Skrymta

Någon kanske undrar vad jag haft för mig den senaste tiden. Jag har varit aktiv ute i det verkliga livet. Sysslat med verkliga saker och fått verkligt resultat. Jag har nämligen bedrivit kampanj lokalt i villaförorten.

På baksidan av huset där jag bor med min familj finns en allmänning eller förbindelsetomt som det heter i villaförorten. Genom att passera denna förbindelsetomt förkortas sträckan till min yngsta dotters förskola. Dock har detta sätt att förflytta sig stött på patrull då det visar sig att det utanför förbindelsetomten passerar oansvariga hundägare som tycker förbindelsetomtens ytterområde passar bra som hundlatrin. Gott så, men det som ställer till förtret och orsakar tandagnisslan är att hundägarna inte plockar upp hundarnas efterlämningar.

För drygt en månad sedan hade detta mönster passerat gränsen för det hållbara. Som kommunikatör skred jag till verket med alla till buds stående medel. Jag tillverkade en skylt och började skänka bort påsar för hundfekalier, ”Varsågod – gratis hundbajspåsar”. Efter att ha renast bort allt träck i min stigs närhet satte jag upp skylten och laddade med påsar. Under kampanjperioden fyllde jag kontinuerligt på med nya påsar.

"Varsågod, gratis hundbajspåsar", skylten i ursprungsutförande. De genomskinliga påsarna byttes senare mot svarta med citrondoft

Här följer några fakta från kampanjen:

Kampanjtid i veckor: 4
Ackumulerade enheter (fekalier) som avlägsnades vid kampanjens start: 8
Antal enheter (fekalier) som ackumulerats under kampanjtiden: 1
Antal omladdningar av påsar under kampanjperioden: 12
Antal gånger då skyltmaterialet flyttats och fått återställas: 4

Resultat: Kampanjen verkar ha väckt starka känslor då skyltmaterialet vid upprepade tillfällen vandaliserats och flyttats från sin ursprungliga position. Observationer har gjorts av passerande som stannat och läst kampanjens budskap. Mot slutet av kampanjperioden passerade två flickor i yngre tonåren, en av dem uppgav att hon filmat skylten. En markant förbättring kan noteras under kampanjtiden, den verkar också stå sig efter vad som kan observeras två veckor efter avslutad kampanj.

Någon kanske undrar vad jag haft för mig den senaste tiden. Jag har varit aktiv ute i det verkliga livet. Sysslat med verkliga saker och fått verkligt resultat. Jag har nämligen bedrivit kampanj lokalt i villaförorten. På baksidan av huset där jag bor med min familj finns en allmänning eller förbindelsetomt som det heter i ...

Att bo i en lägenhet i en stor svensk stad med tre barn men utan bil går väl an. Att köpa ett kedjehus med dubbelgarage och flytta till medelstor svensk stad med sina tre barn och fortfarande inte ha någon bil kan uppfattas som orimligt provocerande.

Det var drygt tio år sedan jag skrotade min senaste bil. En gammal gubbvolvo. Det har varit tio lyckliga år. Tio år utan däckbyten, oljekladd och spolarvätskeutblandning. Det har varit tio år utan oro för oväntade utgifter när någon växellåda går sönder eller någon backspegel repas. Det har varit tio år då jag bara skönt har stängt av öronen då samtalsämnet bilar har lyfts. Under den senare delen av dessa tio år har jag även gått från att framstå som lite suspekt och misslyckad (utan bil) till lite framsynt och miljömedveten (utan bil).

Nu är det dock slut. Det gick inte att stå emot längre, min sambo har lobbat hårt och på måndag hämtar vi ut en bil. Visserligen en som går att köra både på etanol och bensin men dock ett pengaslukande miljömonster.

Förlåt.

Att bo i en lägenhet i en stor svensk stad med tre barn men utan bil går väl an. Att köpa ett kedjehus med dubbelgarage och flytta till medelstor svensk stad med sina tre barn och fortfarande inte ha någon bil kan uppfattas som orimligt provocerande. Det var drygt tio år sedan jag skrotade min ...

Kalle Vrångelbäck var ett barnprogram på sjuttiotalet där huvudpersonen var en otacksam, gnällig och besvärlig snorunge. Formmässigt var det intressant och lite oväntat eftersom det handlade om att på TV visa svartvita stillbilder till ljudet av en ensam berättarröst. Disney Channels antites.

Jag antar att både jag och mina föräldrar delvis har Kalle Vrångelbäck att tacka för min i stort sett uteblivna ungdomsrevolt. Jag irriterade mig på och kunde inte identifiera mig med den rälige Kalle eller hans gelikar i den rådande barn- och ungdomskulturen där limsniffande långhåriga typer stod i sina utsvängda byxor och diskuterade huruvida de skulle bädda sängen eller inte. Som om detta var nyckeln till lösningen för världens lidande.

Min revolt blev att revoltera mot revolten. Sällan skrek jag åt eller bråkade med mina föräldrar.

Jag har en vän som är rädd för att fastna i vardagen. Han gör om hemma, låter bli att låsa sig vid någonting och ändrar sina matvanor för att det inte ska gå rutin i något. De intressanta är att trendkänsligheten och önskan om utanförskap gör att förändringarna sker vid samma tidpunkt som en massa andra oroliga typer målar fondväggar, skaffar hund och äter sushi (eller pakistanskt, eller grönländskt eller vad som nu är inne för tillfället).

Förra helgen besökte vi gamla hemstaden Göteborg. Åttaåringen träffade sin bästa kompis. Trettonåringen träffade två av sina bästa kompisar. Två av dessa fem barn har föräldrar som sitter eller har suttit i fängelse och tre har föräldrar som är döda i cancer. Hårda förhållanden för förhållandevis välanpassade barn. De har klarat sig bra, antagligen åtminstone delvis för att de har en trygg vardag.

Många är rädda för svenssonliv. En förutsägbar medelklassvardag i villaförorten skrämmer. Själv är jag inte särskilt rädd. Jag har haft tillräckligt med oförutsägbarhet. Det kommer av sig själv och är inget jag desperat behöver söka upp. Välj Svensson före Vrångelbäck eller för att travestera Trainspotting: Välj livet, det vinner i längden.

Den som tvivlar på att svenssonlivet kan vara rebelliskt kan lyssna på Stockholms Negrer – Jag älskar min fru!

Är du så tuff att du har Spotify kan du lyssna på en gång.

PS.
“Svensson” är Sveriges nionde mest vanliga namn, att vara en Svensson är alltså långt mycket mer rebelliskt än att vara en Johansson som är nästan 2,5 gånger vanligare.
DS.

Kalle Vrångelbäck var ett barnprogram på sjuttiotalet där huvudpersonen var en otacksam, gnällig och besvärlig snorunge. Formmässigt var det intressant och lite oväntat eftersom det handlade om att på TV visa svartvita stillbilder till ljudet av en ensam berättarröst. Disney Channels antites. Jag antar att både jag och mina föräldrar delvis har Kalle Vrångelbäck ...

Eldade ju upp bastun i våras. Nu ska all den brända panelen ut. Jag kunde inte hålla mig och köpte en glasdörr. Sambon, som i vanliga fall är skeptiskt till bastu, gick igång och vi beställde speciell bastubelysning som ska fällas in i taket. Dörren och belysningen gjorde att bastuprojektet plötsligt blev dubbelt så dyrt och försenas några dagar.

Belysningen är så kallad LED-belysning. Jag har brottats med begreppet en tid eftersom jag tycker det är svårt att beskriva vad jag menar … LED-belysning ligger väldigt nära ledljus som väl kan vara en annan sak. I går kom jag dock på att LED är engelska och betyder lysdiod (Light Emitting Diode). Så mycket enklare för svensktalande att fatta vad jag pratar om när jag säger att vi ska ha lysdioder i taket än när jag har försökt förklara att det rör sig om ledljus.

Eldade ju upp bastun i våras. Nu ska all den brända panelen ut. Jag kunde inte hålla mig och köpte en glasdörr. Sambon, som i vanliga fall är skeptiskt till bastu, gick igång och vi beställde speciell bastubelysning som ska fällas in i taket. Dörren och belysningen gjorde att bastuprojektet plötsligt blev dubbelt så ...

Det finns en sägen om varför tyskarna avstod från att anfalla Sverige. De sysslade nämligen med flygspaning och när de kom hem och framkallade filmen så såg de hundratals, tusentals luftvärnskanoner uppställda på snart sagt varje äng i hela landet. Det var inte lönt att försöka invadera ett så väl rustat land. I själva verket var det inte luftvärnskanoner som hade fastnat på de gryniga bilderna, det var stolpar och stag som skulle användas för att bygga hässjor för att torka hö. Svenskarna var inte rustade för krig, vi var rustade för höskörd.

Nu kan vem som helst ägna sig flygspaning och jag har flygspanat en del på villaförorten. Där finns ett återkommande mönster.

Se till exempel:

Västerås

… eller …

Malmö

… eller …

Stockholm

Ser du det där runda, blå som var och varannan villa- och radhusägare har rustat sig med. Jag som gjort studier även på markplan vet att det inte är något särskilt aggressivt vapen. Det rör sig om pooler och studsmattor. Pooler och studsmattor – i ett land där klimatet åtminstone i stora delar av landet kan beskrivas som tre månaders sämre skidföre.

Detta mina vänner är ett tecken. Men vad betyder det, hur ska vi tolka det? Rädsla för flygangrepp? Kreativa kinesiska entreprenörer? Dåligt samvete och kompensation för all den tid vi tycker vi borde tillbringa med barnen? Klimathotets övergång från hot till realitet? Alltför mycket pengar?

Sverige som land har inte varit i krig på över 300 år. Kan alla dessa studsmattor och pooler rädda oss ytterligare några år?

Andra som har tankar om
flygspaning, krig, villor, medelklass, pool, studsmatta

Det finns en sägen om varför tyskarna avstod från att anfalla Sverige. De sysslade nämligen med flygspaning och när de kom hem och framkallade filmen så såg de hundratals, tusentals luftvärnskanoner uppställda på snart sagt varje äng i hela landet. Det var inte lönt att försöka invadera ett så väl rustat land. I själva ...

Det har visat sig att huset vi köpte gjort oss till medlemmar i inte mindre än två samfällighetsföreningar. En för vatten och värme och en för förbindelsetomter och antenn (vilket även inkluderar bredband). I går var det stämma för båda dessa samfälligheter. Jag lämnar uppvisningen i pajasartad parodi på demokrati som mötet innebar därhän. En iaktagelse dock, mötet samlade cirka fyrtio deltagare och på hatthyllan utanför räknade jag till inte mindre än tolv gubbkepsar. Rekord?

Det har visat sig att huset vi köpte gjort oss till medlemmar i inte mindre än två samfällighetsföreningar. En för vatten och värme och en för förbindelsetomter och antenn (vilket även inkluderar bredband). I går var det stämma för båda dessa samfälligheter. Jag lämnar uppvisningen i pajasartad parodi på demokrati som mötet innebar därhän. ...

Jag funderar på att börja sälja räfsor. Jag tänkte marknadsföra dem som ett hörsel-, grann- och miljövänligt alternativ till de elektriska och bensindrivna lövblåsarna. Visst, det är lite mer macho med en stor hårtork under armen, men alla vet ju att en vanlig räfsa är mer effektiv och ergonomisk än en lövblås. Dessutom tänkte jag mig ett ”kompispaket” där två räfsor ingår till ett pris bara obetydligt högre än vad en lövblås kostar. ”Kompis” i ”kompispaketet” syftar på möjligheten att med räfsa som redskap konversera under lövinsamlingen, något som är helt uteslutet om du väljer att använda lövblås.

Andra som har tankar om
lövblås, räfsa, affärsidé

Jag funderar på att börja sälja räfsor. Jag tänkte marknadsföra dem som ett hörsel-, grann- och miljövänligt alternativ till de elektriska och bensindrivna lövblåsarna. Visst, det är lite mer macho med en stor hårtork under armen, men alla vet ju att en vanlig räfsa är mer effektiv och ergonomisk än en lövblås. Dessutom tänkte ...

I dag är jag lika gammal som Lucy Jordan var när hon insåg att hon inte skulle få åka i en cabriolet genom Paris med vinden lekande i håret.

Själv har jag ingen särskilt stark längtan till Paris men jag känner ändå att jag är på väg. På väg åt helt rätt håll.

I dag är jag lika gammal som Lucy Jordan var när hon insåg att hon inte skulle få åka i en cabriolet genom Paris med vinden lekande i håret. Själv har jag ingen särskilt stark längtan till Paris men jag känner ändå att jag är på väg. På väg åt helt rätt håll.

Den första februari är ett historiskt datum. Kanske inte i det stora sammanhanget men i mitt liv markerar det ett slut. Eller en början om du så vill. I dag börjar jag mitt nya jobb som grafisk formgivare och jag slutar med att vara föräldraledig och jag slutar med att leva på uppdrag som egen företagare (även om firman får vara kvar tillsvidare).

Säkert har jag fått massor med oumbärlig kunskap från mitt egenföretagande och från min föräldraledighet men det tänker jag inte dela med mig av här. Inte nu. Istället tänkte jag berätta om vad jag lärt mig under mina år på Västkusten. För bara någon vecka sedan flyttade familjen från Göteborg till Örebro och nu är det dags att summera.

Saker jag lärt mig i Göteborg:

1. Det går inte att bli alltför bestämd i formen
I Göteborg (och andra västliga delar av landet) räcker det inte med bestämd form. I Göteborg använder man gärna bestämd form gånger två. Om du i Sverige vill säga ”denna blogg suger” så säger du i Göteborg istället ”denna bloggen suger”.

2. En cykelbana kan sluta precis vart som helst
I Göteborg ser man på cykling och cyklister som något mycket suspekt. Officiellt är man förstås positiv till detta hälsobefrämjande miljövänliga transportsätt men inofficiellt förs ett krig mot allt vad cykling och cyklister heter. Ett tydligt tecken på detta är sättet på vilken man planerar sina cykelbanor. Genom att göra dem ologiska och farliga blir det inte bara svårt att cykla, andra trafikanter bygger också upp ett förakt mot cyklister eftersom de fullkomligt förvirrade kan dyka upp precis vart som helst. I Göteborg kan en cykelbana rätt som det är sluta mitt i en bilväg, på en trottoar eller varför inte bara övergå i enkelriktat.

Göteborg har förövrigt tre effektiva sätt att stoppa trafik. Det är enkelriktat, vatten och spårvagnar.

3. Ignorera alla som försöker ta kontakt
Göteborg är med svenska mått mätt en rätt stor stad och det märks på alla galningar som håller till där. Min inflytt till staden sammanföll med psykvårdsreformen som släppte ut galningar i samhället. Nu har jag ingen direkt karriär inom psyket men det är ändå rätt enkelt att känna igen någon som ser ut att vilja mörda dig om du råkar slänga en alltför märklig blick. Ett tips är att smutsiga typer som viftar med armarna och svär sällan är pigga på konversation. Jag lärde mig grunderna redan när jag studerade kommunikationsvetenskap.

Det finns inom kommunikationsvetenskapen (eller sociologin om du så vill) en teori om ”face threatening act” (FTA). I korthet går det ut på att en normalt funtad människa väljer att hälsa på en annan människa som på något sätt ser ut att söka kontakt. Detta stämmer så gott som alltid, även om de två personerna inte känner igen varandra. Beteendet grundar sig i att det är så fruktansvärt pinsamt att förlora ansiktet (loose face) så det är bättre att hälsa på en vilt främmande person än att låta bli om det skulle visa sig att det trots allt var någon du borde känna igen. Ren och skär artighet alltså.

I Göteborg (och andra större städer med hög faktor galningar) gäller det att undertrycka denna artighet och göra det som inom kommunikationsvetenskapen (eller sociologin) kallas för ”not do the FTA) alltså låtsas som du inte ser galningarna, kolportörerna, mobilabonnemangsförsäljarna, frälsarna, missbrukarna, tiggarna och alla andra som vill ha något av dig när du försöker ta dig igenom staden. Fäst blicken långt fram, gör oväntade byten av riktning och ha gärna någon att prata intensivt med precis bredvid.

Andra som skriver om
gatuslug, Göteborg, kolportörer, kunskap, stan, galningar, bestämd form, cykelbanor

Den första februari är ett historiskt datum. Kanske inte i det stora sammanhanget men i mitt liv markerar det ett slut. Eller en början om du så vill. I dag börjar jag mitt nya jobb som grafisk formgivare och jag slutar med att vara föräldraledig och jag slutar med att leva på uppdrag som ...

99 flyttkartonger. 26 till garaget och 73 till huset.

99 flyttkartonger. 26 till garaget och 73 till huset.