Undvik att placera saker inom på bilden gulmarkerat område om du inte är särskilt intresserad av urin. På grund av somliga ståkissares taskiga träffbild föreligger förhöjd risk för urinförorening inom detta område. Som exempel står den cerisa necessären på bilden (här markerad med varningstriangel) farligt till.
Generellt har jag inga problem med högtider. Min barndom innehöll så gott som inga högtidstrauman förutom någon midsommar då föräldrarna rök ihop på grund av bristande planering vilket väl gjorde att alla små grodor redan var färdigdansade när vi väl kom oss för att komma iväg.
I vuxen ålder är det också förhållandevis enkelt. Jul firas med släkten och i det här fallet är min ytterst lilla släkt en fördel eftersom det är lätt att samla dem (alltså sambon, barnen, mina föräldrar och min syster samt hennes sambo). Midsommar har ungefär samma upplägg fast med en något bredare skara (några vänner till familjen, systerns sambos föräldrar). Påsk är också enkelt där räcker det med lite ägg, några fjädrar och så sill så är den högtiden fixad.
Allt hade alltså varit frid och fröjd om det inte funnits ett undantag och undantaget heter nyår och stavas å-n-g-e-s-t. Nyår är ingen högtid, det är ett mått på social framgång. För att markera hyr lyckad du är måste du tacka nej till så mycket baluns som möjligt. Detta märker du snart om du själv försöker arrangera något eftersom ingen kan klämma ur sig något besked före klockan fem den 31 december. Det gäller nämligen att hålla alla möjligheter öppna om det skulle dyka upp en bättre inbjudan från mer socialt intressant håll.
Denna situation brukar alltför ofta resultera i pannkaka. Av alla förhoppningar och förväntningar blir inget kvar. Därför är jag glad att kunna konstatera att min nyårslycka redan är gjord. Jag har fått en jättefest på lokal att tacka nej till. Jag kan lugnt luta mig tillbaka och känna mig social accepterad samtidigt som jag tillbringar tolvslaget med sambo och övertrötta barn lyssnandes till Svenska kyrkklockor och tittandes på grannarnas fyrverkerier.
Annars är mina fem mest lyckade nyår dessa:
Min mor är en så kallad early adopter. Hon hänger gärna på det som är nytt. Kosta vad det kosta vill! Följaktligen var vi först i villaområdet med video. Det var inte VHS. Det var inte ens Betamax. Det var Philips system som hette Video 2000 (det här var alltså på åttiotalet så “2000″ betydde framtiden).
En finess med Video 2000 var att kassetterna gick att vända och spela in på båda sidorna. Enligt vanligtvis välunderättade källor så hade Video 2000 bättre bild än VHS men vad betydde det när VHS hade mer porr? Apparaten var minst en meter bred och säkert två decimeter hög. Den hade fantastiskt många knappar, små lampor och en väldigt tjock instruktionsbok.
Vi spelade in melodifestival och film men inte Kalle ankas julafton, där gick gränsen för vad som kunde betraktas som anständigt. Så hyrde vi förstås.
Apparaten köptes på något elektronikvaruhus. Vid köpet ingick 200 hyrfilmer det första året. Det var väl ungefär så många filmer det fanns till Video 2000. Uthyrningen sköttes av elektronikvaruhuset och vi såg vad som fanns att se. Mycket skräp blev det men poängen var väl att vi själva kunde bestämma när filmen skulle börja och vad vi skulle se (så länge det var en Bondfilm eller en komedi där Dolly Parton driver horhus).
Där rotades min inställning att det inte finns någon poäng i att köpa film. Ja, barnfilm kanske eftersom barnen kan se samma film i det närmaste oändligt många gånger. Men filmerna jag ser. Jag ser dem en gång, kanske två. Det är få filmer jag känner längtan efter att se mer än så.
Så jag vill inte lägga hundratals kronor på två timmars lättsam fredagsunderhållning. Jag vill hyra mot en rimlig avgift. Men videouthyrningen är nedlagd. Så jag köper, men inte till fullt pris. Jag rotar igenom gamla filmer utslängda i en pappkartong och köper tre för 99. Inte nödvändigtvis tre filmer som jag längtar efter att få se men tre filmer som finns där just då. Filmintaget är i det närmaste på samma kvalitetsnivå nu som det var på Video 2000-tiden.
Jag vet, går att ladda ner film. Jag vet, det går att hyra den på webben.
Men vår teknikpark hemma har inte riktigt hängt med. Vi har gått från Video 2000 via VHS till DVD. Men där är vi nu, utan hyrfilm. Utan något vidare filmutbud överhuvudtaget faktiskt. Visst händer det att vi tränger ihop oss framför den bärbara datorn och ser någon kvalitetsdokumentär på SVT play men det känns inte som något vidare attraktivt alternativ när det vankas romantisk komedi, animerad barnfilm eller actionthriller med explosioner och biljakter.
Jag har inte hittat något vettigt hyralternativ. DVD hemskickad i brevlådan? Krånglig omväg som dessutom verkar funka halvdåligt. Film över nätet? Sladdar och trassel från datorn till TV:n som i sin tur är så gammal att den inte kan ta emot bilden. Nedladdning? Vad finns det för pålitliga alternativ?
Hjälp mig. Hur gör jag om jag vill hyra en film hösten 2009?
Du kanske undrar vad jag sysslar med. Till exempel har jag slöjdat ett litet nattuksbord (vilket härligt ord detta är att fundera över). Efter allmän tillpiffning av dotterns rum (målning och nytt golv) så dög inte vilka möbler som helst så hyllor och detta måttanpassade nattuksbord fick byggas. Intressant (tycker jag) att notera är att materialet är spånskiva som blev över när vi delade av de två yngre systrarnas rum förra året. Återanvändning.
Nattuksbord i sin rätta miljö
Nattuksbord lite friare
Våren är här. Med besked. Total anarki råder bland barnen. De glömmer bort att komma hem på kvällarna, de glömmer bort att gå och lägga sig och de glömmer bort att gå upp. På detta accelererar föräldraengagemanget ytterligare med avslutningar, kvartssamtal (som minsann inte är någon ynka kvart), uppvisningar och samkväm till höger och vänster. På jobbet är tempot inte särskilt lugnare heller. Allt ska vara klart väldigt snart. Semester ska planeras, barnens sommar ska planeras och visst vore det roligt att grilla nu när vädret är så fint och innan alla försvinner före sommaren?
Hjärnan går på högvarv. Lustiga dörrmattor finns till salu, “Mobilen, nycklarna, plånboken” står det på dem Meningen är att man ska komma ihåg de där grejerna när man går hemifrån. Jag har ingen sådan matta, men jag har en checklista som jag går igenom i huvudet varje morgon.
I går var det en vanlig helt galet stressig dag och jag var lite stolt över mig själv när jag var listig nog att komma ihåg att lyfta över nycklarna från en ficka till en annan.
Dock kändes det inte lika listigt när jag kom till jobbet och försökte låsa upp kontoret med dessa dyrkar:
Insexnycklar
Det blev inte heller roligare på eftermiddagen när jag skulle låsa upp cykeln för att komma hem.
Ser fram emot lugnare tider.
Någon kanske undrar vad jag haft för mig den senaste tiden. Jag har varit aktiv ute i det verkliga livet. Sysslat med verkliga saker och fått verkligt resultat. Jag har nämligen bedrivit kampanj lokalt i villaförorten.
På baksidan av huset där jag bor med min familj finns en allmänning eller förbindelsetomt som det heter i villaförorten. Genom att passera denna förbindelsetomt förkortas sträckan till min yngsta dotters förskola. Dock har detta sätt att förflytta sig stött på patrull då det visar sig att det utanför förbindelsetomten passerar oansvariga hundägare som tycker förbindelsetomtens ytterområde passar bra som hundlatrin. Gott så, men det som ställer till förtret och orsakar tandagnisslan är att hundägarna inte plockar upp hundarnas efterlämningar.
För drygt en månad sedan hade detta mönster passerat gränsen för det hållbara. Som kommunikatör skred jag till verket med alla till buds stående medel. Jag tillverkade en skylt och började skänka bort påsar för hundfekalier, ”Varsågod – gratis hundbajspåsar”. Efter att ha renast bort allt träck i min stigs närhet satte jag upp skylten och laddade med påsar. Under kampanjperioden fyllde jag kontinuerligt på med nya påsar.
"Varsågod, gratis hundbajspåsar", skylten i ursprungsutförande. De genomskinliga påsarna byttes senare mot svarta med citrondoft
Här följer några fakta från kampanjen:
Kampanjtid i veckor: 4
Ackumulerade enheter (fekalier) som avlägsnades vid kampanjens start: 8
Antal enheter (fekalier) som ackumulerats under kampanjtiden: 1
Antal omladdningar av påsar under kampanjperioden: 12
Antal gånger då skyltmaterialet flyttats och fått återställas: 4
Resultat: Kampanjen verkar ha väckt starka känslor då skyltmaterialet vid upprepade tillfällen vandaliserats och flyttats från sin ursprungliga position. Observationer har gjorts av passerande som stannat och läst kampanjens budskap. Mot slutet av kampanjperioden passerade två flickor i yngre tonåren, en av dem uppgav att hon filmat skylten. En markant förbättring kan noteras under kampanjtiden, den verkar också stå sig efter vad som kan observeras två veckor efter avslutad kampanj.
Att bo i en lägenhet i en stor svensk stad med tre barn men utan bil går väl an. Att köpa ett kedjehus med dubbelgarage och flytta till medelstor svensk stad med sina tre barn och fortfarande inte ha någon bil kan uppfattas som orimligt provocerande.
Det var drygt tio år sedan jag skrotade min senaste bil. En gammal gubbvolvo. Det har varit tio lyckliga år. Tio år utan däckbyten, oljekladd och spolarvätskeutblandning. Det har varit tio år utan oro för oväntade utgifter när någon växellåda går sönder eller någon backspegel repas. Det har varit tio år då jag bara skönt har stängt av öronen då samtalsämnet bilar har lyfts. Under den senare delen av dessa tio år har jag även gått från att framstå som lite suspekt och misslyckad (utan bil) till lite framsynt och miljömedveten (utan bil).
Nu är det dock slut. Det gick inte att stå emot längre, min sambo har lobbat hårt och på måndag hämtar vi ut en bil. Visserligen en som går att köra både på etanol och bensin men dock ett pengaslukande miljömonster.
Förlåt.
Kalle Vrångelbäck var ett barnprogram på sjuttiotalet där huvudpersonen var en otacksam, gnällig och besvärlig snorunge. Formmässigt var det intressant och lite oväntat eftersom det handlade om att på TV visa svartvita stillbilder till ljudet av en ensam berättarröst. Disney Channels antites.
Jag antar att både jag och mina föräldrar delvis har Kalle Vrångelbäck att tacka för min i stort sett uteblivna ungdomsrevolt. Jag irriterade mig på och kunde inte identifiera mig med den rälige Kalle eller hans gelikar i den rådande barn- och ungdomskulturen där limsniffande långhåriga typer stod i sina utsvängda byxor och diskuterade huruvida de skulle bädda sängen eller inte. Som om detta var nyckeln till lösningen för världens lidande.
Min revolt blev att revoltera mot revolten. Sällan skrek jag åt eller bråkade med mina föräldrar.
Jag har en vän som är rädd för att fastna i vardagen. Han gör om hemma, låter bli att låsa sig vid någonting och ändrar sina matvanor för att det inte ska gå rutin i något. De intressanta är att trendkänsligheten och önskan om utanförskap gör att förändringarna sker vid samma tidpunkt som en massa andra oroliga typer målar fondväggar, skaffar hund och äter sushi (eller pakistanskt, eller grönländskt eller vad som nu är inne för tillfället).
Förra helgen besökte vi gamla hemstaden Göteborg. Åttaåringen träffade sin bästa kompis. Trettonåringen träffade två av sina bästa kompisar. Två av dessa fem barn har föräldrar som sitter eller har suttit i fängelse och tre har föräldrar som är döda i cancer. Hårda förhållanden för förhållandevis välanpassade barn. De har klarat sig bra, antagligen åtminstone delvis för att de har en trygg vardag.
Många är rädda för svenssonliv. En förutsägbar medelklassvardag i villaförorten skrämmer. Själv är jag inte särskilt rädd. Jag har haft tillräckligt med oförutsägbarhet. Det kommer av sig själv och är inget jag desperat behöver söka upp. Välj Svensson före Vrångelbäck eller för att travestera Trainspotting: Välj livet, det vinner i längden.
Den som tvivlar på att svenssonlivet kan vara rebelliskt kan lyssna på Stockholms Negrer – Jag älskar min fru!
Är du så tuff att du har Spotify kan du lyssna på en gång.
PS.
“Svensson” är Sveriges nionde mest vanliga namn, att vara en Svensson är alltså långt mycket mer rebelliskt än att vara en Johansson som är nästan 2,5 gånger vanligare.
DS.
Eldade ju upp bastun i våras. Nu ska all den brända panelen ut. Jag kunde inte hålla mig och köpte en glasdörr. Sambon, som i vanliga fall är skeptiskt till bastu, gick igång och vi beställde speciell bastubelysning som ska fällas in i taket. Dörren och belysningen gjorde att bastuprojektet plötsligt blev dubbelt så dyrt och försenas några dagar.
Belysningen är så kallad LED-belysning. Jag har brottats med begreppet en tid eftersom jag tycker det är svårt att beskriva vad jag menar … LED-belysning ligger väldigt nära ledljus som väl kan vara en annan sak. I går kom jag dock på att LED är engelska och betyder lysdiod (Light Emitting Diode). Så mycket enklare för svensktalande att fatta vad jag pratar om när jag säger att vi ska ha lysdioder i taket än när jag har försökt förklara att det rör sig om ledljus.
Det finns en sägen om varför tyskarna avstod från att anfalla Sverige. De sysslade nämligen med flygspaning och när de kom hem och framkallade filmen så såg de hundratals, tusentals luftvärnskanoner uppställda på snart sagt varje äng i hela landet. Det var inte lönt att försöka invadera ett så väl rustat land. I själva verket var det inte luftvärnskanoner som hade fastnat på de gryniga bilderna, det var stolpar och stag som skulle användas för att bygga hässjor för att torka hö. Svenskarna var inte rustade för krig, vi var rustade för höskörd.
Nu kan vem som helst ägna sig flygspaning och jag har flygspanat en del på villaförorten. Där finns ett återkommande mönster.
Se till exempel:
… eller …
… eller …
Ser du det där runda, blå som var och varannan villa- och radhusägare har rustat sig med. Jag som gjort studier även på markplan vet att det inte är något särskilt aggressivt vapen. Det rör sig om pooler och studsmattor. Pooler och studsmattor – i ett land där klimatet åtminstone i stora delar av landet kan beskrivas som tre månaders sämre skidföre.
Detta mina vänner är ett tecken. Men vad betyder det, hur ska vi tolka det? Rädsla för flygangrepp? Kreativa kinesiska entreprenörer? Dåligt samvete och kompensation för all den tid vi tycker vi borde tillbringa med barnen? Klimathotets övergång från hot till realitet? Alltför mycket pengar?
Sverige som land har inte varit i krig på över 300 år. Kan alla dessa studsmattor och pooler rädda oss ytterligare några år?
Andra som har tankar om
flygspaning, krig, villor, medelklass, pool, studsmatta
Det här läser jag