Det var på Wessels, jag var väl en åtta-tio år och hörde ännu ett barn som ropade efter “mamma” och “pappa” så som borttappade barn gör. Det var då det slog mig hur lönlöst det måste vara att ropa efter “mamma” eller “pappa” på ett ställe där de allra flesta är “mamma” eller “pappa” till någon. Det måste vara listigare och personligare att använda det mer unika namn föräldrarna faktiskt har. Det var då jag bestämde mig och sedan dess har jag kallat mina föräldrar vid namn. Att föräldrar säkert känner igen sina barns röst var inget jag reflekterade över vid det tillfället.

Ganska snart blev det en vana att använda förnamn och för mig känns det mer respektfullt att se “mamma” och “pappa” som individer än som barnalstrande stereotyper. För det mesta fungerar det fint. Det är i kontakt med andra som det kan uppstå problem. För en man närmare fyrtio (som jag är) blir det lite väl barnsligt att referera till föräldrarna som “mamma” och “pappa” och att använda “far” och “mor” känns träigt som en gammal svartvit skolfilm.

När jag fick egna barn förstod jag att det ändå finns en tjusning i att bli kallad “pappa”. Det är en bekräftelse när mitt barn pekar ut mig som “pappa” bland alla andra män. Att däremot bli kallad “pappa” av andra, särskilt om sambon skulle få för sig att kalla på mig på det sättet, är en helt annan, förminskande, sak.

Jag befinner mig som bekant i Filippinerna, långt från “Wessels” och invanda konventioner. Här förväntar sig alla föräldrar att bli kallade “Mamma” och “Pappa” (eller “Mama” och “Papa”). Av barnen, av varandra och inte minst när barnen gifter sig, även av barnens man eller hustru. Det anses som mycket respektlöst att kalla sina svärföräldrar vid förnamn, närmast en förolämpning. Alltså befinner jag mig nu i den intressanta situationen att jag får lära mig att kalla svärföräldrarna för “mamma” och “pappa” medan jag kallar mina egna föräldrar vid förnamn. Detta är nog den svåraste kulturkrocken för mig.

(Skränas just nu från övervåningen (på svenska) av mellansystern med kamrater som tagit över då äldsta dottern är på konfirmationsläger).

Här är en sammanfattning av min natt:

• Svårt att sova på grund av irritation och dåligt samvete efter sammandrabbning med tonåring
• Hostattacker
• Byte från säng till soffa
• Hostattacker
• Sömn
• Vaknar av hostattacker
• Sömn
• Vaknar och byter från soffa till säng
• Sömn
• Vaknar av att treåringen vill ha välling
• Sömn
• Vaknar av sambons väckarklocka
• Sömn
• Vaknar av att tonåringen tappar saker i golvet ovanför
• Sömn
• Vaknar av att treåringen vaknar

Nu hör det till saken att jag hör till den svaga delen av befolkningen som faktiskt behöver sömn. Jag blir okoncentrerat, initiativlös och grinig av för lite sömn.

Jo, jag är medveten om att det finns de som kommer att ifrågasätta mitt föräldraskap när jag skriver att treåringen fick välling på natten. Varsågoda, känn er mer lyckade och ta gärna tillfället att poängtera detta i kommentarsfältet.

Är då glaset halvtomt eller halvfullt? Ja, enkel matematik ger vid handen att mellan de andra aktiviteterna hann jag med inte mindre än sex perioder av sömn. Inte illa!

Min sambo frågade i går om jag skulle sluta arbeta om jag vann och det skulle jag. Åtminstone för pengar. Sedan ställde hon en mer intressant fråga, hur skulle vi agera mot barnen om vi vann en massa pengar som gjorde oss ekonomiskt oberoende? Som det ser ut i dag har vi ett rätt hårt arbete i att lära dem värdet av pengar, hur skulle det se ut om vi hade närmast obegränsat med pengar? Barn gör ju bekant sällan som man säger, de gör som man gör.

Inte så länge det finns sidor som www.spela.se som ser till att konservera och cementera könsroller.

Spela.se är en webbplats med små gratisspel, primär målgrupp är barn 8-15 år – en fortfarande formbar ålder. För att alla ska veta sin plats och för att det ska framgå helt klart vad som är norm och normalt så finns spelen indelade i kategorier. Här finns till exempel ”Action”, ”Äventyr”, ”Racing” och så kategorin ”Tjejspel”. För säkerhets skull är tjejspelssektionen ”dränkt i en kul, rosa form” (min översättning).

En tydlig signal till både pojkar och flickor domäner som “Sköta barn”, “Laga mat” och “Inreda” är saker som avviker från den manliga normen. Kul att tjejerna får vara med på ett hörn.

Var jag inte rädd för internet tidigare så är det kanske läge nu.

Nu till min fråga som jag slänger ut till experterna på sociala media. Är detta något jag ska reagera på, bilder på treåringen? Eller är min reaktion bara färgad av generell internetskräck, moralpanik och nedärvd föräldraoro?

För några år sedan var det populärt att påstå att man blivit skrämd av Staffan Westerberg. Visst, han var fullkomligt obegriplig men inte så skrämmande. Jag hade mina egna demoner. En gång tog min mor hem ett sprillans nytt kassettband som skulle vara både pedagogiskt och progressivt – ”Kåldolmar och kalsipper”. Jag minns inte mycket, bara en diaboliskt skrämmande låt om ett ylle ”BOM CHIKA BOM CHIKA BOM BOM BOM!” och att jag blev rädd.

Jag tror inte att jag led några svårare men av denna episod för jag har senare i livet inte haft särskilt svårt för varken solidaritet, Nationalteatern eller organisationsrätt, jag kan till och med lyssna på BOM CHIKA BOM-låtar. För att bevisa detta kommer här länkar till två svängiga sådana:

Wear you to the ball – U Roy (the Paragons) (Spotify), (Youtube)

Hey Boy – Teddybears STHLM (Spotify), (Youtube)

I vuxen ålder är det också förhållandevis enkelt. Jul firas med släkten och i det här fallet är min ytterst lilla släkt en fördel eftersom det är lätt att samla dem (alltså sambon, barnen, mina föräldrar och min syster samt hennes sambo). Midsommar har ungefär samma upplägg fast med en något bredare skara (några vänner till familjen, systerns sambos föräldrar). Påsk är också enkelt där räcker det med lite ägg, några fjädrar och så sill så är den högtiden fixad.

Allt hade alltså varit frid och fröjd om det inte funnits ett undantag och undantaget heter nyår och stavas å-n-g-e-s-t. Nyår är ingen högtid, det är ett mått på social framgång. För att markera hyr lyckad du är måste du tacka nej till så mycket baluns som möjligt. Detta märker du snart om du själv försöker arrangera något eftersom ingen kan klämma ur sig något besked före klockan fem den 31 december. Det gäller nämligen att hålla alla möjligheter öppna om det skulle dyka upp en bättre inbjudan från mer socialt intressant håll.

Denna situation brukar alltför ofta resultera i pannkaka. Av alla förhoppningar och förväntningar blir inget kvar. Därför är jag glad att kunna konstatera att min nyårslycka redan är gjord. Jag har fått en jättefest på lokal att tacka nej till. Jag kan lugnt luta mig tillbaka och känna mig social accepterad samtidigt som jag tillbringar tolvslaget med sambo och övertrötta barn lyssnandes till Svenska kyrkklockor och tittandes på grannarnas fyrverkerier.

Annars är mina fem mest lyckade nyår dessa:

1. Nyss hemkommen med min dotter född den 30 december i famnen, fyrverkerier utanför.
2. Auld Lang Syne på ett torg på den kanadensiska östkusten
3. Ett jätteparty i en villa i Hovås med massor av mestadels okända men mestadels trevliga typer.
4. Millennieskifte på Avenyn med bubbel och go göteborgsstämning när den är som mest uppsluppen och vänlig
5. Valfri middag med vänner