Skrymta

Jag kan inte hitta min jobbmobil. Det är någon tråkig Nokiamodell som jag inte använder så ofta. En gång ringde en säljare och påstod att ingen använde den telefonen. Då hade jag inte ringt ett samtal på tre månader. Nu är den borta. Jag har ett vagt minne av att jag la den någonstans för några veckor sedan och tänkte att ”ja, här kommer jag ju aldrig att hitta den”. Fast det kan lika gärna vara så att jag blivit av med den och att den just i detta ögonblick används till gratissamtal till Benin. Gratis för den som ringer alltså, inte för min arbetsgivare. Ångest.

En positiv sak är att jag nu har städat:

1. Mitt nattduksbord
2. Två garderober
3. Ett skrivbord

Fortfarande inga spår efter telefonen. Det ska bli riktigt spännande när nästa telefonräkning kommer.

Hej och hå inga problem med sprutor, ingen skräck för att behöva traska baklänges, kort sagt jag fattar att jag ska vaccineras. Jag fattar att barnen ska vaccineras men jag tycker inte att det är roligt att bli behandlad som ett kreatur för det. I Örebro är det mer än lovligt rörigt. Fyra timmars kö, mestadels utomhus i grått höstregn, för att sedan få reda på att vaccinet är slut. Då tillhör jag ändå de privilegierade som har bil och möjlighet att sticka ifrån jobbet. Jag behöver alltså inte ta mig ut till den centrala vaccinationsplatsen utanför stan dit knappt några bussar stannar. Olika besked hela tiden, “nej de små barnen ska inte vaccineras, jo de små barnen ska ha två doser”.

“Det går bra att ta spruta på Barnavårdscentralen eller nej förresten bara vissa åldrar ska vaccineras här”.

“Nu börjar vaccineringen fast bara av vissa grupper men om du kommer hit och inte är i den gruppen så går det bra ändå, ett tag för sedan tog visst vaccinet slut”.

Och så fortsätter det, information, rykten och kontrainformation tills det står mig ut ur öronen. Samtidigt får det mig att undra. Vad hade hänt om det var kris på riktigt?

Vad hade hänt om förloppet varit snabbare? Viruset mer aggressivt? Lär vi oss något av det här? Går det att se detta som en övning?

Vem är det egentligen som har ansvar? Ingen verkar veta något, är det någon som har informationsansvar. Jag får intrycket av att jag mest nås av rykten och spekulationer. Vart finns källan till kunskap? Vem är det som berättar vad som gäller, egentligen. Vem är det som dödar alla felaktiga rykten som uppstår på grund av bristande kunskap? Vem är det som styr upp i röran?

Vad är det för fel på att använda inarbetade system? Varför inte vaccinera barnen i skolorna? Det görs i vissa kommuner men i Örebro har man beslutat att inte göra det, varför? Hade det inte varit enklare att låta vaccinet komma till medborgaren än att försöka få medborgaren att komma till vaccinet? Ungefär som när det är val, då försöker man ju inte få alla Svenskar att åka till någon central plats för att kanske få rösta (för vem vet om de kan få rösta den dagen, kanske får de rösta någon annan gång om de överhuvudtaget har rösträtt, det vet man inte).

Svaren på alla dessa frågor borde väl finnas någonstans här:

http://www.krisinformation.se/

http://www.skl.se/

http://www.nejtillsvininfluensan.se/

http://www.orebroll.se/ (i ärlighetens namn finns en del riktigt rediga svar just här)

Kanske är det för många kockar?

I morse läste jag också att första dagen av massvaccination i Örebro hade gått som väntat (finns bara i papperstidningen) vilket får mig att bäva för att något skulle gå aningen snett. Vilket kaos hade inte brutit ut då?

Nerikes Allehanda följer upp.

I dag hade jag ingen e-post. Inte på någon adress, inte på jobbet inte på de privata. Inga uppdateringar från Facebook, inga nigeriabrev, ingenting.

Var på utvecklingssamtal på morgonen. Trettonåringen har svårt att vara tyst. Det är tydligen ett generellt problem, att det är pratigt på lektionerna. Läraren gjorde en egen analytisk reflektion om att tjattret har ökat de senaste tio åren. Hon kopplade ihop det med att mycket kommunikation på fritiden sker icke-verbalt (sms, msn) och att när man då sätter ett gäng ungdomar i ett rum, när de äntligen får träffas IRL så är det förstås svårt att hålla snattran. För det är ju kul att prata.

Pling. Ser att jag fick ett meddelande medan jag skrev det här. Så det var inte fel på e-posten, bara ingen som vill veta av mig.

För en tid sedan skrev jag om duande och niande där jag blandade in fru Maud Adlercreutzs expertkunskap. I dag känner jag mig manad att dra in henne igen. Dels refereras Adlercreutz i en retrospektiv postning hos Ulrika Good och dels har Mymlan (som visade sig uppskatta den tidigare Adlercreutzposten) skrivit om ett ämne där hon i mångt och mycket delar Maud Adlercreutzs åsikt i frågan.

Under rubriken ”Vem får jag hälsa ifrån?” får vi lära oss hur det går till att på hövligast möjliga sätt svara i telefonen.

Är det någon annan än apparatinnehavaren själv som svarar, till exempel ett hembiträde, kan man säga: ”hos direktör Svensson.” ”Doktor bergströms bostad.” Tala om möjligt om vem ni är när ni ringer och ber att få tala med någon, särskilt om vederbörande skall framföra en hälsning. ”Det här är fru Svensson, träffas doktorn?” om man ringer upp en läkares mottagning. Sköterskan måste ju i annat fall säga: ”Vem får jag hälsa ifrån?”

Den som svarar bör inte använda han eller hon i sitt svar. Det låter illa att säga: ”Nej, han är inte hemma.” Säg i stället: ”Nej, doktorn är på sjukbesök och träffas kl. 17. Är det något jag kan framföra?”

Skriv alltid upp meddelanden. Det är förargligt för den som har ringt upp och sitter och väntar på ett svar som kanske aldrig kommer därför att vederbörande inte fått något bud.

Fråga om vi stör även när vi ringer till goda vänner och undvik att ringa kring middagstid, när barn brukar läggas, under dagsnyheterna eller när det är ett program i radio eller TV som vi vet intresserar. Bli inte sur om den som svarar säger: ”Förlåt, vi hör just på en pjäs, kan jag ringa dig senare?” Det är ju dock inte meningen att telefonen skall sprida någon slags terror i hemmet.

…

Det är sannerligen inte underligt om folk skaffar sig telefonjack och hemliga nummer. Mitt hem är inte min borg i det moderna telefon-Sverige. Vem som helst kan göra hemfridsbrott när som helst!

”Visst går det an” Adlercreutz, 1961, sidorna 112-113.