Skrymta

Här är ett axplock från 13-åringens öden och äventyr den här veckan.

Söndag: Samtal från klassföreståndare, störande på lektionerna.
Tisdag: Sex veckor gammal cykel stulen. Nyckeln glömd hemma, cykeln ihoplåst med kamratens cykel med kamratens undermåliga wirelås.
Torsdag: MP3-spelare först borttappad och när den återfinns är den trasig. Problemet löses genom att yngre systerns MP3-spelare annekteras. Två månader gammal väska tappas bort. Innehåll bland annat: Plånbok, skåpnyckel och ett bar skapligt nya och rätt dyra skor.

Var det inte för att det här liknar en helt vanlig vecka de senaste åren så skulle jag kunna bli vidskeplig och säga att 13 faktiskt är ett olyckstal.

Min mor är en så kallad early adopter. Hon hänger gärna på det som är nytt. Kosta vad det kosta vill! Följaktligen var vi först i villaområdet med video. Det var inte VHS. Det var inte ens Betamax. Det var Philips system som hette Video 2000 (det här var alltså på åttiotalet så “2000″ betydde framtiden).

En finess med Video 2000 var att kassetterna gick att vända och spela in på båda sidorna. Enligt vanligtvis välunderättade källor så hade Video 2000 bättre bild än VHS men vad betydde det när VHS hade mer porr? Apparaten var minst en meter bred och säkert två decimeter hög. Den hade fantastiskt många knappar, små lampor och en väldigt tjock instruktionsbok.

Vi spelade in melodifestival och film men inte Kalle ankas julafton, där gick gränsen för vad som kunde betraktas som anständigt. Så hyrde vi förstås.

Apparaten köptes på något elektronikvaruhus. Vid köpet ingick 200 hyrfilmer det första året. Det var väl ungefär så många filmer det fanns till Video 2000. Uthyrningen sköttes av elektronikvaruhuset och vi såg vad som fanns att se. Mycket skräp blev det men poängen var väl att vi själva kunde bestämma när filmen skulle börja och vad vi skulle se (så länge det var en Bondfilm eller en komedi där Dolly Parton driver horhus).

Där rotades min inställning att det inte finns någon poäng i att köpa film. Ja, barnfilm kanske eftersom barnen kan se samma film i det närmaste oändligt många gånger. Men filmerna jag ser. Jag ser dem en gång, kanske två. Det är få filmer jag känner längtan efter att se mer än så.

Så jag vill inte lägga hundratals kronor på två timmars lättsam fredagsunderhållning. Jag vill hyra mot en rimlig avgift. Men videouthyrningen är nedlagd. Så jag köper, men inte till fullt pris. Jag rotar igenom gamla filmer utslängda i en pappkartong och köper tre för 99. Inte nödvändigtvis tre filmer som jag längtar efter att få se men tre filmer som finns där just då. Filmintaget är i det närmaste på samma kvalitetsnivå nu som det var på Video 2000-tiden.

Jag vet, går att ladda ner film. Jag vet, det går att hyra den på webben.

Men vår teknikpark hemma har inte riktigt hängt med. Vi har gått från Video 2000 via VHS till DVD. Men där är vi nu, utan hyrfilm. Utan något vidare filmutbud överhuvudtaget faktiskt. Visst händer det att vi tränger ihop oss framför den bärbara datorn och ser någon kvalitetsdokumentär på SVT play men det känns inte som något vidare attraktivt alternativ när det vankas romantisk komedi, animerad barnfilm eller actionthriller med explosioner och biljakter.

Jag har inte hittat något vettigt hyralternativ. DVD hemskickad i brevlådan? Krånglig omväg som dessutom verkar funka halvdåligt. Film över nätet? Sladdar och trassel från datorn till TV:n som i sin tur är så gammal att den inte kan ta emot bilden. Nedladdning? Vad finns det för pålitliga alternativ?

Hjälp mig. Hur gör jag om jag vill hyra en film hösten 2009?

Du kanske undrar vad jag sysslar med. Till exempel har jag slöjdat ett litet nattuksbord (vilket härligt ord detta är att fundera över). Efter allmän tillpiffning av dotterns rum (målning och nytt golv) så dög inte vilka möbler som helst så hyllor och detta måttanpassade nattuksbord fick byggas. Intressant (tycker jag) att notera är att materialet är spånskiva som blev över när vi delade av de två yngre systrarnas rum förra året. Återanvändning.

Nattuksbord i sin rätta miljö

Nattuksbord lite friare

Får inget betalt och det är inget jobb jag sökt. Ändå, förutom heltidsarbete och hemmet så har jag att assistera en tvättäkta fullblodsdiva. Hon är krävande, nyckfull och spydig. Hon är tretton år och dotter i huset.

Mina föräldrar skrek aldrig åt mig. Inte vad jag minns i alla fall. Här finns det förstås många som vill hävda att jag har förträngt min förskräckliga barndom för det finns många som vill hävda att alla barndomar är förskräckliga. Förträngning eller inte. Jag kan verkligen inte minnas att mina föräldrar skrek åt mig i ilska.

Jag var en av de där icke-skrikarna – tills jag fick barn. Det händer att jag skriker åt mina barn och varje gång det händer så ser jag det som ett misslyckande.

Missförstå mig inte. Jag tycker att ett brett känsloregister är bra. Ett brett känsloregister är en av sakerna jag noterade att jag begåvats med sedan jag fick barn. Jag tycker det är okej att bli glad, irriterad och arg och jag tycker att det är okej att visa det också. Jag tycker det är okej att använda ett animerat språk, jag går till och med så långt att jag förvånas av den norm som tycks gälla i skolan att man inte får använda svordomar. En intressant parentes här är att skolan tycks definiera svordomar som fula ord där inte bara “satan”, “jävlar” och “fan” ingår utan även “skit” och “dumhuvud”. Det är klart att dessa ord ska användas med måtta men jag kan lätt tänka mig situationer där alla ovanstående ord är relevanta att använda och att förbjuda ord är för mig ett märkligt sätt att stympa språket och försöka kontrollera även barns tankar.

Tillbaka till det här med skrik. Jag skriker ibland åt mina barn, jag kan ofta förlåta mig själv, jag kan ofta rationalisera och motivera mitt skrikande men jag ser det fortfarande som ett misslyckande på ett allmänt plan.

Det är klart att det är svårt att resonera med en tvååring och en tvååring skriker ibland. Ibland så mycket så att man som förälder kan känna sig enormt pressad och maktlös. Så mycket att man som förälder svarar med att skrika och det kan fungera som avledning liksom en mängd andra saker kan fungera som avledning. Det måste finnas andra sätt.

Det är inte själva skrikandet i sig utan vägen fram till det. Skrikandet är blott ett höjt röstläge, antagligen är det den tappade kontrollen och orden som går alldeles för långt som jag reagerar på. Skrikandet blir för mig en manifestation av misslyckat samspel, misslyckad uppfostran om du så vill och ansvaret ligger på mig – inte på barnet. Min vision är ett kommunikativt hem. Ett hem där det räcker med att prata med varandra för att kommunicera viljor och känslor och jag är inte dummare än att jag förstår att det är en vision men det är en vision jag är villig att jobba för.

Denna text är en reaktion på kommentarerna hos Isobels text och verkstad på texten Goda grannar. Jag fortsätter i samma spår som i mitt tidigare inlägg och glömmer webbens hetsiga tempo.

Jag har en vän som berättat om när han hamnade i ett umgänge som tillhörde de finare kretsarna. De som har pengar. Mycket pengar, gärna ärvda eftersom ärvda pengar är finare än tjänade. Han berättade om hur han inte kunde följa med på skidresor med helikoptertransporter till topparna eller hur komplicerat det blev när det blev hans tur att bjuda på drickat när de var ute.

Han berättade också hur den här kretsen människor inte hade samma relation till vissa begrepp. När han sa att att inte hade några pengar kvar så kunde det hända att hans fina kompisar sa att det var detsamma för dem men att han ändå skulle hänga med på den där resan över helgen.

När min vän säger att han inte har några pengar kvar så betyder det i princip att han inte har några pengar kvar. Kanske en hundring som ska räcka till nästa lön. Men när de fina kompisarna säger att de inte har några pengar kvar så betyder det att de bara har några tiotals tusen att disponera.

Sådär känner jag för min tid just nu. Jag har inget reservlager liggande. Den är slut, verkligen. Inte på de fina kompisarnas sätt slut utan slut på min väns sätt. Allt snurrar på för fullt. Visst får jag en halvtimme över här och där, men då är jag alldeles för trött för att göra något vettigt. I bästa fall blir jag sittande för att läsa lite bloggar. Men mer produktivt än så blir det inte.

Våren är här. Med besked. Total anarki råder bland barnen. De glömmer bort att komma hem på kvällarna, de glömmer bort att gå och lägga sig och de glömmer bort att gå upp. På detta accelererar föräldraengagemanget ytterligare med avslutningar, kvartssamtal (som minsann inte är någon ynka kvart), uppvisningar och samkväm till höger och vänster. På jobbet är tempot inte särskilt lugnare heller. Allt ska vara klart väldigt snart. Semester ska planeras, barnens sommar ska planeras och visst vore det roligt att grilla nu när vädret är så fint och innan alla försvinner före sommaren?

Hjärnan går på högvarv. Lustiga dörrmattor finns till salu, “Mobilen, nycklarna, plånboken” står det på dem Meningen är att man ska komma ihåg de där grejerna när man går hemifrån. Jag har ingen sådan matta, men jag har en checklista som jag går igenom i huvudet varje morgon.

• Nycklar
• Plånbok
• Mobil
• Matlåda (om ingen lunch är inplanerad under dagen)
• Ombyte (om jag cyklar vilket jag gör nio dagar av tio och det är inte roligt att sitta i en svettig cykeltröja hela dagen)

I går var det en vanlig helt galet stressig dag och jag var lite stolt över mig själv när jag var listig nog att komma ihåg att lyfta över nycklarna från en ficka till en annan.

Dock kändes det inte lika listigt när jag kom till jobbet och försökte låsa upp kontoret med dessa dyrkar:

Insexnycklar

Det blev inte heller roligare på eftermiddagen när jag skulle låsa upp cykeln för att komma hem.

Ser fram emot lugnare tider.

I morse var dottern tveksam till att bli lämnad på förskolan. Jag förstår henne, vem skulle inte tveka att kasta sig in i en grupp kelsjuka virusbärare med snor bubblandes ur näsorna.

… när du är inne på andra varvet av vinterkräksjuka.

Morgon på dagis, förskolläraren frågar om barnet har en pojke eller flicka i vagnen.
- Det är en docka, svarar tvååringen.

Klarsynt.