Terror i hemmet
För en tid sedan skrev jag om duande och niande där jag blandade in fru Maud Adlercreutzs expertkunskap. I dag känner jag mig manad att dra in henne igen. Dels refereras Adlercreutz i en retrospektiv postning hos Ulrika Good och dels har Mymlan (som visade sig uppskatta den tidigare Adlercreutzposten) skrivit om ett ämne där hon i mångt och mycket delar Maud Adlercreutzs åsikt i frågan.
Under rubriken ”Vem får jag hälsa ifrån?” får vi lära oss hur det går till att på hövligast möjliga sätt svara i telefonen.
Är det någon annan än apparatinnehavaren själv som svarar, till exempel ett hembiträde, kan man säga: ”hos direktör Svensson.” ”Doktor bergströms bostad.” Tala om möjligt om vem ni är när ni ringer och ber att få tala med någon, särskilt om vederbörande skall framföra en hälsning. ”Det här är fru Svensson, träffas doktorn?” om man ringer upp en läkares mottagning. Sköterskan måste ju i annat fall säga: ”Vem får jag hälsa ifrån?”
Den som svarar bör inte använda han eller hon i sitt svar. Det låter illa att säga: ”Nej, han är inte hemma.” Säg i stället: ”Nej, doktorn är på sjukbesök och träffas kl. 17. Är det något jag kan framföra?”
Skriv alltid upp meddelanden. Det är förargligt för den som har ringt upp och sitter och väntar på ett svar som kanske aldrig kommer därför att vederbörande inte fått något bud.
Fråga om vi stör även när vi ringer till goda vänner och undvik att ringa kring middagstid, när barn brukar läggas, under dagsnyheterna eller när det är ett program i radio eller TV som vi vet intresserar. Bli inte sur om den som svarar säger: ”Förlåt, vi hör just på en pjäs, kan jag ringa dig senare?” Det är ju dock inte meningen att telefonen skall sprida någon slags terror i hemmet.
…
Det är sannerligen inte underligt om folk skaffar sig telefonjack och hemliga nummer. Mitt hem är inte min borg i det moderna telefon-Sverige. Vem som helst kan göra hemfridsbrott när som helst!
”Visst går det an” Adlercreutz, 1961, sidorna 112-113.
