Skrymta

För andra veckan i rad sitter jag och snörvlar på jobbet. Jag la precis på luren efter att ha styrt om mina nypensionerade föräldrars dag så att de tar hand om treåringen så hon ska slippa gå till förskolan med ögoninfektion. Eller snarare, så att båda hennes föräldrar kan jobba fast hon egentligen är sjuk. Jag hoppas att pengarna jag sparar samhället genom detta fixande och sjukjobbande kan gå till något annat än jakt på så kallade bidragsfuskare.

Världens äldsta byggnad är någonstans mellan 5000 och 500 000 år, lite beroende på vem och hur man frågar.

Människan, så som vi ser ut i dag (homo sapiens), utvecklades för 100 000 till 200 000 år sedan.

Att lagra kärnavfall tills det inte längre strålar nämnvärt tar mellan 100 000 och någon miljon år, lite beroende på vem och hur man frågar.

Tycker du att det är svårt att prata med tonåringar? Svårt att kommunicera över generationerna? Då är jobbet nog inget för dig. Gillar du däremot kommunikationsutmaningar kan du ge sig på att konstruera varningsskylten som ska förklara att “här ligger det jättefarligt skräp som vi grävde ner för urlänge sedan och hoppades på att ni kanske kunde ta hand om“.

Kanske kan det här bli en av dina uppgifter om du söker jobb som kommunikatör på Strålsäkerhetsmyndigheten.

Detta är ett öppet och gemensamt blogginlägg – kopiera och publicera på din blogg (från Mymlan via Doktorspinn).

Alla har förstås rätt till sin egen åsikt och världsbild. Antagligen var det en hög med kineser som fick revidera både världsbild och åsikt om Sverige när kinesiska media rapporterade om en hemlig lesbisk stad med 25 000 invånare belägen i norra Sverige.

Som svensk med aningen koll på närmiljön faller förstås allt detta på sin egen orimlighet och förvandlas till en tokig historia. Det går ju inte att koka ihop vad som helst och bara för att Sverige finns i verkligheten och att 25 000 är en siffra så blir den hemliga lesbiska staden inte verklig ändå, hur mycket vi än skulle vilja det. Eller?

Fast det är ungefär så Sverigedemokraterna arbetar. Ta lite siffror här, dra till med lite lösryckta fakta där blanda med halvsanningar, rena lögner och så vrid till det så att det passar din egen fantasi och världsbild. Men bara för att man sprutar ur sig så många feltolkningar, felslut och icke underbyggda fakta att det blir svårt att veta vart ett bemötande ska börja betyder det inte att man har rätt för det.

I går försökte de sig på en propagandaskrift i Aftonbladet. I dag smulas den sönder med faktiska fakta. Bland annat hos Svenska Dagbladet.

Som någon uttryckte det hos Trettioplus “man FÅR vara ett pucko. Men man får inte ljuga och försöka ställa till skit genom att ha fel”.

Läs även: Avva om Halalslakt.

Spoilervarning för Camilla Läckbergs Sjöjungfrun.

Inte är den stor, vår bokcirkel. Det är bara jag och min sambo. Hon tyckte jag skulle läsa Camilla Läckbergs Sjöjungfrun och visst kunde jag väl det. Fram till ungefär sidan 300 var det väl skaplig läsunderhållning men där någonstans började jag förstå varthän det barkade och det var inget jag gillade. Cirka femtio sidor senare fick jag det bekräftat, Camilla drog till med det gamla överexploaterade multipla personligheter-kortet. Vilken besvikelse.

För mig är multipla personligheter något en författare tar fram när det inte går att få ihop berättelsen. Ungefär som när manusförfattarna till eftermiddagssåpan ger upp och bestämmer att de senaste femtiotvå avsnitten egentligen bara var en dröm. Lång näsa till er som läst boken och följt TV-serien.

Går det att införa någon form av varning för bristande fantasi eller dålig planering? Jag vill inte kasta bort min tid på fler historier med den här sortens icke-upplösningar.

Vi sa att de hade förtantats. De klädde sig och betedde sig som om de var tanter trettio – fyrtio år äldre än de egentligen var. Antagligen gav det en viss trygghet, kanske pondus och en roll att vara säker i. Det var på gymnasiet och vi såg det mest hos tjejerna, antagligen för att det mest var tjejer vi tittade på.

Ibland funderar jag på om inte stora delar av min omgivning har förtantats. Eller så har de tagit på sig rollen som vuxna. Jag tänker på rädslan för internet. Eller kanske rädslan för datorer i allmänhet.

I våras fick vi en inbjudan till en föreläsning för föräldrar anordnad i skolans regi. Den såg ut ungefär som en inbjudan till en föreläsning för föräldrar från 1986. Skillnaden var att den farliga hårdrocken var utbytt mot det förfärligt farliga och förkastliga internet och datorspel.

Jag närmar mig fyrtio med stormsteg. Visst tillhör jag de yngre föräldrarna men jag kan inte med den bästa vilja i världen räknas som någon oerfaret blåögd ungdom. Jag växte upp med datorer. Köpte min första när jag var tretton. Spelade, spelade och spelade och gjorde ett och annat programmeringsförsök. Var helt uppslukad. Satt i timmar. Det här är 25 år sedan. 25 år! Det är ju en livstid (eller åtminstone en så lång tid att de allra flesta måste ha hunnit notera att något har hänt). Man kunde ju tänka sig att samhället skulle kunna förändras på 25 år. Man kunde ju tänka sig att föräldrar tänker tillbaka på sin barndom och minns att det där med hårdrock nog inte var så farligt ändå och att de flesta inte direkt har tagit någon skada av datorer. Men icke.

Vi har tydligen förtantats. Vi har gått in i rollen som vuxna. Ändå visar statistiken att den genomsnittlige datorspelaren är över trettio år. Är vi rädda för datorspelens fördärv så ska vi alltså vara mer rädda för vår egen konsumtion än barnens eventuella missbruk.

Dessutom visar det sig att barnen och ungdomarna har bättre omdöme än vi förväntar oss. Jag pratade med äldsta dottern för några år sedan. Hon berättade som om det var en självklarhet att hon inte hade kontakt med några på msn som hon inte träffat i verkligheten. Inte är hon ute på några direkt hemska sidor. Det är lite musikvideor på YouTube, det är ett och annat onlinespel och så är det Bilddagboken och msn.

Det här får mig att komma till kärnan. Kanske är rädslan för internet och datorspel inte en generationsfråga för vore det så tycker jag att vi borde kommit längre. Datorspel är ingen direkt nyhet. Internet är inte heller speciellt nytt. Det handlar inte om något nytt. Det handlar om något gammalt. Det handlar om dansbaneeländet, rädslan för vad ungdomen kan komma att hitta på. Något som kanske bottnar i vår rädsla för oss själva, våra egna tillkortakommanden.

Datorspel och internet är bärare, kanaler för något. Det kan vara bra, det kan vara dåligt. Det kan vara våldsamt och det kan vara kärleksfullt. På samma sätt som tecknad film inte automatiskt är till för barn (vilket många vuxna tycks tro) så finns det datorspel som i första hand vänder sig till vuxna. På samma sätt som alla filmer inte lämpar sig för de allra minsta så finns det platser på internet som inte vänder sig till just dig. Det är inget du behöver skrämma upp dig över, det är som livet självt.

Slappna av. Det kommer inte att hoppa barnporr på varken dig eller dina barn bara du öppnar en webbläsare.

På ett ställe i vår hall, precis utanför dörren till toaletten luktar det gamla böcker. Du vet sådana där med gulnande, tjocka, nästan lite svampiga sidor. Jag brukar stanna upp och lukta ett ögonblick. Det gör mig lite lycklig. Antagligen för att den påminner mig om bibliotek. Jag gillar bibliotek. Det slår mig att jag varit rätt mycket på bibliotek. För att studera, för att låna böcker, för att läsa tidningar eller bara för att koppla av. Självvald ensamhet tillsammans med andra, den respektfulla tystnaden och bibliotekarierna. Det är något närmast sakralt över dem. De skrider fram, aldrig ovärdigt bråttom ändå effektivt och med en iver och ett genuint intresse för det just du undrar över. Bibliotekarierna var nördar långt innan det var både ute och inne att vara nörd. Och så koncentrationen och all kunskapen som finns i böckerna. Det går inte annat än att respektera och gilla.

Doften av gamla böcker är fin men doften av diesel en kall höstmorgon slår an en än klarare känslosträng. Det är 1991 och jag gör vapenfri tjänst som flygplatsbrandman. Trots att jag egentligen är en fjolla som vägrar vapen så gör jag en massa manliga saker. Jag lär ut brandvett och första hjälpen till blivande flygvärdinnor. Jag tränar på gym dagligen. Jag eldar, eldar, eldar och släcker. Jag spelar till och med fotboll. Jag kör tung lastbil, tyngre än tunga lastbilar får vara för det finns dispens för brandbilar. Och det är en speciell känsla att inte behöva bry sig om något särskilt inget ansvar för familj, ingen matlagning, inga direkta måsten alls annat än att träna och vänta på att det ska gå ett larm då man blir självklar hjälte. Livet är enkelt. Och över allt detta svävar ett os av diesel. Diesel att elda med för övning och diesel i de imponerande brandbilarna.

Diesel och gamla böcker i all ära men den absoluta favoritdoften är ändå fuktig betong. Sådär som det kan lukta i gamla källarutrymmen som inte möglat. Lukten av fuktig betong är lukten av kärlek. Den tar mig direkt tillbaka till tryggheten som barn. Min mamma och jag är hemma och pappa kommer hem. Han har köpt en liten leksaksbil åt mig. Jag möter honom springande och kramar honom. Jag når upp till hans stora mage, han har en stickad röd väst på sig och han har jobbat på ett bygge hela dagen. Han luktar fuktig betong och jag är lycklig.

Jag läste hos Write Said Fred att sommaren kan göra att ”[v]i börjar lyssna på reggae, fast vi aldrig gör det annars” och att det då inte handlar om (enligt Bullshitbulletin) särskilt genuin reggae samt att detta är en del av den smaklöshet som flyger i oss svenskar när termometern stiger över 25 grader.

Själv lyssnar jag på reggae hela året och ser mig dessutom som lågkulturens försvarare så jag har all anledning att hänga på den här posten. Jag vill inte vara sämre än att jag räddar dig stackars svensk som både vill släppa loss till solskensdoftande baktaktssväng och ha kvar din creddiga coolness och allmänt högt stående smak. Varken Bob Marley eller Jimmy Cliff finns med, inte för att de på något sätt är dåliga utan för att du kan verka ännu snobbigare när du väljer bort dessa giganter.

Här får du genuint skrapig reggae (ja, och en del ska också) från Jamaica (okej någon låt framförs väl av britter då). Direkt hämtad från studion på den där dammiga gatan där en trebent hund linkar runt i eftermiddagssolen och tre taniga grabbar i skrynkliga kortärmade skjortor står och röker. Ingen låt är nyare än 30 år så nog kan vi tala om beprövad kvalitetsmusik. Drygt ett tjog låtar och lite bakgrund så du kan konversera och verka insatt.

Håll tillgodo! Lyssna noga för innan du vet ordet av så dyker säkert någon av dessa låtar upp i någon reklamfilm.

Hela listan finns förstås på Spotify, för Spotify har du väl du som har så god smak?

54-46 was my number – Toots and the Maytals
1968
Toots Hibbert åker fast för narkotikainnehav. Hävdar själv att han är oskyldig. 54-46 är numret han bar i fängelset, finns i minst tre versioner där 54-46 ”is”, ”was” och ”that’s” my number.

Feel like jumping – Marcia Griffiths
1968
Marcia Griffiths första hit, skriven av Bob Andy. Senare en del av I-trees tillsammans med Rita Marley och Judy Mowatt bakom Bob Marley.

No sunshine – Horace Andy
1973
Har spelats in av många men få lider som Horace Andy.

No, no, no – Dawn Penn
1969
Lidande Dawn konstaterar att det är slut (här i något nyare mix).

Chase the devil – Max Romeo
1976
Max Romeo kämpar mot djävulen och ljuv musik uppstår. Har du hört ”Out of space” med Prodigy så har du hört halva ”Chase the Devil” Producerad av Lee ”Scratch” Perry.

Preassure drop – Toots and the Maytals
1970
Framfördes i reggaefilmen ”The harder they come” och blev monsterhit på Jamaica 1972. Lägg märke till den tidiga stereomixen.

Money in my pocket – Dennis Brown
1979
Har beskrivits som ett rop på hjälp från världens fattiga. Kan också vara en sång om en ensam man. En ensam man som helt missförstått det här med kärlek.

Stick by me and I’ll stick by you – John Holt
1973
Som så många andra Jamaicanska låtar, en coer på amerikans R’n'B.

0.0.7. (Shanty town) – Desmond Dekker and the Aces
1966
Desmond Dekker sjunger om Kinstons värstingar ”Rude Boys” som röjer runt sommaren 1966, ”Them a loot, them a shoot, then a wail”. 007 är James Bonds nummer, aktuell med en film och mest med för att sälja fler singlar. En annan aktuell film var Ocean’s Eleven som också hörs i refrängen.

Phoenix city – The skatalites
1974
Skatalites var studiobandet som skaffade sig ett namn och en egen karriär. Ska var nytt, satelliten Sputnik var i rymden, vad kunde vara mer passande än ”the Skatalites”?

Shame and scandal – Shawn Elliot
1965
En skröna berättad med bravur på mindre än tre minuter.

Long shot kick de bucket – The Pioneers
1969
Ända tills man får veta att ”Long shot” var en travhäst och att en spark på hinken betyder samma sak som att ”slänga in handduken” har man fattat galoppen. Men Long Shot var en häst som blev legendarisk på travbanorna ända tills han i tolvårsåldern föll och dog mitt i ett lopp. Hedrad på detta sätt i en gungande hymn ”it happend in the first race and it caught up the race”.

It’s you – The Maytals
1964
Toots Hibberts lärde sig sjunga i kyrkan och visst är det något himmelskt över den här kärlekssången.

Israelites – Desmond Dekker & the Aces
1968
Det går att läsa in mycket i musik och texter. Israelites har tolkats som ett djupt religiöst stycke i rastafaritradition. Själv säger Desmond Dekker att det helt enkelt kommer från ett uttryck som går ut på att man kan arbeta som en israelit. Innan låten släpptes i Storbritannien mixades den om för att inte låta lika rå. Det gjorde att texten blev svårare att höra och spekulationerna om vad den egentligen handlade om tog förstås fart.

Wet dream – Max Romeo
1968
Max Romeo hade precis gått och blivit religiös och ville helst spela in root-reggae. Men Lee Perry fick som han ville och Max Romeo spelade in den frivola ”Wet dream”. Den gick fint på listorna, speciellt i England, ända tills någon på BBC lyssnade på texten och bannlyste all vidare radiospelning.

Real Rock – Sound dimension
1971
Reggaestandard och favorit som ”riddim” – bakgrund till nya dancehalldängor.

A message to you rudy – The Specials
1979
Rudy är ingen tjej, snarare en pojke eller en ”rude boy”. Låten gjordes först av Dandy Livingstone, men den här brittiska versionen är snäppet vassare.

Cherry oh baby – Eric Donaldson
1971
Mest känd med andra artister (UB40, Rolling Stones), denna festivalvinnare från1971.

Johnny too bad – The Slickers
1971
Kan avse rövarbandet Johnny and the Shootouts, kan också vara en låt om vilken rude-boy som helst … Var med i filmen ”The harder they come” från 1972.

Kingston town – Lord Creator
1970
Hyllning till huvudstaden, från början B-sida. Vad A-sidan hette är sedan länge glömt.

Hypocrite – The Heptones
1973
En vacker sång till en riktig lögnare.

Help me make it through the night – John Holt
1974
Visst är det smörigt. Visst är det vackert.

Better must come – Delroy Wilson
1971
Med denna som ledmotiv vann socialistpartiet PNP 1972-års jamaicanska val. Med en låt som denna går det ju inte att förlora.

Varje gång jag äter apelsin är det samma sak. Jag ser den brandgula, saftiga frukten och tänker på hur härligt uppfriskande och sött det skulle vara med apelsin. Sedan gör jag slag i saken och får apelsinskal under tumnageln, apelsinsaft rinner längs armarna och skvätter på kläderna. Själva klyftorna trasas sönder och den apelsin som jag faktiskt får i mig förvandlas omedelbart till särskilt ettrig magsyra och förstör resten av dagen. Trots att jag varje gång lovar mig att lära av mitt misstag dröjer det inte alltför länge innan jag blir sugen på apelsin igen.

Senast vi hade ett riktigt knasparti i riksdagen var väl 1991 med Ny Demokrati. Liksom troll inte tål ljus så imploderade Ny Demokrati när de mötte verkligheten i riksdagen. I längden blev det ohållbart att bara hitta på, blaja runt och skylla på andra.

De fick 6,7 % i valet 1991. Redan året därpå var det svårt att hitta någon som ville erkänna att de faktiskt röstade på det som visade sig vara pajasar på riktigt. Det är 18 år sedan och tillräckligt många har väl glömt hur tokiga de var egentligen. Till och med Bert har gjort någon halvdan avbön.

Både Piratpartiet och Sverigedemokraterna skrällde till i gårdagens val och även om Piratpartiet fick mer än dubbelt så många röster som Sverigedemokraterna så skräller de sistnämnda absolut mest falskt i mina öron. Trots det så tror jag tyvärr att de har en reell chans att komma in i riksdagen 2010. Varför det?

Jo eftersom det var ett tag sedan det kom in något nytt och lajbans i politiken. Ny Demokratis insats är förträngd och trots att de etablerade analytikerna vill försöka hävda att de som röstade på Piratpartiet lika gärna kunde lagt sin röst på Sverigedemokraterna så krävs det väl inte så särskilt skarp analys för att konstatera att Sverigedemokraterna har störst chanser att plocka missnöjesröstare från höger.

Sedan Moderaterna blev nya och mjäkiga har vi väl egentligen inget riktigt högeralternativ, häromveckan satte Borg och Reinfeldt till och med vård, skola och omsorg före skattesänkningar.

Det är sorgligt men jag tror faktiskt Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen nästa år. Däremot tror jag de liksom trollen imploderar när de på riktigt får visa upp sin magsura virrighet. Så ta fram dem i ljuset så vi får den här omgången av knas överstökad och kan gå vidare.

Ovanför Olskrokstorget i Göteborg sitter en jättestor skylt i neon, ”Olskroken – ett ÄKTA sätt att handla” står det. Det låter bra vid en första anblick, för handla det vill man och äkta det är bra så om det är något bra som man vill så måste det väl vara positivt. Fast vadå äkta? Hur skulle ett oäkta sätt att handla vara? Stöld? Snatteri kanske eller en låtsasstatsdel i Göteborg där man kan låtsashandla på ett oäkta sätt? Dumt och innehållslöst, en slogan som inte säger någonting alls. Men det är roligt också eftersom man riktigt kan se hur någon copywriter-wannabe har totat ihop det där, kanske helt yr i huvudet efter så många försök att alla positiva ord bara dansade runt och bad om att få bli ihoppusslade.

I stan såg jag i dag att Sverigedemokraterna hade satt ut valplakat för inför valet på söndag, ”Ge oss Sverige tillbaka” stod det. Säkert klatschigt om man är Sverigedemokrat men vad betyder det? Vad vill de? Vem ska få vad tillbaka? Vilka är ”oss”? Är det vi som bor i Sverige eller är det några som bodde i Sverige vid en viss tidpunkt och vad är Sverige? Är det ett landområde, är det stormaktstiden man längtar tillbaka till och nu suktar efter att lägga några Baltstater och kanske Finland under svensk flagg igen? Eller är det en kultur som ska värnas? Vilken kultur vid vilket tillfälle? Är det en genbank som ska säkras, vilken då i så fall? Trams alltihop förstås, dumt och innehållslöst men skrämmande förstås och inte kul.