Skrymta

Spoilervarning för Camilla Läckbergs Sjöjungfrun.

Inte är den stor, vår bokcirkel. Det är bara jag och min sambo. Hon tyckte jag skulle läsa Camilla Läckbergs Sjöjungfrun och visst kunde jag väl det. Fram till ungefär sidan 300 var det väl skaplig läsunderhållning men där någonstans började jag förstå varthän det barkade och det var inget jag gillade. Cirka femtio sidor senare fick jag det bekräftat, Camilla drog till med det gamla överexploaterade multipla personligheter-kortet. Vilken besvikelse.

För mig är multipla personligheter något en författare tar fram när det inte går att få ihop berättelsen. Ungefär som när manusförfattarna till eftermiddagssåpan ger upp och bestämmer att de senaste femtiotvå avsnitten egentligen bara var en dröm. Lång näsa till er som läst boken och följt TV-serien.

Går det att införa någon form av varning för bristande fantasi eller dålig planering? Jag vill inte kasta bort min tid på fler historier med den här sortens icke-upplösningar.

Här är ett axplock från 13-åringens öden och äventyr den här veckan.

Söndag: Samtal från klassföreståndare, störande på lektionerna.
Tisdag: Sex veckor gammal cykel stulen. Nyckeln glömd hemma, cykeln ihoplåst med kamratens cykel med kamratens undermåliga wirelås.
Torsdag: MP3-spelare först borttappad och när den återfinns är den trasig. Problemet löses genom att yngre systerns MP3-spelare annekteras. Två månader gammal väska tappas bort. Innehåll bland annat: Plånbok, skåpnyckel och ett bar skapligt nya och rätt dyra skor.

Var det inte för att det här liknar en helt vanlig vecka de senaste åren så skulle jag kunna bli vidskeplig och säga att 13 faktiskt är ett olyckstal.

Gå och rösta. Det här valet kan vara viktigare än du tror.

Min mor är en så kallad early adopter. Hon hänger gärna på det som är nytt. Kosta vad det kosta vill! Följaktligen var vi först i villaområdet med video. Det var inte VHS. Det var inte ens Betamax. Det var Philips system som hette Video 2000 (det här var alltså på åttiotalet så “2000″ betydde framtiden).

En finess med Video 2000 var att kassetterna gick att vända och spela in på båda sidorna. Enligt vanligtvis välunderättade källor så hade Video 2000 bättre bild än VHS men vad betydde det när VHS hade mer porr? Apparaten var minst en meter bred och säkert två decimeter hög. Den hade fantastiskt många knappar, små lampor och en väldigt tjock instruktionsbok.

Vi spelade in melodifestival och film men inte Kalle ankas julafton, där gick gränsen för vad som kunde betraktas som anständigt. Så hyrde vi förstås.

Apparaten köptes på något elektronikvaruhus. Vid köpet ingick 200 hyrfilmer det första året. Det var väl ungefär så många filmer det fanns till Video 2000. Uthyrningen sköttes av elektronikvaruhuset och vi såg vad som fanns att se. Mycket skräp blev det men poängen var väl att vi själva kunde bestämma när filmen skulle börja och vad vi skulle se (så länge det var en Bondfilm eller en komedi där Dolly Parton driver horhus).

Där rotades min inställning att det inte finns någon poäng i att köpa film. Ja, barnfilm kanske eftersom barnen kan se samma film i det närmaste oändligt många gånger. Men filmerna jag ser. Jag ser dem en gång, kanske två. Det är få filmer jag känner längtan efter att se mer än så.

Så jag vill inte lägga hundratals kronor på två timmars lättsam fredagsunderhållning. Jag vill hyra mot en rimlig avgift. Men videouthyrningen är nedlagd. Så jag köper, men inte till fullt pris. Jag rotar igenom gamla filmer utslängda i en pappkartong och köper tre för 99. Inte nödvändigtvis tre filmer som jag längtar efter att få se men tre filmer som finns där just då. Filmintaget är i det närmaste på samma kvalitetsnivå nu som det var på Video 2000-tiden.

Jag vet, går att ladda ner film. Jag vet, det går att hyra den på webben.

Men vår teknikpark hemma har inte riktigt hängt med. Vi har gått från Video 2000 via VHS till DVD. Men där är vi nu, utan hyrfilm. Utan något vidare filmutbud överhuvudtaget faktiskt. Visst händer det att vi tränger ihop oss framför den bärbara datorn och ser någon kvalitetsdokumentär på SVT play men det känns inte som något vidare attraktivt alternativ när det vankas romantisk komedi, animerad barnfilm eller actionthriller med explosioner och biljakter.

Jag har inte hittat något vettigt hyralternativ. DVD hemskickad i brevlådan? Krånglig omväg som dessutom verkar funka halvdåligt. Film över nätet? Sladdar och trassel från datorn till TV:n som i sin tur är så gammal att den inte kan ta emot bilden. Nedladdning? Vad finns det för pålitliga alternativ?

Hjälp mig. Hur gör jag om jag vill hyra en film hösten 2009?

Efter 25 år kom den fram, bilbanan. Rengjord, renoverad och med nyinköpta bilar.
- Kom, jag måste visa något på YouTube, sa nioåringens kompis.
- Nej, jag vill spela bilbana, svarade nioåringen.
Succé alltså.

Värt att notera för framtida språkforskare: I de flesta andra sammanhang säger barnen att de ska ”köra” någonting. De kör, dataspel, de kör lekar och de kör fotboll. När de skulle köra bilbana så hette det plötsligt ”spela”.