Skrymta

Får inget betalt och det är inget jobb jag sökt. Ändå, förutom heltidsarbete och hemmet så har jag att assistera en tvättäkta fullblodsdiva. Hon är krävande, nyckfull och spydig. Hon är tretton år och dotter i huset.

Mina föräldrar skrek aldrig åt mig. Inte vad jag minns i alla fall. Här finns det förstås många som vill hävda att jag har förträngt min förskräckliga barndom för det finns många som vill hävda att alla barndomar är förskräckliga. Förträngning eller inte. Jag kan verkligen inte minnas att mina föräldrar skrek åt mig i ilska.

Jag var en av de där icke-skrikarna – tills jag fick barn. Det händer att jag skriker åt mina barn och varje gång det händer så ser jag det som ett misslyckande.

Missförstå mig inte. Jag tycker att ett brett känsloregister är bra. Ett brett känsloregister är en av sakerna jag noterade att jag begåvats med sedan jag fick barn. Jag tycker det är okej att bli glad, irriterad och arg och jag tycker att det är okej att visa det också. Jag tycker det är okej att använda ett animerat språk, jag går till och med så långt att jag förvånas av den norm som tycks gälla i skolan att man inte får använda svordomar. En intressant parentes här är att skolan tycks definiera svordomar som fula ord där inte bara “satan”, “jävlar” och “fan” ingår utan även “skit” och “dumhuvud”. Det är klart att dessa ord ska användas med måtta men jag kan lätt tänka mig situationer där alla ovanstående ord är relevanta att använda och att förbjuda ord är för mig ett märkligt sätt att stympa språket och försöka kontrollera även barns tankar.

Tillbaka till det här med skrik. Jag skriker ibland åt mina barn, jag kan ofta förlåta mig själv, jag kan ofta rationalisera och motivera mitt skrikande men jag ser det fortfarande som ett misslyckande på ett allmänt plan.

Det är klart att det är svårt att resonera med en tvååring och en tvååring skriker ibland. Ibland så mycket så att man som förälder kan känna sig enormt pressad och maktlös. Så mycket att man som förälder svarar med att skrika och det kan fungera som avledning liksom en mängd andra saker kan fungera som avledning. Det måste finnas andra sätt.

Det är inte själva skrikandet i sig utan vägen fram till det. Skrikandet är blott ett höjt röstläge, antagligen är det den tappade kontrollen och orden som går alldeles för långt som jag reagerar på. Skrikandet blir för mig en manifestation av misslyckat samspel, misslyckad uppfostran om du så vill och ansvaret ligger på mig – inte på barnet. Min vision är ett kommunikativt hem. Ett hem där det räcker med att prata med varandra för att kommunicera viljor och känslor och jag är inte dummare än att jag förstår att det är en vision men det är en vision jag är villig att jobba för.

Denna text är en reaktion på kommentarerna hos Isobels text och verkstad på texten Goda grannar. Jag fortsätter i samma spår som i mitt tidigare inlägg och glömmer webbens hetsiga tempo.

Jag är ofta lite efter. Eller rätt mycket före men fattar det inte. Är man rätt mycket före och inte fattar det så räknas det inte som rätt mycket före. Då blir man efter. Det är på samma sätt som de horder som alltid hävdar att de också skulle ha kunnat göra det konstverk de stirrar på. Just det. Fast du gjorde det inte och det är skillnaden. Att gå från tanke till handling.

Nåja. I det här fallet spelar det ingen som helst roll. Men för länge sedan (i webbmått mätt) skrev Andreas Ekström något jag länge tänkt skriva, nämligen att P1 är grejen. Slå på när som helst och du får kunskap och nya tankar serverade. Okej radioteater och gudstjänst via radio är väl inte mina favoriter men annars … P1, Public Service som är helt osannolikt bra.

När jag får lite extra pengar över. Sådär så jag känner mig rik och kan shoppa loss så brukar jag gå till Apoteket. Inte för att Apoteket är särskilt flärdfullt utan för att Apoteket liksom P1 är en institution som borgar för kvalitet och omtanke. Det sköna med att handla på Apoteket är att det inte kan gå fel. Du kan inte bli lurad på Apoteket. Apoteket vill bara väl.

Så i all välmening, handla på Apoteket och lyssna på P1 om du vill ligga lite före.

Jag är ikapp. Min rss-läsare visar inga nya objekt. Allt är läst. För en plikttrogen typ som jag är detta en seger. Det har inte hänt sedan … sedan den här tiden förra året. Nu skriver vi inget mer på ett tag, va. Kan vi komma överens om det?