Skrymta

Redan innan begreppet fanns sysslade mina föräldrar med livslångt lärande. Min mor har inte mindre än tre utbildningar och i slutet av sjuttiotalet läste hon till förskollärare. Hon gick på förskollärareseminariet som det hette då. Ni kan ju tänka er hur det var (radikalflum!). Jag hade inte ens fyllt tvåsiffrigt och blev väl någon form av försökskanin.

För några år sedan var det populärt att påstå att man blivit skrämd av Staffan Westerberg. Visst, han var fullkomligt obegriplig men inte så skrämmande. Jag hade mina egna demoner. En gång tog min mor hem ett sprillans nytt kassettband som skulle vara både pedagogiskt och progressivt – ”Kåldolmar och kalsipper”. Jag minns inte mycket, bara en diaboliskt skrämmande låt om ett ylle ”BOM CHIKA BOM CHIKA BOM BOM BOM!” och att jag blev rädd.

Jag tror inte att jag led några svårare men av denna episod för jag har senare i livet inte haft särskilt svårt för varken solidaritet, Nationalteatern eller organisationsrätt, jag kan till och med lyssna på BOM CHIKA BOM-låtar. För att bevisa detta kommer här länkar till två svängiga sådana:

Wear you to the ball – U Roy (the Paragons) (Spotify), (Youtube)

Hey Boy – Teddybears STHLM (Spotify), (Youtube)

Tusentals låtar på en hårddisk. Det är få som bryr sig om dem. Ytterligare miljontals via Spotify och ingen lyfter på ögonbrynen för det heller.

Hundratals vinylskivor. Jo, på riktigt, hundratals! Framme. Få lämnas oberörda av detta fysiskt påtagliga. De äldre börjar minnas och försöker komma ihåg vad som hände med de där skivbackarna. Står de fortfarande kvar på vinden eller slängde vi helt enkelt bort ”Sex Pistols” och ”Freestyle” innan vi gick ut och köpte samlingsskivan på CD? De yngre fascineras av omslagen och försöker greppa hur lite lagringsutrymme det rör sig om och hur känslig nålen egentligen är.

Kalla mig nostalgisk för det är vad jag är men jag såg ingen poäng i att slänga min musik och mina minnen. Musik är musik oavsett medium även om musik från vinyl kan låta varmare och djupare i basen än digitaliserad och komprimerad. Så här står jag med min skivsamling och funderar på hur nästa steg kommer att se ut.

Vad händer när nu böckerna digitaliseras? Kommer jag kunna fynda ännu billigare på Myrorna? Kommer vi få se en mer liberal inställning till bokbål eller har böcker en annan kulturell status än vinylskivan? Mina blir kvar i bokhyllan, parallellt med Projekt Runeberg, Googledigitalisering och Kindle. För att de har fina omslag, för att jag har minnen av dem och för att jag inte ser någon större poäng i att bränna dem.

Jag läste hos Write Said Fred att sommaren kan göra att ”[v]i börjar lyssna på reggae, fast vi aldrig gör det annars” och att det då inte handlar om (enligt Bullshitbulletin) särskilt genuin reggae samt att detta är en del av den smaklöshet som flyger i oss svenskar när termometern stiger över 25 grader.

Själv lyssnar jag på reggae hela året och ser mig dessutom som lågkulturens försvarare så jag har all anledning att hänga på den här posten. Jag vill inte vara sämre än att jag räddar dig stackars svensk som både vill släppa loss till solskensdoftande baktaktssväng och ha kvar din creddiga coolness och allmänt högt stående smak. Varken Bob Marley eller Jimmy Cliff finns med, inte för att de på något sätt är dåliga utan för att du kan verka ännu snobbigare när du väljer bort dessa giganter.

Här får du genuint skrapig reggae (ja, och en del ska också) från Jamaica (okej någon låt framförs väl av britter då). Direkt hämtad från studion på den där dammiga gatan där en trebent hund linkar runt i eftermiddagssolen och tre taniga grabbar i skrynkliga kortärmade skjortor står och röker. Ingen låt är nyare än 30 år så nog kan vi tala om beprövad kvalitetsmusik. Drygt ett tjog låtar och lite bakgrund så du kan konversera och verka insatt.

Håll tillgodo! Lyssna noga för innan du vet ordet av så dyker säkert någon av dessa låtar upp i någon reklamfilm.

Hela listan finns förstås på Spotify, för Spotify har du väl du som har så god smak?

54-46 was my number – Toots and the Maytals
1968
Toots Hibbert åker fast för narkotikainnehav. Hävdar själv att han är oskyldig. 54-46 är numret han bar i fängelset, finns i minst tre versioner där 54-46 ”is”, ”was” och ”that’s” my number.

Feel like jumping – Marcia Griffiths
1968
Marcia Griffiths första hit, skriven av Bob Andy. Senare en del av I-trees tillsammans med Rita Marley och Judy Mowatt bakom Bob Marley.

No sunshine – Horace Andy
1973
Har spelats in av många men få lider som Horace Andy.

No, no, no – Dawn Penn
1969
Lidande Dawn konstaterar att det är slut (här i något nyare mix).

Chase the devil – Max Romeo
1976
Max Romeo kämpar mot djävulen och ljuv musik uppstår. Har du hört ”Out of space” med Prodigy så har du hört halva ”Chase the Devil” Producerad av Lee ”Scratch” Perry.

Preassure drop – Toots and the Maytals
1970
Framfördes i reggaefilmen ”The harder they come” och blev monsterhit på Jamaica 1972. Lägg märke till den tidiga stereomixen.

Money in my pocket – Dennis Brown
1979
Har beskrivits som ett rop på hjälp från världens fattiga. Kan också vara en sång om en ensam man. En ensam man som helt missförstått det här med kärlek.

Stick by me and I’ll stick by you – John Holt
1973
Som så många andra Jamaicanska låtar, en coer på amerikans R’n'B.

0.0.7. (Shanty town) – Desmond Dekker and the Aces
1966
Desmond Dekker sjunger om Kinstons värstingar ”Rude Boys” som röjer runt sommaren 1966, ”Them a loot, them a shoot, then a wail”. 007 är James Bonds nummer, aktuell med en film och mest med för att sälja fler singlar. En annan aktuell film var Ocean’s Eleven som också hörs i refrängen.

Phoenix city – The skatalites
1974
Skatalites var studiobandet som skaffade sig ett namn och en egen karriär. Ska var nytt, satelliten Sputnik var i rymden, vad kunde vara mer passande än ”the Skatalites”?

Shame and scandal – Shawn Elliot
1965
En skröna berättad med bravur på mindre än tre minuter.

Long shot kick de bucket – The Pioneers
1969
Ända tills man får veta att ”Long shot” var en travhäst och att en spark på hinken betyder samma sak som att ”slänga in handduken” har man fattat galoppen. Men Long Shot var en häst som blev legendarisk på travbanorna ända tills han i tolvårsåldern föll och dog mitt i ett lopp. Hedrad på detta sätt i en gungande hymn ”it happend in the first race and it caught up the race”.

It’s you – The Maytals
1964
Toots Hibberts lärde sig sjunga i kyrkan och visst är det något himmelskt över den här kärlekssången.

Israelites – Desmond Dekker & the Aces
1968
Det går att läsa in mycket i musik och texter. Israelites har tolkats som ett djupt religiöst stycke i rastafaritradition. Själv säger Desmond Dekker att det helt enkelt kommer från ett uttryck som går ut på att man kan arbeta som en israelit. Innan låten släpptes i Storbritannien mixades den om för att inte låta lika rå. Det gjorde att texten blev svårare att höra och spekulationerna om vad den egentligen handlade om tog förstås fart.

Wet dream – Max Romeo
1968
Max Romeo hade precis gått och blivit religiös och ville helst spela in root-reggae. Men Lee Perry fick som han ville och Max Romeo spelade in den frivola ”Wet dream”. Den gick fint på listorna, speciellt i England, ända tills någon på BBC lyssnade på texten och bannlyste all vidare radiospelning.

Real Rock – Sound dimension
1971
Reggaestandard och favorit som ”riddim” – bakgrund till nya dancehalldängor.

A message to you rudy – The Specials
1979
Rudy är ingen tjej, snarare en pojke eller en ”rude boy”. Låten gjordes först av Dandy Livingstone, men den här brittiska versionen är snäppet vassare.

Cherry oh baby – Eric Donaldson
1971
Mest känd med andra artister (UB40, Rolling Stones), denna festivalvinnare från1971.

Johnny too bad – The Slickers
1971
Kan avse rövarbandet Johnny and the Shootouts, kan också vara en låt om vilken rude-boy som helst … Var med i filmen ”The harder they come” från 1972.

Kingston town – Lord Creator
1970
Hyllning till huvudstaden, från början B-sida. Vad A-sidan hette är sedan länge glömt.

Hypocrite – The Heptones
1973
En vacker sång till en riktig lögnare.

Help me make it through the night – John Holt
1974
Visst är det smörigt. Visst är det vackert.

Better must come – Delroy Wilson
1971
Med denna som ledmotiv vann socialistpartiet PNP 1972-års jamaicanska val. Med en låt som denna går det ju inte att förlora.

Jag har våndats, förhalat, förkastat. Ändå går det inte att komma ifrån att det är frestande att skriva om musik. Det är som blues, det är roligare att spela än att lyssna på det. Roligare att skriva om musik än att läsa om det. Så var det då utmaningen eller uppmaningen från Mymlan att skriva om tolv låtar som beskriver mig. Uppdraget är förstås omöjligt eftersom tolv låtar är alldeles för få och dessutom varierar dessa beskrivande låtar konstant. De tolv låtarna som är aktuella i dag kan vara tolv helt andra i morgon.

Med detta som utgångspunkt och förbehåll börjar jag skriva.

Det första jag inser är att jag inte kommer att få några tuffpoäng. Alldeles för lite finsk-urgisk folkmusik, ingen isländsk gitarrindie och helt utan asiatisk trip-hop. Istället är det ytlig, omodern listmusik som gäller. Att det allra mesta finns på Spotify är väl bevis nog. Men jag har ju förstått att jag är lågkulturens härförare så det är väl bara att acceptera och stå för det. I dag. Just nu.

Jag inleder med att sparka in min första öppna dörr med Shaggy – Boombastic. Självförtroende, självdistans och tung bas i ljuv harmoni. Ett skabbigt kårhus i en mellansvensk stad. Inte mycket för världen men ett stort dansgolv, gott gung och dansvilliga gäster. Goda förutsättningar för en lyckad kväll helt enkelt. Sedan går det helt i linje med min vurm för det folkliga eftersom Shaggy kan riva upp ganska starka känslor i min bekantskapskrets.

1. Boombastic: Shaggy

Men Shaggy gjorde inte musikalisk entré förrän på nittiotalet. Låt mig ta några danssteg bakåt och börja med en sjuttonårings krossade hjärta. Bakgrunden beskrivs av New Order i Bizarre Love Triangle men vi kommer in i handlingen när Jakob Hellman beskriver situationen i sin ”Vara vänner” för så skulle det vara, vi skulle prata om allt men vi skulle inte vara mer än vänner. Något år senare inledde vi ett mycket passionerat förhållande som varade nästan tre år. Då tog Depeche Mode vid med ”I Just Can’t get Enough”. Jag är alltså en otrogen singelköpare (och då menar jag lagringsmediet och inte civilståndet) men fick jag bara lyssna på en skiva resten av livet så skulle det vara Jakob Hellmans ”… och stora havet”. Gärna den med extramaterial.

2. Vara vänner: Jakob Hellman

Texter är förstås seriöst och bra men jag ska erkänna att jag lätt fascineras av ljud också. Det är väl därför jag fastnade för The Art of Noise. Säkert därför jag är svag för kvinnor som låter som de ler när de sjunger. Särskilt brittiskor. Lyssna bara på Lily Allen (LDN) eller Sophie Ellis-Bextor (I Won’t Change You). Nu är ju inte Chrissie Hynde brittisk egentligen men lyssna på leendet när hon förklarar sin kärlek till Ali, UB40:s sångare. Det må vara en cover och texten må vara simpel, men på en solig gotländsk cykelsemester på åttiotalet kan det vara både drama och stor lyrik.

3. Opus 4: The Art of Noise

4. I Got You Babe: UB40 & Chrissie Hynde

Mitten av nittiotalet präglades av stor förvirring. Just där på kåren, kanske till tonerna av Shaggy träffade jag trasiga kvinnor som jag någonstans trodde att jag skulle laga. Jag försökte, jag älskade, jag var tålmodig men det räckte inte. Det var där jag träffade henne. Hon som Elvis sjunger om: The Devil in Disguise. Hon såg ut som en ängel, pratade som en ängel men hon var en förklädd djävul. Lou Reed skulle beskrivit henne som ”Vicous”. Hon jagade mig i mina mardrömmar ett helt decennium senare men en låt som hjälpte mig att fördriva henne var Kim Stockwood med Jerk. En utmärkt göra-slut-låt helt i klass med Gloria Gaynors I Will Survive.

5. The Devil in Disguise: Elvis Presley

6. Vicious: Lou Reed

7. Jerk: Kim Stockwood

Med en bakgrund tonåring med discjockeyambitioner och alldeles för stor inkomst i förhållande till fasta utgifter har jag en hyfsat diger samling maxisinglar från perioden 1986 till 1989. Där finns tiominuterslånga versioner av Pet Shop Boys och där finns englandspressade tolvor med George Michael. Det var en period då singlarna kostade sjutton kronor och det oftast gick bra att chansa på något med etiketten Beat Box. Sedan kom verkligheten ikapp och pengarna skulle räcka till mat och hyra och annat världsligt vilket slog hårt mot mitt skivsamlande som egentligen inte kom igång förrän åtta år senare då jag började få en stadig inkomst. De första skivorna jag köpte efter min musikaliska istid var en samlingsskiva med The Specials, When I Was Born for the Seventh Time med Cornershop och Vanishing Point med Primal Scream. Där finns ”Star” som var en låt att bli förälskad till. Tyvärr visade det sig vara början på ett alldeles för långt och alldeles för nedbrytande förhållande. Mot slutet fick jag tag på en Bowieskiva – Heathen. Där finns en låt som heter ”A Better Future” där David kräver en bättre framtid. Det kunde jag skriva under på och efter några rätt misslyckade parterapisessioner var jag på väg, ensam.

8. George Michael: Faith

Gick inte att bädda in.

9. Star: Primal Scream

Jag lät Edie Brickell och Fairground Attraction leda mig till mitt livs kärlek. Hon gör mig stark och oövervinnelig som Max Romeo i ”Chase the Devil”.

10. What I Am: Edie Brickell and the New Bohemians

11. Perfect: Fairground Attraction

Gick inte att bädda in.

12. Chase the Devil: Max Romeo

Hela listan som spellista på Spotify: Tolv låtar.

Luciafirande i år två, det som tidigare kallades årskurs två och ännu tidigare andra klass. En iakttagelse: verserna flyter inte som förr. Några mumlar fram sina verser som de alltid gjort, men de som kan dem, de spottar fram stavelserna i staccato. Detta mina damer och herrar är Sveriges framtida rapelit.

I TV-serien Vänner gör ett av paren en överenskommelse som går ut på att de får ett frikort. De kommer överens om att göra ett undantag från monogamin och om tillfälle skulle ges så är det OK att ha sex med någon utanför förhållandet utan att det räknas som otrohet. Förutsättningen är att personen är en av tre tillåtna kändisar. Detta anses vara en säker överenskommelse eftersom sannolikheten för att någon av dem skulle träffa en kändis för att sedan hamna i säng med denna antas vara försvinnande liten. Naturligtvis inträffar just denna situation.

Nu har jag och min sambo ingen liknande överenskommelse och jag vill inte ha någon heller. Har rätt svårt att bli attraherad av personer jag inte känner och har inte kunnat komma på något namn att sätta på en imaginär lista. Tills nu. Jag kom just på mitt första namn: Marion Hall.

Jag tror jag är lite förälskad. Hon heter Marion Hall på riktigt men eftersom det här är fantasi så kallar vi henne Lady Saw.

Du har säkert hört henne, hon brukar komma in och visa vart skåpet ska stå. Det är hon som gastar “For real!” i No Doubts “Underneath it all” och det är Lady Saw som svarar Shaggy i “Son of a Bitch”.

Riktigt, riktigt bra är hon – “The First Lady of Dancehall” – när hon släpps helt fri och gör sin egen grej. Så dra upp basen, ställ dig stolt och bredbent och lyssna till:

Lite hårdare:
Chat to me back
Life Without Dick

Vackert:
Healing
No Less than a Woman
Not the World’s Prettiest

Underbart:
Still Convinced

Eftersom det är rätt elitistiskt att länka till Spotify så har jag länkat till andra ställen.

Varför du slängde den där vinylspelaren?

Det var väl lite onödigt?

Vår äldsta dotter är snart tonåring. I helgen kom jag på henne med enormt provocerande musik. Jag antar att upproret har börjat.

Vad valde hon då för att distansera sig från föräldragenerationen?

Hårdrock med satanistflörtande? Sjuttiotalet är över så: nej.

Tung hip-hop med våldsamma och kvinnoförnedrande texter? Kom igen nu, åttiotalsretron är bara en trend. Det går över.

Smörig R’n'B kanske? Icke!

Vilken var då den mest provocerande musik hon kunde hitta?

Country naturligtvis. Sentimental mes-country förstås! När jag står inför faktum så är det uppenbart. Något mer provocerande är svårt att hitta. Ska vara den svenska motsvarigheten – dansband – då men det kanske kommer som en hardcore-förlängning. Hon kallar det inte för country och inte är det Dolly Parton eller Kenny Rogers det handlar om. Det hade varit alltför uppenbart. Dagens country är maskerad. Grupperna har tuffa namn som klingar ungt och låtarna som fungerar som inkörsport är kamouflerade som amerikansk college-rock men så fort du skrapar på den välpolerade ytan så ligger steel-guitaren där och glider och målbrotts-joddel-sången är inte långt borta.

Detta är tonårsrevolt.

En reflektion från melodifestivalen (eller melodischlagerfestivalen). Det finns historiska, diplomatiska och politiska skäl till att Makedonien inte bara kallas Makedonien utan “former Yugoslav Republic of Macedonia”. Dessa historiska diplomatiska och politiska känner jag inte till och de är antagligen inget att göra sig lustig över.

Men vi kan väl i alla fall vara överens om att “former Yugoslav Republic of Macedonia” är en osannolikt osmidigt och icke framtidssäkrat namn på ett land. Efter den principen borde det heta “den tidigare brittiska kolonin Kanada”, “det tidigare svenska länet Finland” samt “artisten tidigare känd som Prince”.

Via Trassel har jag fått Mymlans utmaning om att välja en låt av en artist eller ett band på en viss bokstav. På min lott har bokstaven T fallit.

Att skriva om musik är ungefär lika intressant som det är meningslöst eftersom världens bästa låt eller artist både varierar från person till person och från tid till annan. Därför struntar jag blankt i att jaga guldstjärnor hos Mymlan och ger mig på Trassels utmaning helt utifrån mitt eget perspektiv. Trassel visste nog inte riktigt vad hon gav sig in på för när det kommer till musikskriverier så kan jag verkligen bre ut mig.

Jag är en singelkille. Inte i den moderna bemärkelsen att jag inte har sällskap, nej jag lever i ett lyckligt förhållande mer i den gamla vinylbemärkelsen (inget sexuellt där heller) att jag går igång på enskilda låtar mer än en artist eller ett band (även om det finns undantag här också). Tonårstiden fylldes av singelinköp. Gärna maxisinglar med flera versioner av samma låt. Jag har en komplett (nåja) samling popmusik mellan åren 1986 och 1989. Hyfsat stora inkomster och mycket blygsamma utgifter (tack kära föräldrar) gjorde att det gick att köpa musik på ett sätt som överträffats varken förr eller senare i mitt liv.

Som varandes en singelkille missförstod jag förstås uppgiften till att börja med och började tänka på låtar istället för artister på T.

Jakob Hellman föll sig som ett självklart val. Inte mindre än fyra mästerverk på T har han levererat ”Tårarna”, ”Tältet”, “Tusen dagar härifrån” och ”Tåg”. ”Tältet” är inte Jakobs egen låt och går därför bort. Jag tillhörde aldrig de där hundra skrikande tjejerna längst fram och därför går även ”Tårarna” bort. “Tusen dagar härifrån” är han inte ensam om så den får också stryka på foten. ”Tåg” däremot kunde ha varit min T-låt. Om det nu hade varit så att jag skulle valt ut en låt på T och inte en artist eller grupp.

Nåja. Bakläxa.

T är annars en rätt enkel bokstav eftersom det går att fuska lite med anglosaxiska band där det finns många i bestämd form. The Rolling Stones till exempel – Time is on my side (se där, dubbel-T) eller The Mighty Dub Catz – Magic Carpet Ride eller The Pioneers – Long Shot Kick de Bucket eller The Primitives – Crash men allt sådant regelvrängande vore förstås inget annat än fusk.

I min mentala jakt på T-artister passerade jag både Tina Charles, the Troggs, Toots Hibbert och Trio för att till sist landa här hemma på Thomas Orup Eriksson. Här vill jag påpeka att det inte handlar om karlns hela diskografi utan en enskild låt, nämligen ”Kom och ta mej” från hans (unga och arga) tid i Intermezzo.

Tyvärr hittar jag ingen ljudillustration till detta mästerverk men för att du ska förstå storheten i stycket så kommer här en text jag skrivit tidigare och i ett helt annat sammanhang. Håll tillgodo.

Just det … så skulle några utmanas på U också. Kaffelattepappan och Revgille, här har ni något att bita i.

Min vapenbroder Orup och jag
Det tog oproportionerligt lång tid. Det var första gången för mig i en musikstudio och jag skulle lägga fyra toner mellan vers och refräng. För åttiotredje gången ungefär tog jag mig igenom mitt saxofonparti.

- Nä, nu blev det nog lite surt ändå, sa teknikern som även var självutnämnd producent.
- Ja kanske lite ostämt, höll någon med.

Själv sa jag inget alls, bara spelade samma sak igen. Redan vid tredje tagningen hade jag givit upp om att försöka höra någon skillnad på vad som kunde tänkas vara falskt eller inte. Tagning åttiofyra.

Som gudsbevis anförs ibland att sannolikheten för att människan skulle ha skapats av en slump är ungefär lika stor som att en tornado på en soptipp skulle råka blåsa ihop skrotet till ett jetplan. Nu hade jag kommit till den punkt då jag tvivlade på Guds existens och satte mitt hopp till principen om tornadon och jetplanet. Spelar jag bara samma sak tillräckligt många gånger så kanske det någon gång blir rätt.

Bandet spolades. Tagning åttiofem. Bedjande, hoppfulla blickar från de andra i gruppen. Mina fyra toner. Återigen samma kommentar om de ohörbara fraktionerna av tonhöjder som skulle ligga fel. De övriga gruppmedlemmarna utbytte förvirrade blickar, hörde du någon skillnad?

Till sist, någon gång vid tagning fyrahundrasjuttionio var det inte längre någon annan än teknikern som kunde skilja mellan några tonhöjder överhuvudtaget och vi enades om att det fick duga innan inspelningsbandet slets ut och gick av.

På väggarna hängde affischer med artister som spelat in i samma studio. Mest var det okända dansband som inte stämde särskilt väl med vår lite coolare image, men en affisch väckte vårt intresse en aning. Det var Ubangi med Cia Berg och Thomas Eriksson.

Cia Berg blev programledare ett tag på åttiotalet och Thomas Eriksson blev Orup. Åtminstone med den yngre delen av svenska folket (den äldre delen av svenska folket hävdade envist att den rättmätige Orup var Lars). Orup hade varit i Kumla och spelat in. Kunde han så kunde vi.

Orup hade något år tidigare kommit ut med sin första skiva som Orup. Med tanke på att det kom sex singlar från den skivan och så gott som varje låt spelades på radio, var Orup värd en del respekt. Själv respekterade jag Orup också för att han var vapenvägrare.

Det här utspelade sig på den tiden då Sverige uppfostrade sina barn till fredliga individer som skulle lära sig att våld var fel och dialog var rätt. Vid sjutton års ålder skulle alla unga män sedan lära sig att döda på order. Den som ifrågasatte detta och hävdade att det kanske fanns andra sätt att lösa konflikter på var mycket suspekt och skulle rättas in i ledet.

Själv gick jag inte så långt som Orup i min pacifism och vägrade. Istället valde jag vapenfri tjänst.

Lång tidigare, innan jag ryckte in som flygplatsbrandman och före Ubangis inspelningar i Kumla. Strax efter att Orup suttit sin samvetstid i fängelse för vapenvägran, sjöng han i en grupp som hette Intermezzo där Fredrik von Gerber höll takten. Samme von Gerber fick senare betydligt större framgångar som trummis i Noice.

Det var då Thomas Eriksson vägrade. Han totalvägrade och framförde Sveriges bästa musikaliska bidrag i genren vapenvägran – kom och ta mej (Intermezzo, 1980). Här reflekterar Orup över paradoxen ”Dom sa man kan få böter och jag blev ganska paff, de ger mig frihetsstraff. Jag vet man kan bli dömd om man mördar och står i, men om man inte gör’t så är det ändå kört”.

Kanske hade Orup låtit sig inspireras av Ebba Grön som året innan gav ut sin ”Totalvägra”. En mycket skränigare historia, men med ungefär samma text; förvirrad ung man får inkallelseorder, tycker det är larvigt och upprörs över fängelsestraff. Orup och Intermezzo framför sin ungdomliga protest med viss finess, duettsång och marschpastisch. Till taktfast virveltrumma och fotbollsläktarrefräng gäckar Orup och hans duettkompanjon militärmakten. Än här, än där dyker de upp med sina vokala tittut och uppmanar herr grön ”kom och gör mej till en man om ni kan”.

Epilog:
Min egen vapenfria tjänst då? Jodå, den var inte helt musikaliskt befriad. Det förekom allt diskussioner om tonhöjder och gehör även på flygplatsens brandstation. Där fanns Ola som påstod att han kunde höra skillnad på olika flygplansmodeller. Diskussionen kulminerade i att Ola hävdade att han hörde skillnad på en MD80 och en DC9:a. Detta skulle tvunget kontrolleras och någon frågade vilken typ av flygplan som nu stod redo för start utanför. ”En DC9” hävdade Ola självsäkert och Erik gick för att titta efter. Det visade sig vara varken en MD80 eller en DC9 utan en Electrolux torktumlare som gick in på sista varven på det extratorra programmet.

Gruppen som spelade in i Kumla gav ut en singel och krönte sin karriär med tre veckor på Radio Örebro-toppen. Låten med mina fyra toner på hann aldrig mixas färdigt och kom inte med på singeln.

I dag skulle vi kanske inte varit lika imponerade av en Orup-affisch i en inspelningsstudio i Kumla. Karln har ju tappat fart med GES, dessutom uppträdde han i uniform för svenska FN-trupper.

Lyssna på:
Intermezzo – kom och ta mej, alternativt Ebba Grön – Totalvägra

Andra Orupsånger värda att nämna:
Regn hos mej – Så här låter svensk soul när inte Eric Gadd gör den.
Stanna hos dej – Tillsammans med Karin Wistrand som då hade lagt av, både med att resa runt på dagis och lära barnen om rock’n’roll samt att sjunga i Örebrobandet Lolita pop.

UPPDATERING: Det visar sig att jag inte är helt ensam här ute i rymden. Revgille har hörsammat min uppmaning och tipsar om världens bästa låt med en grupp på U.

Ännu en UPPDATERING: Även Kaffelattepappan väljer världens bästa låt med en grupp på U.

Andra som skriver om
Orup, utmaning, Intermezzo