Skrymta

En handfull föräldrar i ett klassrum en solig eftermiddag i september. En skolsköterska delar ut lappar om något som kallas för Svevac. ”Det är fullständigt ofarligt” försäkrar hon och fortsätter ”jag trycker bara på en knapp” och den handling hon försöker bagatellisera växer till att ta upp mer än hälften av tiden hon har till förfogande. Inom en stor parentes försöker hon stoppa ett register över inte bara våra mellanstadiebarn utan alla i hela Sverige där uppgifter om deras vaccinationer ska lagras. Det ska i framtiden bli ett jätteregister med journaluppgifter. Intentionerna är förstås goda, det ska bli enklare för alla och så ska det bli bra för forskningen. Lovvärt och inget krångel för oss. Förutom den där lilla besvärande detaljen att den stackars sköterskan tydligen är tvungen att informera och dela ut ett papper om registreringen. Det är väl någon spillra från sjuttiotalet då det var modernt med integritet och några tomtar oroade sig för ”samkörning” av data.

Där sitter jag och har svårt att inte tänka på FRA, PKU och ändamålsglidning men jag säger inget. Ingen säger något. Möjligen knorras det lite här och var men det är svårt att veta om det handlar om själva pappret eller om integriteten. Men man vill ju inte verka som om man har något annat än rent mjöl i sin berömda påse.

För det är ju så argumentationen brukar låta, att den som har rent mjöl i sin påse har inget att frukta i lite övervakning, registrering eller samkörning.

Jag kommer hem och sent på kvällen öppnar jag Spotify. I våras kom en funktion som gör att du kan dela musik på ett enkelt sätt. Du kan också välja att visa vad du lyssnat på (Top tracks) och vilka artister du oftast lyssnar till (Top artists). Helt frivilligt, harmlöst och roligt och i bästa fall hjälper det dig att hitta ny musik eller lära känna någon bättre.

Men sedan jag slog igång den där sociala funktionen är det lite som om ormen kom in i mitt musikparadis. Tidigare sprang jag omkring naken och naiv och botaniserade bland allsköns kitsch, ironi, minnen och potentiellt oupptäckta musikjuveler. Den där låten jag ville kolla upp, den där musiken som inte är riktigt värd att köpa men kul för stunden. Nu hejdades mina steg, jag skyler mig, jag har fått något vaksamt i klicken … hur tolkas det om jag spelar här låten? Hur ser det ut om jag bara har svensktoppsartister som ”top artists”? Hur creddigt är det att spela Cajsa-Stina Åkerström, Sven-Bertil Taube och Björn Afzelius en fredagseftermiddag? I ”top tracks” syns det inte hur ironisk eller undersökande du är. Det syns inte om du bara varit lite nyfiken eller om det är någon annan än du som spelat musik i ditt namn. Allt som syns är att du har tveksam musiksmak och vad säger det om mjölet i din påse? Bara tanken på vilka slutsatser ormen kan dra gör mig mer vaksam.

Här handlar det om något så oskyldigt som musik och det handlar om vänner eller åtminstone bekanta som eventuellt tittar. Jag har själv, aktivt valt att dela min information. Hur påverkas mitt eller ditt beteende av tanken på att någon, kanske staten, tittar på, lyssnar till och registrerar vad vi tycker, gör och tänker.

En intressant detalj i fråga om Svevac-registreringen av våra barn är att vi bara behöver höra av oss om vi inte vill att barnet ska registreras. Gör vi ingenting så har vi givit vårt tysta medgivande.

Jag har ju förstås en förklaring till att jag spelade Cajsa-Stina, Sven-Bertil och Björn förra fredagen men den syns ju inte i “Top Tracks” precis som det inte syns varför jag gjort vissa sökningar på Google utan bara att jag gjort dem.

Chickboy är en utländsk man som gifter sig med en Filippinsk kvinna som redan har barn. När kvinnan sedan når en i mannens ögon alltför hög ålder går han över till sex med barnen istället.

Svärmor konstaterade att jag inte verkar vara någon Chickboy. Skönt att bli friad från incestuösa misstankar. Obehagligt att ett sådant vidrigt beteende är så vanligt att det får en egen term.

Utanför Örebro ligger Wessels. Det är en ganska loj stormarknad. “Wessels” förresten, det var säkert minst trettio år sedan den hette så. Sedan dess har den hetat “Bra och Wessels”, “B&W” och nu “Coop Stormarknad”. Ändå kallas den “Wessels” i folkmun. Det släpper liksom aldrig, platsen, byggnaden är Wessels.

Det var på Wessels, jag var väl en åtta-tio år och hörde ännu ett barn som ropade efter “mamma” och “pappa” så som borttappade barn gör. Det var då det slog mig hur lönlöst det måste vara att ropa efter “mamma” eller “pappa” på ett ställe där de allra flesta är “mamma” eller “pappa” till någon. Det måste vara listigare och personligare att använda det mer unika namn föräldrarna faktiskt har. Det var då jag bestämde mig och sedan dess har jag kallat mina föräldrar vid namn. Att föräldrar säkert känner igen sina barns röst var inget jag reflekterade över vid det tillfället.

Ganska snart blev det en vana att använda förnamn och för mig känns det mer respektfullt att se “mamma” och “pappa” som individer än som barnalstrande stereotyper. För det mesta fungerar det fint. Det är i kontakt med andra som det kan uppstå problem. För en man närmare fyrtio (som jag är) blir det lite väl barnsligt att referera till föräldrarna som “mamma” och “pappa” och att använda “far” och “mor” känns träigt som en gammal svartvit skolfilm.

När jag fick egna barn förstod jag att det ändå finns en tjusning i att bli kallad “pappa”. Det är en bekräftelse när mitt barn pekar ut mig som “pappa” bland alla andra män. Att däremot bli kallad “pappa” av andra, särskilt om sambon skulle få för sig att kalla på mig på det sättet, är en helt annan, förminskande, sak.

Jag befinner mig som bekant i Filippinerna, långt från “Wessels” och invanda konventioner. Här förväntar sig alla föräldrar att bli kallade “Mamma” och “Pappa” (eller “Mama” och “Papa”). Av barnen, av varandra och inte minst när barnen gifter sig, även av barnens man eller hustru. Det anses som mycket respektlöst att kalla sina svärföräldrar vid förnamn, närmast en förolämpning. Alltså befinner jag mig nu i den intressanta situationen att jag får lära mig att kalla svärföräldrarna för “mamma” och “pappa” medan jag kallar mina egna föräldrar vid förnamn. Detta är nog den svåraste kulturkrocken för mig.

Jag tänker att jag ska sakna det en dag. All extra tvätt och strykning, att tänka åt andra, frågorna, sammelsuriet av TV-datorer-musik och röster, att inte kunna somna för ljudet från fläktar och musik som ska spelas natten igenom, att bli väckt av en ung tonåring måste upp extra tidigt för att piffa till sig och att morgonen efter få väcka samma unga tonåring fyra gånger för att hon ska hinna till skolan, treåringen som enträget pockar på uppmärksamheten, att själv komma i sista hand. Jag kommer sakna det. Bara jag kommer så långt.

Om knappt två veckor konfirmeras äldsta dottern. Törs man gissa på att Leonard Cohens Hallelujah kommer att vara med på något sätt?

(Skränas just nu från övervåningen (på svenska) av mellansystern med kamrater som tagit över då äldsta dottern är på konfirmationsläger).

Vad gjorde du i natt? Party, party? Sömn?

Här är en sammanfattning av min natt:

• Svårt att sova på grund av irritation och dåligt samvete efter sammandrabbning med tonåring
• Hostattacker
• Byte från säng till soffa
• Hostattacker
• Sömn
• Vaknar av hostattacker
• Sömn
• Vaknar och byter från soffa till säng
• Sömn
• Vaknar av att treåringen vill ha välling
• Sömn
• Vaknar av sambons väckarklocka
• Sömn
• Vaknar av att tonåringen tappar saker i golvet ovanför
• Sömn
• Vaknar av att treåringen vaknar

Nu hör det till saken att jag hör till den svaga delen av befolkningen som faktiskt behöver sömn. Jag blir okoncentrerat, initiativlös och grinig av för lite sömn.

Jo, jag är medveten om att det finns de som kommer att ifrågasätta mitt föräldraskap när jag skriver att treåringen fick välling på natten. Varsågoda, känn er mer lyckade och ta gärna tillfället att poängtera detta i kommentarsfältet.

Är då glaset halvtomt eller halvfullt? Ja, enkel matematik ger vid handen att mellan de andra aktiviteterna hann jag med inte mindre än sex perioder av sömn. Inte illa!

Så är rekordvinnaren hittad. Han hade varit bortrest och när han och frun kom hem och rättat raden så höll de på att “smälla av“. Bättre biljetter till Rögle-matcher och kanske en mobiltelefon är vad pengarna initialt ska investeras i.

Min sambo frågade i går om jag skulle sluta arbeta om jag vann och det skulle jag. Åtminstone för pengar. Sedan ställde hon en mer intressant fråga, hur skulle vi agera mot barnen om vi vann en massa pengar som gjorde oss ekonomiskt oberoende? Som det ser ut i dag har vi ett rätt hårt arbete i att lära dem värdet av pengar, hur skulle det se ut om vi hade närmast obegränsat med pengar? Barn gör ju bekant sällan som man säger, de gör som man gör.

Min morgon var som hämtad ur ett ungdomsprogram från sent sjuttiotal.

Om det nu var någon konservativ manschauvinist därute som var rädd att könsrollerna höll på att luckras upp, att jämställdheten höll på att vinna mark, att vi var på väg bort från 1950-talet så kan jag lugna er med att så är inte fallet. Näppeligen!

Inte så länge det finns sidor som www.spela.se som ser till att konservera och cementera könsroller.

Spela.se är en webbplats med små gratisspel, primär målgrupp är barn 8-15 år – en fortfarande formbar ålder. För att alla ska veta sin plats och för att det ska framgå helt klart vad som är norm och normalt så finns spelen indelade i kategorier. Här finns till exempel ”Action”, ”Äventyr”, ”Racing” och så kategorin ”Tjejspel”. För säkerhets skull är tjejspelssektionen ”dränkt i en kul, rosa form” (min översättning).

En tydlig signal till både pojkar och flickor domäner som “Sköta barn”, “Laga mat” och “Inreda” är saker som avviker från den manliga normen. Kul att tjejerna får vara med på ett hörn.

Var jag inte rädd för internet tidigare så är det kanske läge nu.

Fjortonåringen har en blogg. Hon berättar om sin dag och så visar hon bilder på sig själv och sina kompisar, när de väntar på bussen, från skolan, när de fikar på stan. Ibland slänger hon in en bild på sin treåriga syster också, gärna i någon fjortisbloggarpos. Ibland känns det inte riktigt bra tycker jag.

Nu till min fråga som jag slänger ut till experterna på sociala media. Är detta något jag ska reagera på, bilder på treåringen? Eller är min reaktion bara färgad av generell internetskräck, moralpanik och nedärvd föräldraoro?