Skrymta

Jag läste hos Write Said Fred att sommaren kan göra att ”[v]i börjar lyssna på reggae, fast vi aldrig gör det annars” och att det då inte handlar om (enligt Bullshitbulletin) särskilt genuin reggae samt att detta är en del av den smaklöshet som flyger i oss svenskar när termometern stiger över 25 grader.

Själv lyssnar jag på reggae hela året och ser mig dessutom som lågkulturens försvarare så jag har all anledning att hänga på den här posten. Jag vill inte vara sämre än att jag räddar dig stackars svensk som både vill släppa loss till solskensdoftande baktaktssväng och ha kvar din creddiga coolness och allmänt högt stående smak. Varken Bob Marley eller Jimmy Cliff finns med, inte för att de på något sätt är dåliga utan för att du kan verka ännu snobbigare när du väljer bort dessa giganter.

Här får du genuint skrapig reggae (ja, och en del ska också) från Jamaica (okej någon låt framförs väl av britter då). Direkt hämtad från studion på den där dammiga gatan där en trebent hund linkar runt i eftermiddagssolen och tre taniga grabbar i skrynkliga kortärmade skjortor står och röker. Ingen låt är nyare än 30 år så nog kan vi tala om beprövad kvalitetsmusik. Drygt ett tjog låtar och lite bakgrund så du kan konversera och verka insatt.

Håll tillgodo! Lyssna noga för innan du vet ordet av så dyker säkert någon av dessa låtar upp i någon reklamfilm.

Hela listan finns förstås på Spotify, för Spotify har du väl du som har så god smak?

54-46 was my number – Toots and the Maytals
1968
Toots Hibbert åker fast för narkotikainnehav. Hävdar själv att han är oskyldig. 54-46 är numret han bar i fängelset, finns i minst tre versioner där 54-46 ”is”, ”was” och ”that’s” my number.

Feel like jumping – Marcia Griffiths
1968
Marcia Griffiths första hit, skriven av Bob Andy. Senare en del av I-trees tillsammans med Rita Marley och Judy Mowatt bakom Bob Marley.

No sunshine – Horace Andy
1973
Har spelats in av många men få lider som Horace Andy.

No, no, no – Dawn Penn
1969
Lidande Dawn konstaterar att det är slut (här i något nyare mix).

Chase the devil – Max Romeo
1976
Max Romeo kämpar mot djävulen och ljuv musik uppstår. Har du hört ”Out of space” med Prodigy så har du hört halva ”Chase the Devil” Producerad av Lee ”Scratch” Perry.

Preassure drop – Toots and the Maytals
1970
Framfördes i reggaefilmen ”The harder they come” och blev monsterhit på Jamaica 1972. Lägg märke till den tidiga stereomixen.

Money in my pocket – Dennis Brown
1979
Har beskrivits som ett rop på hjälp från världens fattiga. Kan också vara en sång om en ensam man. En ensam man som helt missförstått det här med kärlek.

Stick by me and I’ll stick by you – John Holt
1973
Som så många andra Jamaicanska låtar, en coer på amerikans R’n'B.

0.0.7. (Shanty town) – Desmond Dekker and the Aces
1966
Desmond Dekker sjunger om Kinstons värstingar ”Rude Boys” som röjer runt sommaren 1966, ”Them a loot, them a shoot, then a wail”. 007 är James Bonds nummer, aktuell med en film och mest med för att sälja fler singlar. En annan aktuell film var Ocean’s Eleven som också hörs i refrängen.

Phoenix city – The skatalites
1974
Skatalites var studiobandet som skaffade sig ett namn och en egen karriär. Ska var nytt, satelliten Sputnik var i rymden, vad kunde vara mer passande än ”the Skatalites”?

Shame and scandal – Shawn Elliot
1965
En skröna berättad med bravur på mindre än tre minuter.

Long shot kick de bucket – The Pioneers
1969
Ända tills man får veta att ”Long shot” var en travhäst och att en spark på hinken betyder samma sak som att ”slänga in handduken” har man fattat galoppen. Men Long Shot var en häst som blev legendarisk på travbanorna ända tills han i tolvårsåldern föll och dog mitt i ett lopp. Hedrad på detta sätt i en gungande hymn ”it happend in the first race and it caught up the race”.

It’s you – The Maytals
1964
Toots Hibberts lärde sig sjunga i kyrkan och visst är det något himmelskt över den här kärlekssången.

Israelites – Desmond Dekker & the Aces
1968
Det går att läsa in mycket i musik och texter. Israelites har tolkats som ett djupt religiöst stycke i rastafaritradition. Själv säger Desmond Dekker att det helt enkelt kommer från ett uttryck som går ut på att man kan arbeta som en israelit. Innan låten släpptes i Storbritannien mixades den om för att inte låta lika rå. Det gjorde att texten blev svårare att höra och spekulationerna om vad den egentligen handlade om tog förstås fart.

Wet dream – Max Romeo
1968
Max Romeo hade precis gått och blivit religiös och ville helst spela in root-reggae. Men Lee Perry fick som han ville och Max Romeo spelade in den frivola ”Wet dream”. Den gick fint på listorna, speciellt i England, ända tills någon på BBC lyssnade på texten och bannlyste all vidare radiospelning.

Real Rock – Sound dimension
1971
Reggaestandard och favorit som ”riddim” – bakgrund till nya dancehalldängor.

A message to you rudy – The Specials
1979
Rudy är ingen tjej, snarare en pojke eller en ”rude boy”. Låten gjordes först av Dandy Livingstone, men den här brittiska versionen är snäppet vassare.

Cherry oh baby – Eric Donaldson
1971
Mest känd med andra artister (UB40, Rolling Stones), denna festivalvinnare från1971.

Johnny too bad – The Slickers
1971
Kan avse rövarbandet Johnny and the Shootouts, kan också vara en låt om vilken rude-boy som helst … Var med i filmen ”The harder they come” från 1972.

Kingston town – Lord Creator
1970
Hyllning till huvudstaden, från början B-sida. Vad A-sidan hette är sedan länge glömt.

Hypocrite – The Heptones
1973
En vacker sång till en riktig lögnare.

Help me make it through the night – John Holt
1974
Visst är det smörigt. Visst är det vackert.

Better must come – Delroy Wilson
1971
Med denna som ledmotiv vann socialistpartiet PNP 1972-års jamaicanska val. Med en låt som denna går det ju inte att förlora.

Då är man i samma grupp som Pentagon och Antipiratbyrån. Lite glamouröst men mest jobbigt. På något sätt har den här sidan blivit hackad. Joråsåatt … om du läser sidan i vissa RSS-läsare så får du innan du kommer till det jag skrivit även traggla dig igenom diverse länkar till sex och droger (men ingen rock’n'roll). Jag tillbringade åtskilliga timmar i går med att googla runt och fixa och trixa men det verkar som om problemet kvarstår. Det verkar också som fler än jag har blivit drabbade vilket får mig att hoppas på att en lösning dyker upp snart.

Tills det sker tröstar jag mig med att jag ligger högt upp på googlesökningen “tramadol” utan att själv ha skrivit ett ord om detta och hoppas på att någon snart ska kunna berätta hur jag ska göra för att bli av med skräpet.

Uppdatering:
Jag vet inte exakt vad jag gjorde, men nu verkar det vara bort. Tappar väl min position när det gäller “tramadol” (vad nu det är) men får kanske nåd hos Google. Kanske berodde det på Feedburner och att jag inte gått över till Google för sedan jag gjorde det så verkar spammet vara borta. Fast vad vet jag, det kan också ha berott på något annat av det fixande och trixande jag ägnat mig åt.

Jag tror verkligen på att små saker kan få stor betydelse. Jag tror verkligen inte att bara lilla jag kanske gör så stor skillnad men tillsammans med flera sådana som lilla jag så kan stora saker hända.

Detta slår mig varje gång jag loggar in i Windows för varje gång jag loggar in i Windows får jag meddelanden om att något inte fungerar som det ska, något måste uppdateras och min säkerhet är hotad och vill jag skicka en felrapport. Och ja, det vill jag. Varje gång. Inte tror jag att det sitter någon och bryr sig om min lilla felrapport. Men jag tänker så här att någonstans måste en databas fyllas på med alla dessa felrapporter och någon dag kanske den blir så stor att någon på Microsoft faktiskt bryr sig.

Jamen det var ju roligt och sant. Verkar som Sveriges informationsförening är på G, och så har ju Dr.Spinn tydligen gått med också. Apropå Dr.Spinn, har jag inte sagt det förut så säger jag det nu … kolla seminariet om sociala media.

I helgen har jag betalat 450 kronor till Svensk Filmindustri. Det blir så när man har barn och tycker att ett biografbesök kan vara en vettig kulturell upplevelse. Två iakttagelser med anledning av helgens biobesök.

1. Jag är skeptiskt till filmbranschens strategi att måla upp fildelning som ett jättehot. Trots köer och fulla biosalonger får jag i media intrycket av att jag är en av försvinnande få som verkligen betalar för att se på film. För det första har jag svårt att tro på det och för det andra känner jag mig förstås lurad, varför ska jag betala om det nu är så att ingen annan gör det?

2. De senaste tio åren eller så har jag förstås köpt mina biljetter på internet. Väldigt smidigt, bara att släntra in minuten innan filmen börjar och slippa stå i kö. En effekt har blivit att jag missat en massa reklamfilm eftersom jag kommer precis i tid till filmen. Biografernas motdrag har blivit att skjuta på reklamen så att den spelar till drygt femton minuter efter det att filmen startar. Inget att hetsa upp sig över, bara att komma ännu senare. Nu har jag dock lagt märke till något aningen mer störande. Eftersom SF i princip har monopol på biografverksamhet i min stad så har de börjat tröttna på det där med service. Det verkar inte kännas riktigt angeläget när man saknar konkurrens. De senaste gångerna jag besökt biografen har samtliga så vitsigt namngivna ”biomater” varit stängda. En biomat är för den oinvigde den automat där du hämtar ut biljetter köpta över webben.

Nu har SF kommit på att det kanske går att tjäna pengar på köande och har antagligen därför stängt av sina biomater. Först köper jag min biljett på webben och därefter får jag stå i kö för att hämta ut den. Poängen? Jo genom att låta mig stå i en jättelång kö kantad hutlöst dyra popcorn, läsk och godis från golv till tak tillsammans med tjatande barn hopps SF på att skinna mig på ytterligare någon krona.

Det här fungerar säkert fint i ett kort perspektiv men i längden har jag svårt att se hur köande ska tillföra något till min biografupplevelse.

Jag är ingen fotograf. Jag gillar inte ens att fotografera. Ändå antas jag fotografera på samma sätt som jag ofta har antagits spela gitarr. Det går till och med att tolka som att fotograferandet ingår i mitt jobb.

För att komma runt detta dilemma har jag genom åren snappat upp följande kunskap som jag nu delar med dig:

1. Ta många bilder
Se på proffsfotograferna hur de smattrar iväg. De tar sällan bara en bild. Så gick det till även på den analoga tiden då varje knäpp kostade pengar. Ta några bilder extra så har du lite att välja på i efterhand. Ta ett steg åt sidan, böj på knäna, gå lite närmare. Släng det som inte blev bra.

2. Kom närmare
Speciellt när det gäller porträttfoto är det vanligt att stå för långt ifrån den som fotograferas. Kliv några steg närmare och du får ett mycket tydligare porträtt. Titta i sökaren eller på kamerans bildskärm så får du en idé om hur bilden kommer att se ut. Är det inte en speciell effekt som du vill uppnå så är det också listigt att försöka ta bilden i samma höjd som din modell.

3. Välj en neutral bakgrund
Gäller också i första hand porträttfoto. Ställ modellen mot en vägg, en häck eller ett fält eller något annat som inte stör. Det kan se väldigt lustigt ut om det sticker upp en flaggstång ur huvudet eller störande om något okänt ansikte gluttar över axeln.

4. Glöm blixten
Ofta känner kameran av om du behöver blixt och sätter på den helt automatiskt. Ibland kan det ändå vara bra att själv ta kommandot och stänga av blixten. Har du lite dålig belysning och tycker att bilderna blir för hårda så kan du prova att ta några bilder utan blixt. Ska du fotografera någonting långt borta, stäng av blixten eftersom den ändå bara lyser upp någon meter samtidigt som den lurar kameran att det är ljusare än vad som egentligen är fallet. Ett annat klassiskt semestermisstag är att knäppa några bilder igenom ett fönster. Har du blixten på så är det allt du får se på bilderna.

I det här läget försöker kameran själv avgöra om det ska blixtra eller inte.

I det här läget försöker kameran undvika röda ögon genom att blixten slår några gånger innan själva kortet tas. Idén är att ögonen ska hinna vänja sig vid ljuset och vara öppna när det är dags för själva bilden. Fungerar sällan.

Blixten påslagen. Det blixtrar oavsett om det är ljust eller inte.

Blixten avslagen. Ingen blixt hur mörkt det än är. Det är det här läget du ska ha när du fotograferar genom en glasruta eller när du har fått platser på bortre kortsidan, längst från scenen.

5. Ställ om Våga dig in i kamerans menyer och stäng av bildkomprimering och dra upp bildstorlek till max. När du köper en kamera är den oftast inställd på att ta bilder med lite halvbra teknisk kvalitet. Bilderna ser fantastiska ut i kameran och på datorns bildskärm men det är inte säkert att de blir riktigt lika bra om du vill skriva ut dem i större format.

Kameratillverkaren vet att konsumenterna tittar på siffror och en kamera som kan lagra många bilder verkar bättre. Ett enkelt sätt att få en kamera att ta fler bilder är att ställa in den för sämre bildkvalitet. Sämre bildkvalitet betyder mindre bildfiler vilket i sin tur innebär att fler bilder får plats på minneskortet. I dag har du ofta så stort minne i kameran att skillnaden blir att du kanske kan ta 442 bilder istället för 627 innan du måste lägga över dem på datorns hårddisk.

Varje gång jag äter apelsin är det samma sak. Jag ser den brandgula, saftiga frukten och tänker på hur härligt uppfriskande och sött det skulle vara med apelsin. Sedan gör jag slag i saken och får apelsinskal under tumnageln, apelsinsaft rinner längs armarna och skvätter på kläderna. Själva klyftorna trasas sönder och den apelsin som jag faktiskt får i mig förvandlas omedelbart till särskilt ettrig magsyra och förstör resten av dagen. Trots att jag varje gång lovar mig att lära av mitt misstag dröjer det inte alltför länge innan jag blir sugen på apelsin igen.

Senast vi hade ett riktigt knasparti i riksdagen var väl 1991 med Ny Demokrati. Liksom troll inte tål ljus så imploderade Ny Demokrati när de mötte verkligheten i riksdagen. I längden blev det ohållbart att bara hitta på, blaja runt och skylla på andra.

De fick 6,7 % i valet 1991. Redan året därpå var det svårt att hitta någon som ville erkänna att de faktiskt röstade på det som visade sig vara pajasar på riktigt. Det är 18 år sedan och tillräckligt många har väl glömt hur tokiga de var egentligen. Till och med Bert har gjort någon halvdan avbön.

Både Piratpartiet och Sverigedemokraterna skrällde till i gårdagens val och även om Piratpartiet fick mer än dubbelt så många röster som Sverigedemokraterna så skräller de sistnämnda absolut mest falskt i mina öron. Trots det så tror jag tyvärr att de har en reell chans att komma in i riksdagen 2010. Varför det?

Jo eftersom det var ett tag sedan det kom in något nytt och lajbans i politiken. Ny Demokratis insats är förträngd och trots att de etablerade analytikerna vill försöka hävda att de som röstade på Piratpartiet lika gärna kunde lagt sin röst på Sverigedemokraterna så krävs det väl inte så särskilt skarp analys för att konstatera att Sverigedemokraterna har störst chanser att plocka missnöjesröstare från höger.

Sedan Moderaterna blev nya och mjäkiga har vi väl egentligen inget riktigt högeralternativ, häromveckan satte Borg och Reinfeldt till och med vård, skola och omsorg före skattesänkningar.

Det är sorgligt men jag tror faktiskt Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen nästa år. Däremot tror jag de liksom trollen imploderar när de på riktigt får visa upp sin magsura virrighet. Så ta fram dem i ljuset så vi får den här omgången av knas överstökad och kan gå vidare.

Ovanför Olskrokstorget i Göteborg sitter en jättestor skylt i neon, ”Olskroken – ett ÄKTA sätt att handla” står det. Det låter bra vid en första anblick, för handla det vill man och äkta det är bra så om det är något bra som man vill så måste det väl vara positivt. Fast vadå äkta? Hur skulle ett oäkta sätt att handla vara? Stöld? Snatteri kanske eller en låtsasstatsdel i Göteborg där man kan låtsashandla på ett oäkta sätt? Dumt och innehållslöst, en slogan som inte säger någonting alls. Men det är roligt också eftersom man riktigt kan se hur någon copywriter-wannabe har totat ihop det där, kanske helt yr i huvudet efter så många försök att alla positiva ord bara dansade runt och bad om att få bli ihoppusslade.

I stan såg jag i dag att Sverigedemokraterna hade satt ut valplakat för inför valet på söndag, ”Ge oss Sverige tillbaka” stod det. Säkert klatschigt om man är Sverigedemokrat men vad betyder det? Vad vill de? Vem ska få vad tillbaka? Vilka är ”oss”? Är det vi som bor i Sverige eller är det några som bodde i Sverige vid en viss tidpunkt och vad är Sverige? Är det ett landområde, är det stormaktstiden man längtar tillbaka till och nu suktar efter att lägga några Baltstater och kanske Finland under svensk flagg igen? Eller är det en kultur som ska värnas? Vilken kultur vid vilket tillfälle? Är det en genbank som ska säkras, vilken då i så fall? Trams alltihop förstås, dumt och innehållslöst men skrämmande förstås och inte kul.