En handfull föräldrar i ett klassrum en solig eftermiddag i september. En skolsköterska delar ut lappar om något som kallas för Svevac. ”Det är fullständigt ofarligt” försäkrar hon och fortsätter ”jag trycker bara på en knapp” och den handling hon försöker bagatellisera växer till att ta upp mer än hälften av tiden hon har till förfogande. Inom en stor parentes försöker hon stoppa ett register över inte bara våra mellanstadiebarn utan alla i hela Sverige där uppgifter om deras vaccinationer ska lagras. Det ska i framtiden bli ett jätteregister med journaluppgifter. Intentionerna är förstås goda, det ska bli enklare för alla och så ska det bli bra för forskningen. Lovvärt och inget krångel för oss. Förutom den där lilla besvärande detaljen att den stackars sköterskan tydligen är tvungen att informera och dela ut ett papper om registreringen. Det är väl någon spillra från sjuttiotalet då det var modernt med integritet och några tomtar oroade sig för ”samkörning” av data.
Där sitter jag och har svårt att inte tänka på FRA, PKU och ändamålsglidning men jag säger inget. Ingen säger något. Möjligen knorras det lite här och var men det är svårt att veta om det handlar om själva pappret eller om integriteten. Men man vill ju inte verka som om man har något annat än rent mjöl i sin berömda påse.
För det är ju så argumentationen brukar låta, att den som har rent mjöl i sin påse har inget att frukta i lite övervakning, registrering eller samkörning.
Jag kommer hem och sent på kvällen öppnar jag Spotify. I våras kom en funktion som gör att du kan dela musik på ett enkelt sätt. Du kan också välja att visa vad du lyssnat på (Top tracks) och vilka artister du oftast lyssnar till (Top artists). Helt frivilligt, harmlöst och roligt och i bästa fall hjälper det dig att hitta ny musik eller lära känna någon bättre.
Men sedan jag slog igång den där sociala funktionen är det lite som om ormen kom in i mitt musikparadis. Tidigare sprang jag omkring naken och naiv och botaniserade bland allsköns kitsch, ironi, minnen och potentiellt oupptäckta musikjuveler. Den där låten jag ville kolla upp, den där musiken som inte är riktigt värd att köpa men kul för stunden. Nu hejdades mina steg, jag skyler mig, jag har fått något vaksamt i klicken … hur tolkas det om jag spelar här låten? Hur ser det ut om jag bara har svensktoppsartister som ”top artists”? Hur creddigt är det att spela Cajsa-Stina Åkerström, Sven-Bertil Taube och Björn Afzelius en fredagseftermiddag? I ”top tracks” syns det inte hur ironisk eller undersökande du är. Det syns inte om du bara varit lite nyfiken eller om det är någon annan än du som spelat musik i ditt namn. Allt som syns är att du har tveksam musiksmak och vad säger det om mjölet i din påse? Bara tanken på vilka slutsatser ormen kan dra gör mig mer vaksam.
Här handlar det om något så oskyldigt som musik och det handlar om vänner eller åtminstone bekanta som eventuellt tittar. Jag har själv, aktivt valt att dela min information. Hur påverkas mitt eller ditt beteende av tanken på att någon, kanske staten, tittar på, lyssnar till och registrerar vad vi tycker, gör och tänker.
En intressant detalj i fråga om Svevac-registreringen av våra barn är att vi bara behöver höra av oss om vi inte vill att barnet ska registreras. Gör vi ingenting så har vi givit vårt tysta medgivande.
Jag har ju förstås en förklaring till att jag spelade Cajsa-Stina, Sven-Bertil och Björn förra fredagen men den syns ju inte i “Top Tracks” precis som det inte syns varför jag gjort vissa sökningar på Google utan bara att jag gjort dem.
En handfull föräldrar i ett klassrum en solig eftermiddag i september. En skolsköterska delar ut lappar om något som kallas för Svevac. ”Det är fullständigt ofarligt” försäkrar hon och fortsätter ”jag trycker bara på en knapp” och den handling hon försöker bagatellisera växer till att ta upp mer än hälften av tiden hon har ...
