Skrymta

Vad ska trettonåringen med cykelkorg till? Så att hon har någonstans att lägga hjälmen när hon cyklar.

Vi sa att de hade förtantats. De klädde sig och betedde sig som om de var tanter trettio – fyrtio år äldre än de egentligen var. Antagligen gav det en viss trygghet, kanske pondus och en roll att vara säker i. Det var på gymnasiet och vi såg det mest hos tjejerna, antagligen för att det mest var tjejer vi tittade på.

Ibland funderar jag på om inte stora delar av min omgivning har förtantats. Eller så har de tagit på sig rollen som vuxna. Jag tänker på rädslan för internet. Eller kanske rädslan för datorer i allmänhet.

I våras fick vi en inbjudan till en föreläsning för föräldrar anordnad i skolans regi. Den såg ut ungefär som en inbjudan till en föreläsning för föräldrar från 1986. Skillnaden var att den farliga hårdrocken var utbytt mot det förfärligt farliga och förkastliga internet och datorspel.

Jag närmar mig fyrtio med stormsteg. Visst tillhör jag de yngre föräldrarna men jag kan inte med den bästa vilja i världen räknas som någon oerfaret blåögd ungdom. Jag växte upp med datorer. Köpte min första när jag var tretton. Spelade, spelade och spelade och gjorde ett och annat programmeringsförsök. Var helt uppslukad. Satt i timmar. Det här är 25 år sedan. 25 år! Det är ju en livstid (eller åtminstone en så lång tid att de allra flesta måste ha hunnit notera att något har hänt). Man kunde ju tänka sig att samhället skulle kunna förändras på 25 år. Man kunde ju tänka sig att föräldrar tänker tillbaka på sin barndom och minns att det där med hårdrock nog inte var så farligt ändå och att de flesta inte direkt har tagit någon skada av datorer. Men icke.

Vi har tydligen förtantats. Vi har gått in i rollen som vuxna. Ändå visar statistiken att den genomsnittlige datorspelaren är över trettio år. Är vi rädda för datorspelens fördärv så ska vi alltså vara mer rädda för vår egen konsumtion än barnens eventuella missbruk.

Dessutom visar det sig att barnen och ungdomarna har bättre omdöme än vi förväntar oss. Jag pratade med äldsta dottern för några år sedan. Hon berättade som om det var en självklarhet att hon inte hade kontakt med några på msn som hon inte träffat i verkligheten. Inte är hon ute på några direkt hemska sidor. Det är lite musikvideor på YouTube, det är ett och annat onlinespel och så är det Bilddagboken och msn.

Det här får mig att komma till kärnan. Kanske är rädslan för internet och datorspel inte en generationsfråga för vore det så tycker jag att vi borde kommit längre. Datorspel är ingen direkt nyhet. Internet är inte heller speciellt nytt. Det handlar inte om något nytt. Det handlar om något gammalt. Det handlar om dansbaneeländet, rädslan för vad ungdomen kan komma att hitta på. Något som kanske bottnar i vår rädsla för oss själva, våra egna tillkortakommanden.

Datorspel och internet är bärare, kanaler för något. Det kan vara bra, det kan vara dåligt. Det kan vara våldsamt och det kan vara kärleksfullt. På samma sätt som tecknad film inte automatiskt är till för barn (vilket många vuxna tycks tro) så finns det datorspel som i första hand vänder sig till vuxna. På samma sätt som alla filmer inte lämpar sig för de allra minsta så finns det platser på internet som inte vänder sig till just dig. Det är inget du behöver skrämma upp dig över, det är som livet självt.

Slappna av. Det kommer inte att hoppa barnporr på varken dig eller dina barn bara du öppnar en webbläsare.

På ett ställe i vår hall, precis utanför dörren till toaletten luktar det gamla böcker. Du vet sådana där med gulnande, tjocka, nästan lite svampiga sidor. Jag brukar stanna upp och lukta ett ögonblick. Det gör mig lite lycklig. Antagligen för att den påminner mig om bibliotek. Jag gillar bibliotek. Det slår mig att jag varit rätt mycket på bibliotek. För att studera, för att låna böcker, för att läsa tidningar eller bara för att koppla av. Självvald ensamhet tillsammans med andra, den respektfulla tystnaden och bibliotekarierna. Det är något närmast sakralt över dem. De skrider fram, aldrig ovärdigt bråttom ändå effektivt och med en iver och ett genuint intresse för det just du undrar över. Bibliotekarierna var nördar långt innan det var både ute och inne att vara nörd. Och så koncentrationen och all kunskapen som finns i böckerna. Det går inte annat än att respektera och gilla.

Doften av gamla böcker är fin men doften av diesel en kall höstmorgon slår an en än klarare känslosträng. Det är 1991 och jag gör vapenfri tjänst som flygplatsbrandman. Trots att jag egentligen är en fjolla som vägrar vapen så gör jag en massa manliga saker. Jag lär ut brandvett och första hjälpen till blivande flygvärdinnor. Jag tränar på gym dagligen. Jag eldar, eldar, eldar och släcker. Jag spelar till och med fotboll. Jag kör tung lastbil, tyngre än tunga lastbilar får vara för det finns dispens för brandbilar. Och det är en speciell känsla att inte behöva bry sig om något särskilt inget ansvar för familj, ingen matlagning, inga direkta måsten alls annat än att träna och vänta på att det ska gå ett larm då man blir självklar hjälte. Livet är enkelt. Och över allt detta svävar ett os av diesel. Diesel att elda med för övning och diesel i de imponerande brandbilarna.

Diesel och gamla böcker i all ära men den absoluta favoritdoften är ändå fuktig betong. Sådär som det kan lukta i gamla källarutrymmen som inte möglat. Lukten av fuktig betong är lukten av kärlek. Den tar mig direkt tillbaka till tryggheten som barn. Min mamma och jag är hemma och pappa kommer hem. Han har köpt en liten leksaksbil åt mig. Jag möter honom springande och kramar honom. Jag når upp till hans stora mage, han har en stickad röd väst på sig och han har jobbat på ett bygge hela dagen. Han luktar fuktig betong och jag är lycklig.

Vi har vinylskivor i hundratal, en närmast komplett samling åttio- och nittiotalsmusik. Vi har mixerbord och dubbla skivspelare så att vi kan dansa utan avbrott hela natten. Vi har en kareokemaskin med över 3000 låtar, vi har Wii, vi har X-box, vi har datorer i nätverk som gjort för LAN-party. Vi har två sängar, en bäddsoffa och tre madrasser, allt som allt sju fullgoda extra sovplatser. Vi har ett vardagsrum med soffor för att konversera i. Vi planerar och renoverar för umgänge.

Kort sagt, vi är väl förberedda för mer eller mindre spontana besök med musik, underhållning och samtal. Men det är inte så vårt liv ser ut. Det är inte här vi träffas. Det är inte spontant. Det är inte hemma. Det är inte vår musik. Det är planerat långt i förväg och det sker på neutral mark. På fik, på restauranger och på bio.

Det är lite tråkigt tycker jag.

Brace for impact: tillbaka till arbetet.

Du kanske undrar vad jag sysslar med. Till exempel har jag slöjdat ett litet nattuksbord (vilket härligt ord detta är att fundera över). Efter allmän tillpiffning av dotterns rum (målning och nytt golv) så dög inte vilka möbler som helst så hyllor och detta måttanpassade nattuksbord fick byggas. Intressant (tycker jag) att notera är att materialet är spånskiva som blev över när vi delade av de två yngre systrarnas rum förra året. Återanvändning.

Nattuksbord i sin rätta miljö

Nattuksbord lite friare