I ljusa stunder kan jag komma undan med att vara expert på sociala medier, men någon expert på barnuppfostran är jag verkligen inte. Jag har ju inte kommit så långt som till att sätta barn till världen och därför skulle det nästan kännas lite förmätet och därför lyssnar jag hellre till Sofia som ju både är expert OCH förälder.

Men ur integritetsaspekten så skulle jag väl så här lite från sidan skjuta in med att vuxna gärna får undvika att kasta sten i glashus. Som vuxen drar du dina plastkort överallt, du mejlar och du ringer. Du söker efter information på nätet. Allt det du lämnar efter dig i din “digitala skugga” är sannolikt mer farligt för dig än vad din dotters bilder på den lilla är. En vacker dag kommer alla dessa register att korsköras och då är det du som sitter med skägget i brevlådan.

Så hur ska du kunna säga något till din dotter när du antagligen har ett farligare eller åtminstone lika farligt beteende själv? Och här kommer väl föräldraskapet in antar jag; kan du säga åt din dotter att sluta röka om du röker själv? Well, de där frågorna skjuter jag på framtiden för egen del.

Lycka till! ;)

Och du ser – tänker man efter lite och ställer frågan “vad är det värsta som kan hända?” så inser man att det inte är så farligt trots allt.

Men jag vet inte, kanske är jag bara släntrianparanoid. För när jag funderar ett varv till så kan jag inte riktigt komma på vad som skulle kunna hända. På vilket sätt det skulle vara dåligt att bilderna ligger ute på nätet. Kanske att de i en framtid skulle kunna ligga treåringen till last och att hon inte själv har varit med och bestämt att de ska ligga där.

Sedan har du rätt i att fjortonåringen i stor utsträckning vet vad hon håller på med på nätet. Det märker man när man pratar med henne, jag är inte särskilt orolig för henne.

Det är det som är skillnaden mellan att tänka och att agera helt känslomässigt.
Du reflekterar ju.

Men jag tror inte att du behöver vara särskilt orolig för din dotter. Hon är internetgenerationen, för henne är det något helt naturligt liksom för väldigt många i hennes generation, och när de är vuxna kommer den här diskussionen inte att finnas, dom kommer att skratta åt oss därför att för dem är det inte ett problem, det är lika naturligt att veta hur man beter sig och var gränserna går på nätet som det är för oss att stå i kö eller ha bordsskick när vi äter.

(och såklart – det finns alltid undantag som inte förstår gränserna)

Däremot tror jag att det är en brist att föräldrar inte pratar med barnen om vad de gör på nätet. Och då menar jag inte förmanande och kritiskt, utan mer nyfiket för att själva förstå. GÖr man det blir man mindre orolig, ungarna har bättre koll än man tror.