Svärfar ser dåligt så det är spännande att åka bil med honom. Särskilt om det blir lite mörkt. I går åkte han mot rött. Inget konstigt med det. Det speciella var att en trafikpolis var närvarande så han blev stoppad och skulle betala 500 pesos i böter där direkt. Efter lite förhandling fick polisen 100 kronor i fickan och svärfar slapp böter. Som han sammanfattade saken, man kan välja om man vill betala 500 eller 100.
Utanför Örebro ligger Wessels. Det är en ganska loj stormarknad. “Wessels” förresten, det var säkert minst trettio år sedan den hette så. Sedan dess har den hetat “Bra och Wessels”, “B&W” och nu “Coop Stormarknad”. Ändå kallas den “Wessels” i folkmun. Det släpper liksom aldrig, platsen, byggnaden är Wessels.
Det var på Wessels, jag var väl en åtta-tio år och hörde ännu ett barn som ropade efter “mamma” och “pappa” så som borttappade barn gör. Det var då det slog mig hur lönlöst det måste vara att ropa efter “mamma” eller “pappa” på ett ställe där de allra flesta är “mamma” eller “pappa” till någon. Det måste vara listigare och personligare att använda det mer unika namn föräldrarna faktiskt har. Det var då jag bestämde mig och sedan dess har jag kallat mina föräldrar vid namn. Att föräldrar säkert känner igen sina barns röst var inget jag reflekterade över vid det tillfället.
Ganska snart blev det en vana att använda förnamn och för mig känns det mer respektfullt att se “mamma” och “pappa” som individer än som barnalstrande stereotyper. För det mesta fungerar det fint. Det är i kontakt med andra som det kan uppstå problem. För en man närmare fyrtio (som jag är) blir det lite väl barnsligt att referera till föräldrarna som “mamma” och “pappa” och att använda “far” och “mor” känns träigt som en gammal svartvit skolfilm.
När jag fick egna barn förstod jag att det ändå finns en tjusning i att bli kallad “pappa”. Det är en bekräftelse när mitt barn pekar ut mig som “pappa” bland alla andra män. Att däremot bli kallad “pappa” av andra, särskilt om sambon skulle få för sig att kalla på mig på det sättet, är en helt annan, förminskande, sak.
Jag befinner mig som bekant i Filippinerna, långt från “Wessels” och invanda konventioner. Här förväntar sig alla föräldrar att bli kallade “Mamma” och “Pappa” (eller “Mama” och “Papa”). Av barnen, av varandra och inte minst när barnen gifter sig, även av barnens man eller hustru. Det anses som mycket respektlöst att kalla sina svärföräldrar vid förnamn, närmast en förolämpning. Alltså befinner jag mig nu i den intressanta situationen att jag får lära mig att kalla svärföräldrarna för “mamma” och “pappa” medan jag kallar mina egna föräldrar vid förnamn. Detta är nog den svåraste kulturkrocken för mig.
Jag har ju inte skrivit så mycket om mat tidigare så jag tänkte att det kunde vara dags nu. Middag: Snäckor. Gott men lite pilligt.
Själva innehållet pillas ut med tandpetare, säkerhetsnål eller som i det här fallet, täljd bambusticka.
Vi åkte till risfältet. Av alla de djur som gick på vägen missade vi bland annat getter, hundar och vattenbufflar. Dock fick en anka sätta livet till. På tal om vattenbufflar så fick jag lära mig att de är jättebra som arbetsdjur på risfältet. Traktorn är egentligen bara överlägsen på ett sätt nämligen att den inte behöver mat året om.
Vi tog med vår gamla kareoke-anläggning eller sing-along som det heter här på Filippinerna. Så i dag bestämde vi att det behövdes ett ståndsmässigt sound system. Efter lite marknadsundersökning kom vi fram till ett surround-system från LG för knappt 600 svenska kronor med rabatt för kontant betalning.
En rätt simpel affär kan man tycka men bestäm-betala-ta din sak och gå fungerar inte riktigt i det här landet. Här måste varje sak monteras ihop och provköras i butiken innan du får ta den med dig hem. Alltså hämtas ny kartong på lagret och säljaren och två eller tre andra butiksbiträden sätter igång och monterar ihop surroundsystem, komplett med DVD-spelare, fem högtalare och subwoofer. Sedan ska allt kopplas till en TV, en demo-DVD ska letas upp och vi ska stå och nicka och verifiera att allt verkligen fungerar vilket det gör klanderfritt. Men inte släpps vi ut på gatan hur som helst efter detta.
Nu vidtar betalningsprocessen. Först ska papper fyllas i med adressuppgifter. Därefter ska papper tas med till en särskild kassörsdisk där en bister kvinna ber oss fylla i adressuppgifter (ja, igen och glöm inte att vi betalar kontakt med prasslande papperspengar). Säljaren tillkallas och modellen vi vill köpa ska letas upp i listor och priset sa verifieras av alla tre (oss, kassörskan och säljaren). Till sist får vi lämna över våra pengar vilket får oss att tro att affären är avslutad. Nejdå, nu ska alla grejerna förstås packas ner i plastpåsar, cellplast och kartong igen. Därefter ska paketet bäras (av en tredje butiksanställd) till en vakt som ska se våra papper från kassörsdisken och signera dem för att vi slutligen ska släppas ut ur butiken. Dock ej själva, det behövs en bärare förstås som ska bära kartongen (vägandes cirka 2,5 kilo) till taxin (fem meter från affären).
Systemet är rent ryskt (som min farfar skulle säga) det slår till och med Elgigantens system från tidigt 2000-tal (då minst en säljare och en kassörska skulle vara inblandad innan man fick stå i en lång kö för att få hämta ut sitt inköp).
Jämför med MediaMarkt som på sin höjd skulle haft två personer inblandade (säljare och kassa) och gått på fem minuter. Istället tog det 25 minuter och sju personer var engagerade i vår affär.
Nu undrar jag hur det ska gå om vi köper en tvättmaskin.
Suarez, Iligan, Filippinerna.
Nere vid landsvägen ligger ett stålverk. Det släpper ut någon form av miljöfarligt avfall. Detta har lokalbefolkningen löst på ett listigt och praktiskt sätt. De samlar nämligen in giftet och säljer det som toalettrengöring. Stålverket blir av med sitt avfall och grannarna gör bra affärer. Vinn-vinn (om man räknar bort miljön eller är skeptisk och inte tror på det där med global uppvärmning alltså).
Från Suarez, Iligan, Filippinerna.
Tänk dig inledningen på Hulken fast i Asien istället. Tänk dig ett myller av små, små hus och ljud, färger och lukter överallt. Tänk dig en miljö som Hollywood letar upp för att visa att den västerländske huvudpersonen definitivt är på bortaplan. Där är jag nu. På besök hos svärföräldrarna i Iligan, Filippinerna. Det finns massor att skriva om, färska bananer och mango på tomten, fattigdom, framtidshopp, vita stränder och möjligheter i allt.
Men jag hinner inte, internet är så långsamt att mycket annat känns mer relevant. Dessutom ska jag iväg och bada i havet.
Först en liten uppdatering, hur gick det då? Jo så här långt det mesta lugnt.
Värmen?
Jovars, det är verkligen vansinnigt varm. Och fuktigt, fantastiskt fuktigt. Men så finns det också fläktar och luftkonditionering överallt så jag går runt med stel nacke nästan hela tiden.
Maten?
Tyvärr inte så exotiskt som man kunde ha hoppats på. Mest äta hemma (visserligen väldigt exotiskt med både färsk frukt och fisk och en massa märkliga grönsaker jag aldrig sett förut) och så äta på snabbmatskedjor (vilka jag heller aldrig sett förut). Magen har precis haft en sväng av mindre god form men jag är inte ensam om det och nu verkar den vara tillbaka i gammal god form igen.
Största utmaningen är annars att göra gott intryck på svärföräldrarna. Där tror jag att jag lyckats hyfsat. Mamman är svårast att charma men i och med födelsedagstalet jag höll häromdagen och den torkade fisken jag åt i går så tror jag mig se en öppning där.
Suarez, Iligan, Filippinerna 2010-07-16
I dag är en stor dag. I dag är dagen då internet kom till ett litet hus på Filippinerna. Internet har blivit lite, lite större och här i huset har världen kommit närmare.
Del 6 i veckans tandtema.
6.
Tandläkarna verkar annars ha veknat lite på senare år. De är inte lika pigga med borren. Eller så är det bara min mun som inte går att laga mer, det finns kanske inga tänder kvar att laga. Det där hälsovådliga amalgamet har ersatts med någon form av plast. Plasten är dessutom tandfärgad (jag säger inte vit, för det är önsketänkande när det gäller mina tänder). Tandfärgad! Sådant skulle aldrig hänt på åttiotalet när jag fick de flesta av mina tänder ersatta av kvicksilverlegering (några centimeter från hjärnan). Det var som om tandläkarna hade ett gemensamt intresse av James Bond och ville göra om mig till “Jaws”. De lyckades ganska bra, men bara till utseendet.
Del 5 i veckans tandtema.
5.
En gång fick jag frågan om varför jag inte ler på bild. Det är för att jag skäms för mina tänder. Min far har mustasch, jag låter helt enkelt bli att le. Jag har övat länge. När jag var elva år och badade i ett badhus så var det en yngre grabb som simmade fram och frågade “ursäkta mig, men vi är några stycken här borta som undrar om du inte har några tänder i munnen”. Så bra är jag på att inte visa tänderna.
Jag är bra på att förlåta också. Inte minst mig själv och någon gång vid den här tiden insåg jag att jag aldrig skulle kunna rädda alla tänder. Jag fick acceptera ett tandlöst leende inom en snar framtid, allt pekade på att detta var oundvikligt (två hål om året). Men jag tänkte inte ge upp. För mig själv satte jag upp målet att åtminstone de två främsta tänderna i överkäken skulle vara kvar. Numera har det ingen större estetisk betydelse om de sitter kvar eller inte. Jag har nämligen utvecklat Norra Europas mest heltäckande läppar så jag behöver aldrig visa tänderna.
Det här läser jag