Archive for September, 2010

Mediet är inspirationen

Monday, September 27th, 2010

Musiken låter som studion är utrustad.

Dub och bandeko
Tekniken att spela in på band gav bandekot och på Jamaica gick Lee “Scratch” Perry och hans kompisar loss på mixerbordet som om det vore ett instrument.

Exempel: Apache – The Shadows
Exempel: Sun is Shining (Dub version) – Lee “Scratch” Perry

Repor
Skivorna pressades på vinyl och lokala discjockeys (vi pratar New York här) gick loss på skivspelarna som vore de instrument.

Exempel: The Adventures of Grandmaster – Grandmaster Flash and the Furious Five

Prov
Musikmediet blev CD och det digitala klev på allvar in i musiken. Samplers användes som vore de instrument.

Exempel: Paranoimia – The Art of Noise (feat. Max Headroom)

Hopmosat
Musiken hoppade över det fysiska mediet och blev digital och demokratisk. Studiokraft för varje musikintresserad tonåring öppnade för mashup och datorerna användes som vore de instrument.

Exempel: Massor hittar du här.

Nu är frågan: Vad blir nästa steg? Vad blir framtidens instrument?

Ryktet om pressmeddelandets död är kraftigt överdrivet

Tuesday, September 21st, 2010

Just nu är det populärt att hävda att pressmeddelandet är dött, att det inte fungerar längre och att den som använder ett sådant är hopplöst kvar i 1900-talet (det där sista är kanske inte sagt rakt ut men det blir dramaturgiskt bättre att ha det med). Orden ”press” och ”meddelande” definierar motsatsen1 av vad vi menar med ”sociala media”.

Med risk för att själv verka hopplöst fast i förra seklet vill jag hävda att pressmeddelandet fortfarande har en eller flera funktioner kvar att fylla. Dock är det inte (bara) till för journalister.

Min erfarenhet kommer i första hand från medlemsorganisationer. Här finns sällan en stark VD som själv kan fatta beslut eller ge löften på stående fot. Här finns istället valda ledare som behöver ta hänsyn till dem de är valda att representera. Därför behöver de ofta ett pressmeddelande.

Att ta fram ett pressmeddelande är en process, ett lagarbete. En vanlig laguppställning är en informatör (kommunikatör), en eller flera sakkunniga och så den som i första hand ska ha kontakt med media (ordförande eller talesman). Det synliga resultatet blir pressmeddelandet. Det osynliga resultatet kan vara större. En genomgång av tidigare utspel, ett beslut om vilken vinkel som ska användas, förankring i organisationen, faktainsamling, en diskussion, ett idéspånande och slipande av argument. Det här är nyttiga steg, särskilt för en ledare som kanske inte är van att möta media.

Fördelar med ett pressmeddelande

  • Pressmeddelandet ger trygghet och mandat till den som möter media.
  • Pressmeddelandet ger tydlighet i organisationen, fler kan gå ut med samma budskap.
  • Pressmeddelandet ger svängrum till kommunikatören alltså den som inte är ledare men satt att kommunicera organisationens budskap och satt att bygga relationer med bland andra media. Har kommunikatören varit med och tagit fram pressmeddelandet (vilket vi får hoppas) så vet denne också hur diskussionerna har gått och vilket perspektiv som är att föredra ur organisationens synvinkel.

Vi får komma ihåg att det inte är alla organisationer som har ett medialt flöde och en dialog som är så pass intressant och intensiv att journalister ständigt lyssnar och bevakar. Det gäller att vara intressant och det är väl ingen nyhet?

Men jag är inte hur reaktionär som helst, jag håller med om att det är viktigt att använda kanaler där journalisterna eller bloggarna finns. Det duger förstås inte att stå med förprogrammerade sändlistor och faxa ut sina halvdana pressmeddelanden.

Du måste naturligtvis formulera dig på ett attraktivt sätt. Journalister har aldrig varit och är fortfarande inte mer än människor. De har inte högre – snarare lägre – tröskel för vad de mäktar med att läsa och fångar du inte läsarens uppmärksamhet så kan din text hälsa hem. Det gällde i går, det gäller i dag och det gäller oavsett vilken kanal du väljer och vilken form ditt pressmeddelande har.

  1. ”Press” syftar på tidningar, i synnerhet dagstidningar, som är ett medium som kan sägas ha haft sin storhetstid. ”Meddelande” antyder en envägskommunikation med tydliga sändar-mottagar-roller och inte den dialog som sociala media kan ha. []

Eventuellt farväl till en trogen följeslagare

Wednesday, September 15th, 2010

När jag började jobba på riktigt 1997 hade jag PageMaker och Photoshop i datorn. Vektorgrafiken sköttes med Corel Draw som jag väl aldrig riktigt blev kompis med. Sedan har jag varit med sedan version ett av Adobes Creative Suite. Det har inte gått många vardagar utan att jag har haft InDesign, Photoshop och Illustrator öppna. Det har liksom blivit lite hemtamt. Nu har jag sökt åtminstone två jobb där jag inser att det blir svårt att motivera varför jag skulle ha redigeringsprogram för formgivning i datorn. Att köpa Creative Suite privat kommer nog också rätt långt ned i prioritering med tanke på vad kalaset kostar.

Lysande lördagspyssel

Saturday, September 11th, 2010

Lysdioder är väldigt inne. När du väl bytt ut alla dina glödlampor mot lågenergilampor så kommer det att vara dags att byta dem mot lysdioder eftersom lysdioderna drar larvigt lite el och håller hur länge som helst.

Du kanske undrar vad en lysdiod är, jo det är precis samma sak som LED, fast på svenska (LED står för light emitting diode som översatt till svenska blir ljusutsläppande diod eller om man så vill ”lysdiod”). Om några år, när även säljarna på Elgiganten har lärt sig svenska, så kommer vi återigen säga lysdiod. Du kan börja redan nu.

Det går att ha mycket roligt med lysdioder. Nu ska jag visa hur roligt jag har haft i eftermiddag när jag moddat bilen och ersatt kupébelysningens energislukande glödtrådsreliker med hypermoderna lysdioder eller som det skulle hetat i hemelektronikvärlden: LED-tubes.


Till detta pyssel behöver vi lysdioder och motstånd. Alla lysdioder mår bra av att få lite motstånd. Får de inte det så går de sönder rätt fort.


Lysdioderna har en plusben och ett minusben (anod och katod). Vanligtvis är plusbenet lite längre än minusbenet. Det är viktigt att hålla ordning på katod och anod för vänder du dem fel så kommer lysdioden inte att lysa. Här ska jag använda mig av två lysdioder så jag löder ihop plusbenen med varandra och minusbenen med varandra. Det syns inte på bilden men för att inte virra bort mig så har jag först märkt plusbenen med en tuschpenna.


Så behövs en motstånd som sagt, för att räkna ut vilket motstånd du behöver så använder du ohms lag (sök på det, jag är inte rätt person att förklara). Den rättrogne reagerar säkert på att jag har lött fast ett motstånd på två lysdioder, ska man vara helt korrekt så ska varje lysdiod ha sitt eget motstånd men jag vill spara plats och dessutom funkar den här lösningen också.


Här min skapelse vid lampan den ska ersätta. När lödningen är avklarad så knökar jag in hela paketet i en plastslang. Från början hade jag tänkt mig en åttamillimetersslang eftersom ändarna på originallampan är nio millimeter men det visade sig bli alltför pyssligt att få in lysdioderna så jag använde en grövre slang i mitten. Drog ut lysdiodernas minusben i ena änden och motståndets ben (fastlött i lysdiodernas plusben) i den andra änden och virade dem runt plastslangen så att de kan få kontakt med lampfästet. Till sist förseglade jag hela skapelsen med silikon för att inte fukt ska krypa in bland elen.


Nya lampan i lampfästet.


Och så här hemtrevligt ser det ut när hela härligheten sitter på plats. Eller hemtrevligt förresten, problemet med lysdioder är att de har svårt att ge ett lika varmt ljus som gamla glödtrådar så det blir ett ganska skarpt blåaktigt sken. Men modernt känns det.

Läs mer om lysdioder hos kjell.com
Wikipedia

När andra ser vad du hör

Friday, September 3rd, 2010

En handfull föräldrar i ett klassrum en solig eftermiddag i september. En skolsköterska delar ut lappar om något som kallas för Svevac. ”Det är fullständigt ofarligt” försäkrar hon och fortsätter ”jag trycker bara på en knapp” och den handling hon försöker bagatellisera växer till att ta upp mer än hälften av tiden hon har till förfogande. Inom en stor parentes försöker hon stoppa ett register över inte bara våra mellanstadiebarn utan alla i hela Sverige där uppgifter om deras vaccinationer ska lagras. Det ska i framtiden bli ett jätteregister med journaluppgifter. Intentionerna är förstås goda, det ska bli enklare för alla och så ska det bli bra för forskningen. Lovvärt och inget krångel för oss. Förutom den där lilla besvärande detaljen att den stackars sköterskan tydligen är tvungen att informera och dela ut ett papper om registreringen. Det är väl någon spillra från sjuttiotalet då det var modernt med integritet och några tomtar oroade sig för ”samkörning” av data.

Där sitter jag och har svårt att inte tänka på FRA, PKU och ändamålsglidning men jag säger inget. Ingen säger något. Möjligen knorras det lite här och var men det är svårt att veta om det handlar om själva pappret eller om integriteten. Men man vill ju inte verka som om man har något annat än rent mjöl i sin berömda påse.

För det är ju så argumentationen brukar låta, att den som har rent mjöl i sin påse har inget att frukta i lite övervakning, registrering eller samkörning.

Jag kommer hem och sent på kvällen öppnar jag Spotify. I våras kom en funktion som gör att du kan dela musik på ett enkelt sätt. Du kan också välja att visa vad du lyssnat på (Top tracks) och vilka artister du oftast lyssnar till (Top artists). Helt frivilligt, harmlöst och roligt och i bästa fall hjälper det dig att hitta ny musik eller lära känna någon bättre.

Men sedan jag slog igång den där sociala funktionen är det lite som om ormen kom in i mitt musikparadis. Tidigare sprang jag omkring naken och naiv och botaniserade bland allsköns kitsch, ironi, minnen och potentiellt oupptäckta musikjuveler. Den där låten jag ville kolla upp, den där musiken som inte är riktigt värd att köpa men kul för stunden. Nu hejdades mina steg, jag skyler mig, jag har fått något vaksamt i klicken … hur tolkas det om jag spelar här låten? Hur ser det ut om jag bara har svensktoppsartister som ”top artists”? Hur creddigt är det att spela Cajsa-Stina Åkerström, Sven-Bertil Taube och Björn Afzelius en fredagseftermiddag? I ”top tracks” syns det inte hur ironisk eller undersökande du är. Det syns inte om du bara varit lite nyfiken eller om det är någon annan än du som spelat musik i ditt namn. Allt som syns är att du har tveksam musiksmak och vad säger det om mjölet i din påse? Bara tanken på vilka slutsatser ormen kan dra gör mig mer vaksam.

Här handlar det om något så oskyldigt som musik och det handlar om vänner eller åtminstone bekanta som eventuellt tittar. Jag har själv, aktivt valt att dela min information. Hur påverkas mitt eller ditt beteende av tanken på att någon, kanske staten, tittar på, lyssnar till och registrerar vad vi tycker, gör och tänker.

En intressant detalj i fråga om Svevac-registreringen av våra barn är att vi bara behöver höra av oss om vi inte vill att barnet ska registreras. Gör vi ingenting så har vi givit vårt tysta medgivande.

Jag har ju förstås en förklaring till att jag spelade Cajsa-Stina, Sven-Bertil och Björn förra fredagen men den syns ju inte i “Top Tracks” precis som det inte syns varför jag gjort vissa sökningar på Google utan bara att jag gjort dem.