Jag skriver. Massor. Övertygande om jämställdhet, kritiskt argumenterande om FRA och engagerat om hållbar utveckling. Jag får ihop lustiga kåserier, recensioner, finurliga frågor och formulerar till och med bloggutmaningar.
På cykeln, i mitt huvud formulerar jag allt det där. Sedan slår den underbara vardagen till. Hårt och skoningslöst och allt är glömt tills det är dags att cykla hem till familjen eller iväg till jobbet igen.
Jag återkommer.
Snälla du. Står det CMYK i specifikationerna så är det bara CMYK, inget annat.
Jag har hört att det finns fruktskål på en del företag. Där jag jobbar har vi godisskål.
Ny stad, ny arbetsplats. Ändå så förutsägbart.
”Vi är lite tokiga på det här stället, du måste undra vart du kommit”. Inte alls ni är, intill dödlig uttråkning, normala.
”Stämningen är rå men hjärtlig”. Plump och osäker, jo jag tackar.
”Män är från Mars och kvinnor är från Venus, det går inte att förstå kvinnor och män har ingen fantasi det sitter i generna” (och valfritt oändligt antal miljarders könsrollscementerande klyschor). Tack, jag har inget intresse att delta i tomgångstugg som inte leder någon annanstans än att vi blir mer medelålderskliché.
”Svenska är ett så ordfattigt språk, jag läser alla böcker på engelska de är så mycket bättre då”. Två saker … brukar du sakna ord när du kommunicerar på svenska samt vad tror du om att böcker på originalspråk har bättre flyt i texten? Här skulle jag kunna skriva en avhandling men tiden finns inte just nu. Du som tror att du är en mästare på engelska kan ju svara på vad till exempel spiselkrok, gångjärn och stavgång heter. Är Strindberg översatt till engelska bättre än Strindberg på svenska. Förresten, Strindberg har kanske haft sin tid. Gardell då, eller Fredriksson eller Filip och Fredrik … hur mycket bättre blir de på det heliga språket engelska?
Den första februari är ett historiskt datum. Kanske inte i det stora sammanhanget men i mitt liv markerar det ett slut. Eller en början om du så vill. I dag börjar jag mitt nya jobb som grafisk formgivare och jag slutar med att vara föräldraledig och jag slutar med att leva på uppdrag som egen företagare (även om firman får vara kvar tillsvidare).
Säkert har jag fått massor med oumbärlig kunskap från mitt egenföretagande och från min föräldraledighet men det tänker jag inte dela med mig av här. Inte nu. Istället tänkte jag berätta om vad jag lärt mig under mina år på Västkusten. För bara någon vecka sedan flyttade familjen från Göteborg till Örebro och nu är det dags att summera.
Saker jag lärt mig i Göteborg:
1. Det går inte att bli alltför bestämd i formen
I Göteborg (och andra västliga delar av landet) räcker det inte med bestämd form. I Göteborg använder man gärna bestämd form gånger två. Om du i Sverige vill säga ”denna blogg suger” så säger du i Göteborg istället ”denna bloggen suger”.
2. En cykelbana kan sluta precis vart som helst
I Göteborg ser man på cykling och cyklister som något mycket suspekt. Officiellt är man förstås positiv till detta hälsobefrämjande miljövänliga transportsätt men inofficiellt förs ett krig mot allt vad cykling och cyklister heter. Ett tydligt tecken på detta är sättet på vilken man planerar sina cykelbanor. Genom att göra dem ologiska och farliga blir det inte bara svårt att cykla, andra trafikanter bygger också upp ett förakt mot cyklister eftersom de fullkomligt förvirrade kan dyka upp precis vart som helst. I Göteborg kan en cykelbana rätt som det är sluta mitt i en bilväg, på en trottoar eller varför inte bara övergå i enkelriktat.
Göteborg har förövrigt tre effektiva sätt att stoppa trafik. Det är enkelriktat, vatten och spårvagnar.
3. Ignorera alla som försöker ta kontakt
Göteborg är med svenska mått mätt en rätt stor stad och det märks på alla galningar som håller till där. Min inflytt till staden sammanföll med psykvårdsreformen som släppte ut galningar i samhället. Nu har jag ingen direkt karriär inom psyket men det är ändå rätt enkelt att känna igen någon som ser ut att vilja mörda dig om du råkar slänga en alltför märklig blick. Ett tips är att smutsiga typer som viftar med armarna och svär sällan är pigga på konversation. Jag lärde mig grunderna redan när jag studerade kommunikationsvetenskap.
Det finns inom kommunikationsvetenskapen (eller sociologin om du så vill) en teori om ”face threatening act” (FTA). I korthet går det ut på att en normalt funtad människa väljer att hälsa på en annan människa som på något sätt ser ut att söka kontakt. Detta stämmer så gott som alltid, även om de två personerna inte känner igen varandra. Beteendet grundar sig i att det är så fruktansvärt pinsamt att förlora ansiktet (loose face) så det är bättre att hälsa på en vilt främmande person än att låta bli om det skulle visa sig att det trots allt var någon du borde känna igen. Ren och skär artighet alltså.
I Göteborg (och andra större städer med hög faktor galningar) gäller det att undertrycka denna artighet och göra det som inom kommunikationsvetenskapen (eller sociologin) kallas för ”not do the FTA) alltså låtsas som du inte ser galningarna, kolportörerna, mobilabonnemangsförsäljarna, frälsarna, missbrukarna, tiggarna och alla andra som vill ha något av dig när du försöker ta dig igenom staden. Fäst blicken långt fram, gör oväntade byten av riktning och ha gärna någon att prata intensivt med precis bredvid.
Andra som skriver om
gatuslug, Göteborg, kolportörer, kunskap, stan, galningar, bestämd form, cykelbanor
Dåså, verkar som hårklippningen hade effekt. Nu har jag blivit erbjuden ett jobb och villkoren verkar finfina (åtminstone jämfört med vad jag är van vid). Grattis till mig.
I dag har jag sorterat och rensat ut lite papper. Hittade en broschyr som jag antagligen fått av någon SYO-konsulent på högstadiet. Telemontör och telereperatör handlar det om. Jag vet i dag ungefär lika lite om vad en telemontör gör som jag då visste vad en informatör gör. Det känns inte alls dumt.
Det är alltså så här det känns. Har haft några dagar utan jobb, med bara föräldraledighet. Dessutom har mina föräldrar varit på besök. I går, när föräldrarna åkt, så sorterade vi i källarförrådet. Lugnt och skönt, jag tror jag kan leva så här. Ska klippa mig och skaffa ett jobb.
Det är ganska enkelt att gissa vad folk använder sina mobiltelefoner till. Att ringa på förstås, det är det största användningsområdet och som tvåa kommer SMS. Men vad kommer då på tredje plats? Radion, lufttrycksmätaren, kompassen eller kanske stegräknaren? Nej väckarklockan, det visar analyser som bland annat mobiltelefontillverkaren Motorola gjort.
I teorin verkade det därför som ett listigt drag när Motorola bestämde sig för att inte profilera sina telefoner efter extravaganta extrafunktioner som mp3-spelare eller kameror.
- Kunderna bestämmer sig i första hand för att köpa en telefon för att ringa med, sedan tittar de på vilka extrafunktioner som finns. Det säger Motorolas designchef Ignacio Germade till GP1.
Säkert har han rätt, vi vill ha en telefon att ringa med. Men vad Ignacio och Motorola inte tog i beaktande var vår fåfänga och hur tungt den väger. Visst, vi använder inte mp3-spelaren så ofta (eftersom det är så erbarmeligt svårt att föra över musik till telefonen) och vi orkar aldrig riktigt sätta oss in i hur Push-to-talk egentligen fungerar (och om vi gjorde det så skulle vi märka att den funktionen ändå inte stöds av vår operatör). Men det är inte hur mycket vi egentligen använder de där tuffa sakerna som är poängen.
Vi är inte så rationella, när vi väl går till beslut så är det känslorna som styr. Vad har telefonen för färg, vad har den för form, talar den till min personlighet? Klart den går att ringa på, klart det går att skicka SMS och så klart finns det en väckarklocka, men det är inte det som avgör vilken telefon jag väljer.
Till sist är det så lite som avgör köpet och det är inte alls säkert att det är kopplat till verkligheten.
Sista dagen med sommarvärme sa de. Här sitter jag och luktar illa. Korrektur tar tid.
Det här läser jag