. För att stärka denna tes bryter en diskussion ut om vanliga rock’n'roll dödar. Det visar sig att en mer eller mindre säker väg till kultstatus är kvävning av egna spyor.
Natten mot fredag hade jag en nära-rock’n'roll-döden-upplevelse. Vinterkräksjukan slog till och mitt i en kräksession tuppade jag uppenbarligen av och slog upp ett jack i pannan. Plikttrogen som jag är så kvicknade jag till och fortsatte mitt kräkande istället för att bli kvar på toalettgolvet. Jag är alltså fortfarande vid liv, nu med ett jack i hårbotten och får hitta något annat sätt att bli odödlig på.
Panna efter nära-rock'n'roll-döden-upplevelse
