Den sociala kraften
Hon hade en brun tröja av något syntetmaterial. Den var långärmad och ful minns jag. Det är också allt jag minns. Vi träffades i biblioteket och båda var lite obekväma i situationen. Samtidigt kändes det stort, att träffas sådär på riktigt.
E-posten uppfanns någon gång på sextiotalet (och då menar jag 1960-talet). Universitet kopplades samman för att forskare skulle kunna skicka forskningsrapporter till varandra på elektronisk väg. Det visade sig dock att forskarna inte var mer än människor och de började skicka allt möjligt trams via e-post. De ville kommunicera.
Trettio år senare satt jag tillsammans med MUD-spelande överliggare i datasalar avsedda för ungefär samma sak: Akademiska Studier. Det var inget jag reflekterade över när jag chattade bort nätterna. Människan är social och hittar vi en kanal att vara social i så är vi det.
Det var väl under någon sådandär session som jag träffade på henne, tjejen som jag över nätet stämde träff med på ett bibliotek i Kanada 1996. Sedan stod vi där, hon i sin bruna långärmade tröja och jag med jetlag och sa “hej” och konstaterade att vi båda faktiskt fanns som fysiska personer också. Sedan var det inte mer med det, hon var mer spännande som text och vi sågs aldrig igen varken på nätet eller i biblioteket.
Några månader senare skulle jag skriva en rapport för en kurs och ville referera till en bok som jag insåg var hemma i Sverige. Jag googlade inte, men jag sökte (antagligen via metacrawler.com eller dogpile.com) och hittade henne. Joli Jensen, författaren till boken jag ville citera (Redeeming Modernity), så jag skrev till henne och frågade om jag tolkade henne rätt. Hon skrev tillbaka och inte bara bekräftade min tolkning utan utvecklade den också. E-brevet blev en referens direkt från källan som jag kunde infoga i min rapport.
Det var då, i den dialogen, som jag i praktiken förstod nätets potential.
