Skrymta

Vinylskivan spås gå en ny vår till mötes. Vinylskivsproduktionen ökar med 25 procent det senaste året och försäljningen av vinylsinglar har tiofaldigats sedan år 2000.

Vinylskivor är tunga och stora och det kan tyckas klumpigt med vinylskivor men i kombination med en mp3-samling så har de flera fördelar. Ljudet är varmare, omslagen större och en vinylskiva går att spela när CD-skivan ätit upp sin egen data och slutat fungera. Därför dröjer det antagligen inte länge förrän du har en skivspelare i bokhyllan igen, kanske något att önska sig i julklapp. Problemet är bara vad du ska spela.

Nu har du som slängde bort alla dina vinylskivor 1988 chansen att lägga grundplåten till din nya vinylsamling. Var med och tävla om tre singlar att lyssna på till jul.

Skivorna i potten är:

Tänd ett ljus, Triad, 1987
Vi går ut lite försiktigt med fina killar som sjunger fina saker. Lasse Lindbom, Niklas Strömstedt och Janne Bark knäpper i fingrar och pommar sig igenom rader om tända ljus, fred på jorden och stjärnor som faller. På andra sidan finns en version med rockigt komp som ingen hört och lika bra är väl det.

Do They Know it’s Christmas, Band Aid, 1984
Singeln som satte igång hela spela-in-en-skiva-för-en-bra-sak-fenomenet på åttiotalet (That’s what friends are for, Berg är till för att flyttas). Bob Geldof från Boomtown Rats roddade ihop hela projektet och pengarna gick till att bekämpa hungersnöd i Etiopien. Lustigaste textraden (om nu något kan vara lustigt i svältsammanhang) måste ändå vara ”and it won’t be snow in Africa this Christmas”. Nej, tur är väl det, hur kul skulle det vara med några minusgrader på svältkatastrofen?

Glöm inte att vända på skivan och lyssna på ”Feed the world” där artist efter artist på tuffast sätt försöker uppmana till att skänka pengar.

We Are The World, U.S.A. for Africa, 1985
När “Do they know it’s Christmas” fick sådan uppmärksamhet ville amerikanerna inte vara sämre så redan i slutet av februari samlade ingen mindre än Harry Belafontes manager, Ken Kragen ihop en drös artister (där bland annat Dan Aykroyd, Michael Jackson och Bob Dylan ingår). Liksom i ”Do they know it’s Christmas” så klämtar även klockor i introt till ”We are the World”.

Så här går tävlingen till:
Min dotter L går nu som om hon aldrig gjort annat (nåja) och snart flödar väl orden också. Vi har bestämt att hon yttrat sitt första. Du kan höra det här:

Det första ordet. mp3-fil

Nu gäller det för dig att gissa vad det är hon säger och när eller varför. Första rätta svaret vinner alla tre singlarna. I övrigt är reglerna och förutsättningarna desamma som i min förra succéartade (nåja, nåja) vinyltävling.

Andra som skriver om
tävling, vinn, vinyl, musik, advent, jul

Jaha alla ni pidestaluppstoppande, sekteristfanatiska typer som dyrkar Kent. Det har varit er show nu i några dagar. Hoppas ni lyssnade på P3 Populärs intervju i dag. Där delas det ut en del rejäla snytingar från bandet.

Jag är svag för reggae. Gärna den dammiga jamaicanska sorten från sjuttiotalet. Den där du kan föreställa dig en tre-fyra taniga grabbar i kortärmade skjortor, rökandes och tittandes på barnen och den trebenta hunden som spelar fotboll i gruset utanför studion. Brittisk ska går inte heller av för hackor. Svensk låtsasreggae däremot, den som regelmässigt dyker upp mellan maj och augusti, har jag inte särskilt mycket till övers för (jfr. Markooolio). Annars har ju Sverige att förvånansvärt schysst underlag med namn som Chilly & Leafy, Governor Andy och gudfadern Papa Dee.

Nåja, det är svårt att bli alltför elitistiskt besserwissrande inom reggae eftersom hela genren bygger på lånande, snoene och vidareutvecklande av andras idéer (själva låtarna är inte sällan tolkningar av andra artister). Det anses nämligen som helt okej att återanvända någon annans komp och skapa sin egen låt på. Istället för irritation är det bara att gillande nicka med i baktakten.

Shanty Town 007 1967
En högst allvarligt menad låt om en högst allvarlig händelse. Upplopp uppstod i samband med att polisen brände ner kåkstäder (Shanty Town) utanför Kingston på Jamaica. Det lite lustiga är inledningen 007, that Ocean’s Eleven som inte har något med resten av texten att göra utan refererar till populära filmer vid tidpunkten och slängdes in i låten för att fånga uppmärksamheten hos lyssnarna.

… och vart dyker den där skramligt snygga gitarren upp fyrtio år senare om inte hos Shaggy i den gungande Bonafide Girl.

Ännu ett exempel på tjusigt återanvändande ser vi hos Dogge Doggelito som tänker Softa med din guzz.

På sant reggaemanér hämtar han åtskilligt fler än tre takter från John Holt och hans Stick by me (1972).

Har svårt att hinna med att läsa tidningar. Försökte ta mig igenom det senaste numret av Cap&Design (7/07) men det är så gott som omöjligt vilket är synd eftersom jag misstänker att det finns läsvärda artiklar någonstans därinne bakom Igor Kazakovs egotripp.

Gick över till augustinumret av Wired (jag sa ju att jag ligger efter med läsningen). Där finns ett roligt avsnitt om hur man fixar allt från en intervju till hur du mutar någon på bästa sätt. Jag fastnar för en karaokeguide. Medan jag läser så slår det mig att karaoke uppenbarligen är ett ämne värdigt antropologer. Guiden påminner om svenska förhållanden, men den har ingen större relevans i Asien. Du som inte orkar läsa en hel bok om fenomenet kan ta del av mina kareokeerfarenheter här:

Karaoke i Sverige
Den viktigaste ingrediensen i svensk karaoke är inte musiken, inte sången utan alkoholen, det krävs mycket alkohol. När den är inmundigad tar trugandet vid. Till sist börjar sången, då gärna i par eller i större grupper (kanske är det allsångsarvet). Viktigt är att tydligt visa att sången inte är på allvar. Det kan man göra genom ett urskuldande leende under sången, eller genom att välja en ballad och helt enkelt sjunga så falskt att ingen skulle kunna komma på tanken att man försökte något annat än att larva sig. Alla hjälper till att skratta urskuldande.

Eftersom de flesta är så nervösa så sjunger de rätt kasst.

Utrustning, Singstar eller DVD innehållandes ett tiotal svensktoppsklassiker med dålig synk mellan bild och text. Förekommer ofta på möhippa eller svensexa eftersom förnedringsmomentet anses stort.

Karaoke i Japan
Sker gärna i ett bås som hyrs per timme. Där tränger man in familj, vänner eller affärsbekanta. In beställs också något att dricka och kanske något lätt att äta. Alkohol kan, men behöver inte, förekomma. En och annan sentimental sång måste hinnas med för att sessionen ska vara fullbordad. Alla sjunger i tur och ordning. Alla applåderar vänligt.

De flesta sjunger bra och alla ber om ursäkt för sin dåliga sångröst.

Utrustning, storbildsskärm för publiken, monitor för den som sjunger.

Karaoke på Filippinerna
Samling i hemmet. Dryck: vatten eller Coca Cola, alkohol kan förekomma men här gäller det att sjunga bra så berusningen får inte bli för grov. Tävlingsmomentet är mer eller mindre uttalat och tonsäkerheten poängsätts gärna. Det är inte ovanligt att två eller flera personer sjunger samma sång för att det ska bli lättare att jämföra. Åtminstone i början av kvällen vandrar mikrofonen i tur och ordning mellan de närvarande som gärna sjunger.

Utrustning, Magic Mic eller liknande, innehållande minst 500 låtar men inte sällan tusentals.

Det sägs att en man vid namn Dick Rowe på skivbolaget Decca sa nej till skivkontrakt med The Beatles, ”gitarrband är ute” lär han ha hävdat. Kanske ett av världens största misstag.

Själv var jag en av bandbokarna för en liten musikfestival i början av nittiotalet. Det handlade mest om amatörband eftersom vi inte ersatte annat än resan. Vi hade väl inte så mycket att gå på, vissa skickade in demoband, andra nöjde sig med att fylla i någon form av blankett vi hade färdigställt och skickat ut. Alla ville naturligtvis spela så sent som möjligt, på så stor scen som möjligt som någon form av huvudnummer. Det gick förstås inte eftersom vi ofta hade ett femtiotal band att pussla in på de två-tre scenerna.

Som jag tidigare berört så är bandnamn det kanske svåraste momentet i en musikers karriär. Trots detta får jag säga att vissa hade lyckats riktigt bra, några hänger kvar i mitt minne än i dag. King Here After (hårdrock förstås), Hans Scheikes Rebeller (punk förstås) och Sixpack (coverrock, vad trodde du?) till exempel.

Ett år kom ett brev från ett band med särskilt provocerande namn som jag tolkade det. The H.I.V:s. Inte särskilt roligt, snarare osmakligt. Nåja, alla skulle få spela men ett band med sjukdomsnamn skulle minsann inte få så mycket uppmärksamhet resonerade jag och gav dem tio minuter som andra band, inklämda på lilla scenen mellan en kille med nyckelharpa och något argt punkband.

Jag minns inte särskilt mycket av deras spelning, den var säkert bra. Däremot minns jag när jag flera år senare fick lära mig att ”hive” betyder ”bikupa” på engelska och är ett ganska trevligt ord. Det var ungefär då jag förstod att jag på grund av denna kunskapslucka skyfflat undan en av Sveriges största musikexporter – the Hives.

Förlåt mig. Jag vet bättre nu.

När argumenten tar slut för en bloggare så brukar han hänvisa till hur länge han har bloggat. Enligt bloggarnas egna logik är det nämligen så att den som registrerat ett bloggkonto först har störst auktoritet. I alla frågor.

Där står jag mig slätt. Däremot har jag haft egen hemsida i över tio år och jag minns en annan tid på webben. Minns du den tiden? De grå bakgrunderna i Mosaic, de animerade facklorna, blink-taggen?

Minns du hur du kunde få allt möjligt gratis? Jag talar inte om illegal nedladdning. Nej, det här var långt före det att bredband hade brett ut sig, en tid då en halvtaskig mp3:a tog en och en halv timme att ladda ner och i bästa fall gick att spela när du väl fick hem den.

I mitten och slutet av nittiotalet var det en annan slags Vilda Västern-attityd som gällde på nätet (eller den globala informationsmotorvägen). Det gällde att vara med, vad som helst bara man var med (jämför med Second Life i dag). Det här gjorde att företag började ge bort saker i stort sett helt utan motprestation, du kunde få tidningsprenumerationer, reflexer, musmattor, schyssta affischer och en hel massa annat skickat hem till dig utan kostnad.

Så går det förstås inte till i dag. Men, jag vill ge dig chansen att uppleva en liten del av det igen. Jag ger bort tre prima vinylsinglar mot i stort sett ingen prestation alls. Det enda du behöver göra är att skriva en kommentar här på www.skrymta.se.

Så här går det till
Skriv en kommentar till något här på www.skrymta.se (på något annat inlägg än det här). Under ditt (relevanta) inlägg skriver du ”jag vill vara med i tävlingen”. Rangordna skivorna i potten där 1 är den du helst vill ha, 2 den du tar om 1 inte finns kvar och 3 den du får om 1 och 2 redan har gått.

Regler:
Eftersom det här är min tävling så bestämmer jag. Om någon kommer på något så befängt som vinstskatt i det här fallet så får den som vinner betala den. Den som vinner lämnar sin adress till mig (förslagsvis via e-post) så att jag kan skicka vinsten. När jag gör det så skickar jag den i befintligt skick (sällan i mint-condition) och ofta i återanvänt emballage. Jag tar inget som helst ansvar för skador under transporten, jag tar överhuvudtaget inget ansvar för några skador eller någonting annat negativt som har med den här tävlingen att göra. Det går att klaga men inte överklaga och än en gång … jag bestämmer.

Skivorna i potten är:
Slice me nice – Fancy (1984)
Ettrig synthslinga och en text med erotiska undertoner, ”jag är som en paj för hungriga killar”. Lite extra piffigt var det att det påstods att Fancy skulle bli munk. Den karriären lades helt på hyllan i och med att ”Slice me nice” slog igenom. Hur det är med Fancys karriär i dag låter jag vara osagt.

Da Da Da – Trio (1982)
Eller som låten egentligen heter ”Da Da Da Don’t Love You Don’t Love Me Aha Aha Aha“. Tyskar gör det tyskar är så bra på, minimalistisk elektronmusik. I videon ska Annette Humpe finnas med i rollen som servitris. Annette är väl annars mest känd i Sverige som ena halvan av Humpe & Humpe som hade en minimal hit med ”Yamaha” på låtsasjapanska (bara varumärken i texten) i mitten av åttiotalet.

More than words – Extreme (1991)
De har hår som hårdrockare, de har läderjackor som hårdrockare, de har boots som hårdrockare, de har en tuff hårdrockslogotyp och låter som … som lägereldstrubadurer.

Jaha, så ska det visas pubertetsfnissigt humorprogram i SVT och en av de briljanta idéerna för detta program var att i en pseudoterrorattack spruta ner statsministern med vatten. Kul? (Hö, grabbar, vi ba spruta vatten på han Renfält), nej. Programmet ska tydligen heta “Ballar av stål” och det kan ju vara hur det vill med den saken, kanske menar de metallsnoppar. Jag vill ändå ta det här tillfället i akt för att upplysa Sveriges översättarskrå om vissa grundläggande anatomiska förutsättningar.

Det här med balle och ballar. Alla som någon gång har varit i ett omklädningsrum för grabbar i åldern 13-17 år vet att det i rummet finns flera ballar och att varje pojke har en balle var. EN (1) balle (singular). Visst, det vanliga är att dessa pojkar även har två pungkulor och det är här översättarnas okunskap slår till.

På engelska kan man säga “balls” och menar då pungkulorna (jfr. Accepts slagdänga “Balls to the wall” från 1984 som målande beskriver vad som väntar den som är stygg). Engelska har överhuvudtaget ett mer genitalt orienterat ordförråd än svenskan och detta ger förstås översättare av anglosaxiskt producerad film vissa utmaningar. Till exempel förekommer pungkulor mer ofta som uttryck i engelsk och amerikansk film än de gör i svensk dito. Det kan vara uttryck som “got to have balls, man” (du måste vara lite modig, kompis), “I’ll crusch your balls” (du kommer att få däng) eller “I don’t think you have the balls” (du vågar aldrig). I alla dessa fall handlar det om pungkulor, men i många översättningar står det “ballarna” (plural) vilket åtminstone hos mig ger en märklig bild av någon form av juver vilket väl inte var meningen?

På förekommen anledning känner jag att det är dags för lite folkbildning. En kamp mot den historielöshet som sprider ut sig. Det handlar om vinylnomenklaturen. Historielöshet är en sak och det kan förlåtas men historieförvanskning, där går gränsen och därför ser jag mig nödgad att rycka in och reda ut. För det allra första: Det finns inget som heter LP-singel. Däremot finns det:

Vinyl
Materialet skivorna är gjorda av. Oftast svart och runt men kan tillverkas i olika former och färger.

Vinylskiva
Samlingsnamn på lagringsmedium för musik. Finns företrädelsevis i två hastigheter, 33⅓ varv och 45 varv per minut (rpm=revs per minute). Förekommer också i 78-varvshastigheter men då oftare i bakelit, så kallad “stenkaka”. Stenkakorna gjordes i 10″ (tio tum) men de vanligaste storlekarna på aningen modernare skivor är annars 7″ som är närmare 18 centimeter och 12″ som är drygt 30 centimeter. Oroa dig inte för mycket för det där med 33⅓ eller 45 varv, det står på etiketten på skivan vilken hastighet som den ska spelas på.

LP, album
LP står för Long Play och betyder att det är en 12″-skiva med flera låtar på, cirka 45 minuter på varje sida.

Innerkonvolut
För att skydda vinylskivan från repor så finns det ibland ett stort kuvert i själva skivfodralet där skivan ligger. Ibland av papper, ibland av prasslig plast och är det riktigt lyxigt så är det tryck på innerkonvolutet också.

EP
EP står för Extended Play och är en slags hybrid mellan singeln och LP-skivan. Den innehåller vanligtvis fyra låtar (två på varje sida) och, vågar jag påstå, oftast i 45-varvsutförande även om 33⅓ även förekommer.

Singel
Låtar som artisten eller rättare sagt skivbolaget tror ska sälja extra bra pressas upp som singel. Singeln är en sjutumsskiva med två låtar (en på varje sida).

A-sida, B-sida
De allra flesta har en A-sida och en B-sida. Detta ska ge en vink om vilken ordning den som gjort skivan tänker sig att du ska spela dem i. När det gäller LP-skivor har detta mindre betydelse men när det gäller singlar så är det helt avgörande. A-sidan är själva singelspåret medan B-sidan är utfyllnad (i de allra flesta fall).

Dubbel A-sida
Ibland händer det att artist eller skivbolag försöker släppa en singel med dubbla A-sidor. Oftast beror det väl på att det var svårt att berätta för artisten att vissa låtar är bättre än andra.

Maxisingel
Kärt barn har många namn, till exempel maxi, tolvtumssingel eller tolva. Maxisingeln är en 12″ skiva med bara en eller ett par låtar på. Ofta snurrar den på 45 varv och den som köper en maxi väntar sig i allmänhet att den ska bjuda på minst en remix av låten (en maxiversion). Remixen är oftast en förlängd version av låten, gärna med lite extra tung bas och helst med långt intro samt någon brygga som gör det lättare för en discjockey att mixa in och ut till nästa låt. I sällsynta fall pressas den vanliga singeln på maxi för att riktiga audiofiler ska få sitt lystmäte (ljudet blir nämligen bättre på det sättet). Maxisingeln är mest en företeelse för den nördigare och inget som den normala skivköparen behöver bry sig så mycket om.