Skrymta

Våren är här. Med besked. Total anarki råder bland barnen. De glömmer bort att komma hem på kvällarna, de glömmer bort att gå och lägga sig och de glömmer bort att gå upp. På detta accelererar föräldraengagemanget ytterligare med avslutningar, kvartssamtal (som minsann inte är någon ynka kvart), uppvisningar och samkväm till höger och vänster. På jobbet är tempot inte särskilt lugnare heller. Allt ska vara klart väldigt snart. Semester ska planeras, barnens sommar ska planeras och visst vore det roligt att grilla nu när vädret är så fint och innan alla försvinner före sommaren?

Hjärnan går på högvarv. Lustiga dörrmattor finns till salu, “Mobilen, nycklarna, plånboken” står det på dem Meningen är att man ska komma ihåg de där grejerna när man går hemifrån. Jag har ingen sådan matta, men jag har en checklista som jag går igenom i huvudet varje morgon.

• Nycklar
• Plånbok
• Mobil
• Matlåda (om ingen lunch är inplanerad under dagen)
• Ombyte (om jag cyklar vilket jag gör nio dagar av tio och det är inte roligt att sitta i en svettig cykeltröja hela dagen)

I går var det en vanlig helt galet stressig dag och jag var lite stolt över mig själv när jag var listig nog att komma ihåg att lyfta över nycklarna från en ficka till en annan.

Dock kändes det inte lika listigt när jag kom till jobbet och försökte låsa upp kontoret med dessa dyrkar:

Insexnycklar

Det blev inte heller roligare på eftermiddagen när jag skulle låsa upp cykeln för att komma hem.

Ser fram emot lugnare tider.

Våren är här. Med besked. Total anarki råder bland barnen. De glömmer bort att komma hem på kvällarna, de glömmer bort att gå och lägga sig och de glömmer bort att gå upp. På detta accelererar föräldraengagemanget ytterligare med avslutningar, kvartssamtal (som minsann inte är någon ynka kvart), uppvisningar och samkväm till höger och ...

I morse var dottern tveksam till att bli lämnad på förskolan. Jag förstår henne, vem skulle inte tveka att kasta sig in i en grupp kelsjuka virusbärare med snor bubblandes ur näsorna.

I morse var dottern tveksam till att bli lämnad på förskolan. Jag förstår henne, vem skulle inte tveka att kasta sig in i en grupp kelsjuka virusbärare med snor bubblandes ur näsorna.

… när du är inne på andra varvet av vinterkräksjuka.

... när du är inne på andra varvet av vinterkräksjuka.

Morgon på dagis, förskolläraren frågar om barnet har en pojke eller flicka i vagnen.
- Det är en docka, svarar tvååringen.

Klarsynt.

Morgon på dagis, förskolläraren frågar om barnet har en pojke eller flicka i vagnen. - Det är en docka, svarar tvååringen. Klarsynt.

Jag valde att vara anonym.

Till vilken nytta? En poäng är att låta texten tala för sig själv, att inte låta den begränsas av kön och ålder. Dock visar det sig att kön och ålder är ett återkommande tema i mina texter så den poängen faller.

En annan poäng var att jag skulle få vara mer fri att skriva vad som helst. Att berätta, peka ut, reflektera, avreagera mig. Men det finns mycket som jag inte skriver om så anonym jag är.

Jag skulle kunna skriva om hur det är att leva i en bikulturell familj. Om mina och omgivningens fördomar.

Jag skulle kunna skriva om att i dryga trettioårsåldern kliva in i en familj drabbad av olycka och fungera som fadersfigur åt två barn med skapligt tungt bagage.

Jag skulle kunna skriva om tankarna kring att fostra dessa barn och att förhålla sig till deras bakgrund. Jag skulle kunna skriva om hur det är att få en nybliven tonåring på halsen.

Jag skulle kunna skriva om mitt jobb.

Jag skulle kunna skriva om mina föräldrar och om min fantastiska sambo.

Eller skulle jag kunna det? Något håller mig tillbaka och det är inte bara möjligheten att bli igenkänd. Kanske är det respekt.

Att skriva anonymt har också visat sig vara begränsande och inte helt vattentätt. Pseudonymer måste hittas på och platser kamoufleras. Ändå blir det inte helt anonymt. Den som verkligen vill kan pussla ihop fakta och plocka fram vem jag är.

Det går att gå från anonym till känd men inte tvärtom. Därför valde jag att vara anonym. Så anonym det nu går att vara.

Jag valde att vara anonym. Till vilken nytta? En poäng är att låta texten tala för sig själv, att inte låta den begränsas av kön och ålder. Dock visar det sig att kön och ålder är ett återkommande tema i mina texter så den poängen faller. En annan poäng var att jag skulle få vara ...

Jag har fått intrycket att sinnena trubbas av med tiden. Att hörseln försämras, att synen sviker och att det krävs mer för att locka fram en retning av luktreceptorerna.

Så fel jag tycks ha haft.

Hemma har vi en trettonåring som drar upp ljudet på TV:n eller datorn så man tror att man är på ålderdomshemmet, två våningar och lika många stängda dörrar bort går det fortfarande att ofrivilligt följa dialogen i “Andra Avenyn”. Hon luktar artificiellt körsbär så att min kropp reagerar med svettningar och näsan slås ut för resten av förmiddagen. När hon dundrar in i köket på morgonen så räcker inte de tre adventsljusen och stämningsbelysningen jag arrangerat. Nej då ska varenda lysrör tändas. Varje morgon har vårat kök ljus värdigt en operationssal.

Jag har fått intrycket att sinnena trubbas av med tiden. Att hörseln försämras, att synen sviker och att det krävs mer för att locka fram en retning av luktreceptorerna. Så fel jag tycks ha haft. Hemma har vi en trettonåring som drar upp ljudet på TV:n eller datorn så man tror att man är på ...

Luciafirande i år två, det som tidigare kallades årskurs två och ännu tidigare andra klass. En iakttagelse: verserna flyter inte som förr. Några mumlar fram sina verser som de alltid gjort, men de som kan dem, de spottar fram stavelserna i staccato. Detta mina damer och herrar är Sveriges framtida rapelit.

Luciafirande i år två, det som tidigare kallades årskurs två och ännu tidigare andra klass. En iakttagelse: verserna flyter inte som förr. Några mumlar fram sina verser som de alltid gjort, men de som kan dem, de spottar fram stavelserna i staccato. Detta mina damer och herrar är Sveriges framtida rapelit.

Kalle Vrångelbäck var ett barnprogram på sjuttiotalet där huvudpersonen var en otacksam, gnällig och besvärlig snorunge. Formmässigt var det intressant och lite oväntat eftersom det handlade om att på TV visa svartvita stillbilder till ljudet av en ensam berättarröst. Disney Channels antites.

Jag antar att både jag och mina föräldrar delvis har Kalle Vrångelbäck att tacka för min i stort sett uteblivna ungdomsrevolt. Jag irriterade mig på och kunde inte identifiera mig med den rälige Kalle eller hans gelikar i den rådande barn- och ungdomskulturen där limsniffande långhåriga typer stod i sina utsvängda byxor och diskuterade huruvida de skulle bädda sängen eller inte. Som om detta var nyckeln till lösningen för världens lidande.

Min revolt blev att revoltera mot revolten. Sällan skrek jag åt eller bråkade med mina föräldrar.

Jag har en vän som är rädd för att fastna i vardagen. Han gör om hemma, låter bli att låsa sig vid någonting och ändrar sina matvanor för att det inte ska gå rutin i något. De intressanta är att trendkänsligheten och önskan om utanförskap gör att förändringarna sker vid samma tidpunkt som en massa andra oroliga typer målar fondväggar, skaffar hund och äter sushi (eller pakistanskt, eller grönländskt eller vad som nu är inne för tillfället).

Förra helgen besökte vi gamla hemstaden Göteborg. Åttaåringen träffade sin bästa kompis. Trettonåringen träffade två av sina bästa kompisar. Två av dessa fem barn har föräldrar som sitter eller har suttit i fängelse och tre har föräldrar som är döda i cancer. Hårda förhållanden för förhållandevis välanpassade barn. De har klarat sig bra, antagligen åtminstone delvis för att de har en trygg vardag.

Många är rädda för svenssonliv. En förutsägbar medelklassvardag i villaförorten skrämmer. Själv är jag inte särskilt rädd. Jag har haft tillräckligt med oförutsägbarhet. Det kommer av sig själv och är inget jag desperat behöver söka upp. Välj Svensson före Vrångelbäck eller för att travestera Trainspotting: Välj livet, det vinner i längden.

Den som tvivlar på att svenssonlivet kan vara rebelliskt kan lyssna på Stockholms Negrer – Jag älskar min fru!

Är du så tuff att du har Spotify kan du lyssna på en gång.

PS.
“Svensson” är Sveriges nionde mest vanliga namn, att vara en Svensson är alltså långt mycket mer rebelliskt än att vara en Johansson som är nästan 2,5 gånger vanligare.
DS.

Kalle Vrångelbäck var ett barnprogram på sjuttiotalet där huvudpersonen var en otacksam, gnällig och besvärlig snorunge. Formmässigt var det intressant och lite oväntat eftersom det handlade om att på TV visa svartvita stillbilder till ljudet av en ensam berättarröst. Disney Channels antites. Jag antar att både jag och mina föräldrar delvis har Kalle Vrångelbäck ...

Vår äldsta dotter är snart tonåring. I helgen kom jag på henne med enormt provocerande musik. Jag antar att upproret har börjat.

Vad valde hon då för att distansera sig från föräldragenerationen?

Hårdrock med satanistflörtande? Sjuttiotalet är över så: nej.

Tung hip-hop med våldsamma och kvinnoförnedrande texter? Kom igen nu, åttiotalsretron är bara en trend. Det går över.

Smörig R’n'B kanske? Icke!

Vilken var då den mest provocerande musik hon kunde hitta?

Country naturligtvis. Sentimental mes-country förstås! När jag står inför faktum så är det uppenbart. Något mer provocerande är svårt att hitta. Ska vara den svenska motsvarigheten – dansband – då men det kanske kommer som en hardcore-förlängning. Hon kallar det inte för country och inte är det Dolly Parton eller Kenny Rogers det handlar om. Det hade varit alltför uppenbart. Dagens country är maskerad. Grupperna har tuffa namn som klingar ungt och låtarna som fungerar som inkörsport är kamouflerade som amerikansk college-rock men så fort du skrapar på den välpolerade ytan så ligger steel-guitaren där och glider och målbrotts-joddel-sången är inte långt borta.

Detta är tonårsrevolt.

Vår äldsta dotter är snart tonåring. I helgen kom jag på henne med enormt provocerande musik. Jag antar att upproret har börjat. Vad valde hon då för att distansera sig från föräldragenerationen? Hårdrock med satanistflörtande? Sjuttiotalet är över så: nej. Tung hip-hop med våldsamma och kvinnoförnedrande texter? Kom igen nu, åttiotalsretron är bara en trend. Det ...

Kvinnan jag valt att dela mitt liv med är inte från Sverige. Bland annat innebär det att hon har ett rätt ovanligt namn. Låt oss kalla henne Emanuelle. Det är bara det att en sjuksköterska där Emanuelle föddes stavade fel och i alla officiella papper står det Emanuel (som är den manliga formen av namnet). En lustig detalj i historien är att denna fadäs inte upptäcktes förrän Emanuel var sexton och då var hennes mamma för snål och för att betala för att ändra till Emanuelle.

Det här spelar inte så stor roll i livet i stort. Det går bra att uttala Emanuel som Emanuelle och när det ringer någon vilsen telesäljare och söker Emanuel så kan jag välja att helt enkelt avfärda dem med sanningen att det inte bor någon sådan här. Eller så kan jag vara lite vardagsqueer och mystisk och bara säga att Emanuel inte är hemma för tillfället.

Ganska harmlöst alltså. Dock ställer det till lite större problem ibland. Emanuel tog ut några dagars föräldraledighet förra månaden. Utbetalningen dröjde och dröjde. Jag hävdade att det alls inte var ovanligt att Försäkringskassan håller på en utbetalning men så en dag kom ett brev där det stod att Emanuel var tvungen att be barnets mor föra över föräldraledighetsdagar om det skulle kunna betalas ut pengar.

Nu är det så här:

1. Både jag och Emanuel har föräldraledighetsdagar kvar
2. Både jag och Emanuel har tidigare tagit ut dagar och är alltså prövade och sedvanligt misstänkliggjorda enligt kassans alla regler
3. Emanuel är faktiskt barnets mor

Emanuel ringde och pratade med försäkringskassan och efter den obligatoriska telefonkön som hon offrade rasttid för att sitta i så konstaterades det att det var hennes manligt klingande namn som hade ringt i varningsklockorna på den paranoida Försäkringskassan.

Nu kanske jag är modern, sjukligt effektivitetstörstande eller bara okunnigt naiv men är inte det här med personnummer en bra grej i sammanhanget. Extra! Extra! Det är nämligen så att det går att utläsa av personnumrets nionde siffra om innehavaren har snopp eller snippa. Udda siffra man och jämn siffra kvinna. Inte nog med det, denna sifferexercis är som klippt och skuren för en datamaskin att hantera.

Så ett tips till Försäkringskassan, omskola de där horderna med folk som måste sitta och titta på om ett namn kan vara manligt eller kvinnligt till dataoperatörer istället. På detta sätt kan ni få loss resurser till att jaga alla de där fuskarna ni är så övertygade om finns där ute. Buss på!

Intressant?

Andra bloggar om:
Försäkringskassan, personnummer, föräldrapenning

Kvinnan jag valt att dela mitt liv med är inte från Sverige. Bland annat innebär det att hon har ett rätt ovanligt namn. Låt oss kalla henne Emanuelle. Det är bara det att en sjuksköterska där Emanuelle föddes stavade fel och i alla officiella papper står det Emanuel (som är den manliga formen av ...