Skrymta

Min morgon var som hämtad ur ett ungdomsprogram från sent sjuttiotal.

Om det nu var någon konservativ manschauvinist därute som var rädd att könsrollerna höll på att luckras upp, att jämställdheten höll på att vinna mark, att vi var på väg bort från 1950-talet så kan jag lugna er med att så är inte fallet. Näppeligen!

Inte så länge det finns sidor som www.spela.se som ser till att konservera och cementera könsroller.

Spela.se är en webbplats med små gratisspel, primär målgrupp är barn 8-15 år – en fortfarande formbar ålder. För att alla ska veta sin plats och för att det ska framgå helt klart vad som är norm och normalt så finns spelen indelade i kategorier. Här finns till exempel ”Action”, ”Äventyr”, ”Racing” och så kategorin ”Tjejspel”. För säkerhets skull är tjejspelssektionen ”dränkt i en kul, rosa form” (min översättning).

En tydlig signal till både pojkar och flickor domäner som “Sköta barn”, “Laga mat” och “Inreda” är saker som avviker från den manliga normen. Kul att tjejerna får vara med på ett hörn.

Var jag inte rädd för internet tidigare så är det kanske läge nu.

Fjortonåringen har en blogg. Hon berättar om sin dag och så visar hon bilder på sig själv och sina kompisar, när de väntar på bussen, från skolan, när de fikar på stan. Ibland slänger hon in en bild på sin treåriga syster också, gärna i någon fjortisbloggarpos. Ibland känns det inte riktigt bra tycker jag.

Nu till min fråga som jag slänger ut till experterna på sociala media. Är detta något jag ska reagera på, bilder på treåringen? Eller är min reaktion bara färgad av generell internetskräck, moralpanik och nedärvd föräldraoro?

Redan innan begreppet fanns sysslade mina föräldrar med livslångt lärande. Min mor har inte mindre än tre utbildningar och i slutet av sjuttiotalet läste hon till förskollärare. Hon gick på förskollärareseminariet som det hette då. Ni kan ju tänka er hur det var (radikalflum!). Jag hade inte ens fyllt tvåsiffrigt och blev väl någon form av försökskanin.

För några år sedan var det populärt att påstå att man blivit skrämd av Staffan Westerberg. Visst, han var fullkomligt obegriplig men inte så skrämmande. Jag hade mina egna demoner. En gång tog min mor hem ett sprillans nytt kassettband som skulle vara både pedagogiskt och progressivt – ”Kåldolmar och kalsipper”. Jag minns inte mycket, bara en diaboliskt skrämmande låt om ett ylle ”BOM CHIKA BOM CHIKA BOM BOM BOM!” och att jag blev rädd.

Jag tror inte att jag led några svårare men av denna episod för jag har senare i livet inte haft särskilt svårt för varken solidaritet, Nationalteatern eller organisationsrätt, jag kan till och med lyssna på BOM CHIKA BOM-låtar. För att bevisa detta kommer här länkar till två svängiga sådana:

Wear you to the ball – U Roy (the Paragons) (Spotify), (Youtube)

Hey Boy – Teddybears STHLM (Spotify), (Youtube)

Generellt har jag inga problem med högtider. Min barndom innehöll så gott som inga högtidstrauman förutom någon midsommar då föräldrarna rök ihop på grund av bristande planering vilket väl gjorde att alla små grodor redan var färdigdansade när vi väl kom oss för att komma iväg.

I vuxen ålder är det också förhållandevis enkelt. Jul firas med släkten och i det här fallet är min ytterst lilla släkt en fördel eftersom det är lätt att samla dem (alltså sambon, barnen, mina föräldrar och min syster samt hennes sambo). Midsommar har ungefär samma upplägg fast med en något bredare skara (några vänner till familjen, systerns sambos föräldrar). Påsk är också enkelt där räcker det med lite ägg, några fjädrar och så sill så är den högtiden fixad.

Allt hade alltså varit frid och fröjd om det inte funnits ett undantag och undantaget heter nyår och stavas å-n-g-e-s-t. Nyår är ingen högtid, det är ett mått på social framgång. För att markera hyr lyckad du är måste du tacka nej till så mycket baluns som möjligt. Detta märker du snart om du själv försöker arrangera något eftersom ingen kan klämma ur sig något besked före klockan fem den 31 december. Det gäller nämligen att hålla alla möjligheter öppna om det skulle dyka upp en bättre inbjudan från mer socialt intressant håll.

Denna situation brukar alltför ofta resultera i pannkaka. Av alla förhoppningar och förväntningar blir inget kvar. Därför är jag glad att kunna konstatera att min nyårslycka redan är gjord. Jag har fått en jättefest på lokal att tacka nej till. Jag kan lugnt luta mig tillbaka och känna mig social accepterad samtidigt som jag tillbringar tolvslaget med sambo och övertrötta barn lyssnandes till Svenska kyrkklockor och tittandes på grannarnas fyrverkerier.

Annars är mina fem mest lyckade nyår dessa:

1. Nyss hemkommen med min dotter född den 30 december i famnen, fyrverkerier utanför.
2. Auld Lang Syne på ett torg på den kanadensiska östkusten
3. Ett jätteparty i en villa i Hovås med massor av mestadels okända men mestadels trevliga typer.
4. Millennieskifte på Avenyn med bubbel och go göteborgsstämning när den är som mest uppsluppen och vänlig
5. Valfri middag med vänner

Här är ett axplock från 13-åringens öden och äventyr den här veckan.

Söndag: Samtal från klassföreståndare, störande på lektionerna.
Tisdag: Sex veckor gammal cykel stulen. Nyckeln glömd hemma, cykeln ihoplåst med kamratens cykel med kamratens undermåliga wirelås.
Torsdag: MP3-spelare först borttappad och när den återfinns är den trasig. Problemet löses genom att yngre systerns MP3-spelare annekteras. Två månader gammal väska tappas bort. Innehåll bland annat: Plånbok, skåpnyckel och ett bar skapligt nya och rätt dyra skor.

Var det inte för att det här liknar en helt vanlig vecka de senaste åren så skulle jag kunna bli vidskeplig och säga att 13 faktiskt är ett olyckstal.

Min mor är en så kallad early adopter. Hon hänger gärna på det som är nytt. Kosta vad det kosta vill! Följaktligen var vi först i villaområdet med video. Det var inte VHS. Det var inte ens Betamax. Det var Philips system som hette Video 2000 (det här var alltså på åttiotalet så “2000″ betydde framtiden).

En finess med Video 2000 var att kassetterna gick att vända och spela in på båda sidorna. Enligt vanligtvis välunderättade källor så hade Video 2000 bättre bild än VHS men vad betydde det när VHS hade mer porr? Apparaten var minst en meter bred och säkert två decimeter hög. Den hade fantastiskt många knappar, små lampor och en väldigt tjock instruktionsbok.

Vi spelade in melodifestival och film men inte Kalle ankas julafton, där gick gränsen för vad som kunde betraktas som anständigt. Så hyrde vi förstås.

Apparaten köptes på något elektronikvaruhus. Vid köpet ingick 200 hyrfilmer det första året. Det var väl ungefär så många filmer det fanns till Video 2000. Uthyrningen sköttes av elektronikvaruhuset och vi såg vad som fanns att se. Mycket skräp blev det men poängen var väl att vi själva kunde bestämma när filmen skulle börja och vad vi skulle se (så länge det var en Bondfilm eller en komedi där Dolly Parton driver horhus).

Där rotades min inställning att det inte finns någon poäng i att köpa film. Ja, barnfilm kanske eftersom barnen kan se samma film i det närmaste oändligt många gånger. Men filmerna jag ser. Jag ser dem en gång, kanske två. Det är få filmer jag känner längtan efter att se mer än så.

Så jag vill inte lägga hundratals kronor på två timmars lättsam fredagsunderhållning. Jag vill hyra mot en rimlig avgift. Men videouthyrningen är nedlagd. Så jag köper, men inte till fullt pris. Jag rotar igenom gamla filmer utslängda i en pappkartong och köper tre för 99. Inte nödvändigtvis tre filmer som jag längtar efter att få se men tre filmer som finns där just då. Filmintaget är i det närmaste på samma kvalitetsnivå nu som det var på Video 2000-tiden.

Jag vet, går att ladda ner film. Jag vet, det går att hyra den på webben.

Men vår teknikpark hemma har inte riktigt hängt med. Vi har gått från Video 2000 via VHS till DVD. Men där är vi nu, utan hyrfilm. Utan något vidare filmutbud överhuvudtaget faktiskt. Visst händer det att vi tränger ihop oss framför den bärbara datorn och ser någon kvalitetsdokumentär på SVT play men det känns inte som något vidare attraktivt alternativ när det vankas romantisk komedi, animerad barnfilm eller actionthriller med explosioner och biljakter.

Jag har inte hittat något vettigt hyralternativ. DVD hemskickad i brevlådan? Krånglig omväg som dessutom verkar funka halvdåligt. Film över nätet? Sladdar och trassel från datorn till TV:n som i sin tur är så gammal att den inte kan ta emot bilden. Nedladdning? Vad finns det för pålitliga alternativ?

Hjälp mig. Hur gör jag om jag vill hyra en film hösten 2009?

Du kanske undrar vad jag sysslar med. Till exempel har jag slöjdat ett litet nattuksbord (vilket härligt ord detta är att fundera över). Efter allmän tillpiffning av dotterns rum (målning och nytt golv) så dög inte vilka möbler som helst så hyllor och detta måttanpassade nattuksbord fick byggas. Intressant (tycker jag) att notera är att materialet är spånskiva som blev över när vi delade av de två yngre systrarnas rum förra året. Återanvändning.

Nattuksbord i sin rätta miljö

Nattuksbord lite friare

Får inget betalt och det är inget jobb jag sökt. Ändå, förutom heltidsarbete och hemmet så har jag att assistera en tvättäkta fullblodsdiva. Hon är krävande, nyckfull och spydig. Hon är tretton år och dotter i huset.

Mina föräldrar skrek aldrig åt mig. Inte vad jag minns i alla fall. Här finns det förstås många som vill hävda att jag har förträngt min förskräckliga barndom för det finns många som vill hävda att alla barndomar är förskräckliga. Förträngning eller inte. Jag kan verkligen inte minnas att mina föräldrar skrek åt mig i ilska.

Jag var en av de där icke-skrikarna – tills jag fick barn. Det händer att jag skriker åt mina barn och varje gång det händer så ser jag det som ett misslyckande.

Missförstå mig inte. Jag tycker att ett brett känsloregister är bra. Ett brett känsloregister är en av sakerna jag noterade att jag begåvats med sedan jag fick barn. Jag tycker det är okej att bli glad, irriterad och arg och jag tycker att det är okej att visa det också. Jag tycker det är okej att använda ett animerat språk, jag går till och med så långt att jag förvånas av den norm som tycks gälla i skolan att man inte får använda svordomar. En intressant parentes här är att skolan tycks definiera svordomar som fula ord där inte bara “satan”, “jävlar” och “fan” ingår utan även “skit” och “dumhuvud”. Det är klart att dessa ord ska användas med måtta men jag kan lätt tänka mig situationer där alla ovanstående ord är relevanta att använda och att förbjuda ord är för mig ett märkligt sätt att stympa språket och försöka kontrollera även barns tankar.

Tillbaka till det här med skrik. Jag skriker ibland åt mina barn, jag kan ofta förlåta mig själv, jag kan ofta rationalisera och motivera mitt skrikande men jag ser det fortfarande som ett misslyckande på ett allmänt plan.

Det är klart att det är svårt att resonera med en tvååring och en tvååring skriker ibland. Ibland så mycket så att man som förälder kan känna sig enormt pressad och maktlös. Så mycket att man som förälder svarar med att skrika och det kan fungera som avledning liksom en mängd andra saker kan fungera som avledning. Det måste finnas andra sätt.

Det är inte själva skrikandet i sig utan vägen fram till det. Skrikandet är blott ett höjt röstläge, antagligen är det den tappade kontrollen och orden som går alldeles för långt som jag reagerar på. Skrikandet blir för mig en manifestation av misslyckat samspel, misslyckad uppfostran om du så vill och ansvaret ligger på mig – inte på barnet. Min vision är ett kommunikativt hem. Ett hem där det räcker med att prata med varandra för att kommunicera viljor och känslor och jag är inte dummare än att jag förstår att det är en vision men det är en vision jag är villig att jobba för.

Denna text är en reaktion på kommentarerna hos Isobels text och verkstad på texten Goda grannar. Jag fortsätter i samma spår som i mitt tidigare inlägg och glömmer webbens hetsiga tempo.