Jag var en av de där icke-skrikarna.
Mina föräldrar skrek aldrig åt mig. Inte vad jag minns i alla fall. Här finns det förstås många som vill hävda att jag har förträngt min förskräckliga barndom för det finns många som vill hävda att alla barndomar är förskräckliga. Förträngning eller inte. Jag kan verkligen inte minnas att mina föräldrar skrek åt mig i ilska.
Jag var en av de där icke-skrikarna – tills jag fick barn. Det händer att jag skriker åt mina barn och varje gång det händer så ser jag det som ett misslyckande.
Missförstå mig inte. Jag tycker att ett brett känsloregister är bra. Ett brett känsloregister är en av sakerna jag noterade att jag begåvats med sedan jag fick barn. Jag tycker det är okej att bli glad, irriterad och arg och jag tycker att det är okej att visa det också. Jag tycker det är okej att använda ett animerat språk, jag går till och med så långt att jag förvånas av den norm som tycks gälla i skolan att man inte får använda svordomar. En intressant parentes här är att skolan tycks definiera svordomar som fula ord där inte bara “satan”, “jävlar” och “fan” ingår utan även “skit” och “dumhuvud”. Det är klart att dessa ord ska användas med måtta men jag kan lätt tänka mig situationer där alla ovanstående ord är relevanta att använda och att förbjuda ord är för mig ett märkligt sätt att stympa språket och försöka kontrollera även barns tankar.
Tillbaka till det här med skrik. Jag skriker ibland åt mina barn, jag kan ofta förlåta mig själv, jag kan ofta rationalisera och motivera mitt skrikande men jag ser det fortfarande som ett misslyckande på ett allmänt plan.
Det är klart att det är svårt att resonera med en tvååring och en tvååring skriker ibland. Ibland så mycket så att man som förälder kan känna sig enormt pressad och maktlös. Så mycket att man som förälder svarar med att skrika och det kan fungera som avledning liksom en mängd andra saker kan fungera som avledning. Det måste finnas andra sätt.
Det är inte själva skrikandet i sig utan vägen fram till det. Skrikandet är blott ett höjt röstläge, antagligen är det den tappade kontrollen och orden som går alldeles för långt som jag reagerar på. Skrikandet blir för mig en manifestation av misslyckat samspel, misslyckad uppfostran om du så vill och ansvaret ligger på mig – inte på barnet. Min vision är ett kommunikativt hem. Ett hem där det räcker med att prata med varandra för att kommunicera viljor och känslor och jag är inte dummare än att jag förstår att det är en vision men det är en vision jag är villig att jobba för.
Denna text är en reaktion på kommentarerna hos Isobels text och verkstad på texten Goda grannar. Jag fortsätter i samma spår som i mitt tidigare inlägg och glömmer webbens hetsiga tempo.
