Skrymta

Varför du slängde den där vinylspelaren?

Det var väl lite onödigt?

Varför du slängde den där vinylspelaren? Det var väl lite onödigt?

Vår äldsta dotter är snart tonåring. I helgen kom jag på henne med enormt provocerande musik. Jag antar att upproret har börjat.

Vad valde hon då för att distansera sig från föräldragenerationen?

Hårdrock med satanistflörtande? Sjuttiotalet är över så: nej.

Tung hip-hop med våldsamma och kvinnoförnedrande texter? Kom igen nu, åttiotalsretron är bara en trend. Det går över.

Smörig R’n'B kanske? Icke!

Vilken var då den mest provocerande musik hon kunde hitta?

Country naturligtvis. Sentimental mes-country förstås! När jag står inför faktum så är det uppenbart. Något mer provocerande är svårt att hitta. Ska vara den svenska motsvarigheten – dansband – då men det kanske kommer som en hardcore-förlängning. Hon kallar det inte för country och inte är det Dolly Parton eller Kenny Rogers det handlar om. Det hade varit alltför uppenbart. Dagens country är maskerad. Grupperna har tuffa namn som klingar ungt och låtarna som fungerar som inkörsport är kamouflerade som amerikansk college-rock men så fort du skrapar på den välpolerade ytan så ligger steel-guitaren där och glider och målbrotts-joddel-sången är inte långt borta.

Detta är tonårsrevolt.

Vår äldsta dotter är snart tonåring. I helgen kom jag på henne med enormt provocerande musik. Jag antar att upproret har börjat. Vad valde hon då för att distansera sig från föräldragenerationen? Hårdrock med satanistflörtande? Sjuttiotalet är över så: nej. Tung hip-hop med våldsamma och kvinnoförnedrande texter? Kom igen nu, åttiotalsretron är bara en trend. Det ...

En reflektion från melodifestivalen (eller melodischlagerfestivalen). Det finns historiska, diplomatiska och politiska skäl till att Makedonien inte bara kallas Makedonien utan “former Yugoslav Republic of Macedonia”. Dessa historiska diplomatiska och politiska känner jag inte till och de är antagligen inget att göra sig lustig över.

Men vi kan väl i alla fall vara överens om att “former Yugoslav Republic of Macedonia” är en osannolikt osmidigt och icke framtidssäkrat namn på ett land. Efter den principen borde det heta “den tidigare brittiska kolonin Kanada”, “det tidigare svenska länet Finland” samt “artisten tidigare känd som Prince”.

En reflektion från melodifestivalen (eller melodischlagerfestivalen). Det finns historiska, diplomatiska och politiska skäl till att Makedonien inte bara kallas Makedonien utan "former Yugoslav Republic of Macedonia". Dessa historiska diplomatiska och politiska känner jag inte till och de är antagligen inget att göra sig lustig över. Men vi kan väl i alla fall vara överens om ...

Via Trassel har jag fått Mymlans utmaning om att välja en låt av en artist eller ett band på en viss bokstav. På min lott har bokstaven T fallit.

Att skriva om musik är ungefär lika intressant som det är meningslöst eftersom världens bästa låt eller artist både varierar från person till person och från tid till annan. Därför struntar jag blankt i att jaga guldstjärnor hos Mymlan och ger mig på Trassels utmaning helt utifrån mitt eget perspektiv. Trassel visste nog inte riktigt vad hon gav sig in på för när det kommer till musikskriverier så kan jag verkligen bre ut mig.

Jag är en singelkille. Inte i den moderna bemärkelsen att jag inte har sällskap, nej jag lever i ett lyckligt förhållande mer i den gamla vinylbemärkelsen (inget sexuellt där heller) att jag går igång på enskilda låtar mer än en artist eller ett band (även om det finns undantag här också). Tonårstiden fylldes av singelinköp. Gärna maxisinglar med flera versioner av samma låt. Jag har en komplett (nåja) samling popmusik mellan åren 1986 och 1989. Hyfsat stora inkomster och mycket blygsamma utgifter (tack kära föräldrar) gjorde att det gick att köpa musik på ett sätt som överträffats varken förr eller senare i mitt liv.

Som varandes en singelkille missförstod jag förstås uppgiften till att börja med och började tänka på låtar istället för artister på T.

Jakob Hellman föll sig som ett självklart val. Inte mindre än fyra mästerverk på T har han levererat ”Tårarna”, ”Tältet”, “Tusen dagar härifrån” och ”Tåg”. ”Tältet” är inte Jakobs egen låt och går därför bort. Jag tillhörde aldrig de där hundra skrikande tjejerna längst fram och därför går även ”Tårarna” bort. “Tusen dagar härifrån” är han inte ensam om så den får också stryka på foten. ”Tåg” däremot kunde ha varit min T-låt. Om det nu hade varit så att jag skulle valt ut en låt på T och inte en artist eller grupp.

Nåja. Bakläxa.

T är annars en rätt enkel bokstav eftersom det går att fuska lite med anglosaxiska band där det finns många i bestämd form. The Rolling Stones till exempel – Time is on my side (se där, dubbel-T) eller The Mighty Dub Catz – Magic Carpet Ride eller The Pioneers – Long Shot Kick de Bucket eller The Primitives – Crash men allt sådant regelvrängande vore förstås inget annat än fusk.

I min mentala jakt på T-artister passerade jag både Tina Charles, the Troggs, Toots Hibbert och Trio för att till sist landa här hemma på Thomas Orup Eriksson. Här vill jag påpeka att det inte handlar om karlns hela diskografi utan en enskild låt, nämligen ”Kom och ta mej” från hans (unga och arga) tid i Intermezzo.

Tyvärr hittar jag ingen ljudillustration till detta mästerverk men för att du ska förstå storheten i stycket så kommer här en text jag skrivit tidigare och i ett helt annat sammanhang. Håll tillgodo.

Just det … så skulle några utmanas på U också. Kaffelattepappan och Revgille, här har ni något att bita i.

Min vapenbroder Orup och jag
Det tog oproportionerligt lång tid. Det var första gången för mig i en musikstudio och jag skulle lägga fyra toner mellan vers och refräng. För åttiotredje gången ungefär tog jag mig igenom mitt saxofonparti.

- Nä, nu blev det nog lite surt ändå, sa teknikern som även var självutnämnd producent.
- Ja kanske lite ostämt, höll någon med.

Själv sa jag inget alls, bara spelade samma sak igen. Redan vid tredje tagningen hade jag givit upp om att försöka höra någon skillnad på vad som kunde tänkas vara falskt eller inte. Tagning åttiofyra.

Som gudsbevis anförs ibland att sannolikheten för att människan skulle ha skapats av en slump är ungefär lika stor som att en tornado på en soptipp skulle råka blåsa ihop skrotet till ett jetplan. Nu hade jag kommit till den punkt då jag tvivlade på Guds existens och satte mitt hopp till principen om tornadon och jetplanet. Spelar jag bara samma sak tillräckligt många gånger så kanske det någon gång blir rätt.

Bandet spolades. Tagning åttiofem. Bedjande, hoppfulla blickar från de andra i gruppen. Mina fyra toner. Återigen samma kommentar om de ohörbara fraktionerna av tonhöjder som skulle ligga fel. De övriga gruppmedlemmarna utbytte förvirrade blickar, hörde du någon skillnad?

Till sist, någon gång vid tagning fyrahundrasjuttionio var det inte längre någon annan än teknikern som kunde skilja mellan några tonhöjder överhuvudtaget och vi enades om att det fick duga innan inspelningsbandet slets ut och gick av.

På väggarna hängde affischer med artister som spelat in i samma studio. Mest var det okända dansband som inte stämde särskilt väl med vår lite coolare image, men en affisch väckte vårt intresse en aning. Det var Ubangi med Cia Berg och Thomas Eriksson.

Cia Berg blev programledare ett tag på åttiotalet och Thomas Eriksson blev Orup. Åtminstone med den yngre delen av svenska folket (den äldre delen av svenska folket hävdade envist att den rättmätige Orup var Lars). Orup hade varit i Kumla och spelat in. Kunde han så kunde vi.

Orup hade något år tidigare kommit ut med sin första skiva som Orup. Med tanke på att det kom sex singlar från den skivan och så gott som varje låt spelades på radio, var Orup värd en del respekt. Själv respekterade jag Orup också för att han var vapenvägrare.

Det här utspelade sig på den tiden då Sverige uppfostrade sina barn till fredliga individer som skulle lära sig att våld var fel och dialog var rätt. Vid sjutton års ålder skulle alla unga män sedan lära sig att döda på order. Den som ifrågasatte detta och hävdade att det kanske fanns andra sätt att lösa konflikter på var mycket suspekt och skulle rättas in i ledet.

Själv gick jag inte så långt som Orup i min pacifism och vägrade. Istället valde jag vapenfri tjänst.

Lång tidigare, innan jag ryckte in som flygplatsbrandman och före Ubangis inspelningar i Kumla. Strax efter att Orup suttit sin samvetstid i fängelse för vapenvägran, sjöng han i en grupp som hette Intermezzo där Fredrik von Gerber höll takten. Samme von Gerber fick senare betydligt större framgångar som trummis i Noice.

Det var då Thomas Eriksson vägrade. Han totalvägrade och framförde Sveriges bästa musikaliska bidrag i genren vapenvägran – kom och ta mej (Intermezzo, 1980). Här reflekterar Orup över paradoxen ”Dom sa man kan få böter och jag blev ganska paff, de ger mig frihetsstraff. Jag vet man kan bli dömd om man mördar och står i, men om man inte gör’t så är det ändå kört”.

Kanske hade Orup låtit sig inspireras av Ebba Grön som året innan gav ut sin ”Totalvägra”. En mycket skränigare historia, men med ungefär samma text; förvirrad ung man får inkallelseorder, tycker det är larvigt och upprörs över fängelsestraff. Orup och Intermezzo framför sin ungdomliga protest med viss finess, duettsång och marschpastisch. Till taktfast virveltrumma och fotbollsläktarrefräng gäckar Orup och hans duettkompanjon militärmakten. Än här, än där dyker de upp med sina vokala tittut och uppmanar herr grön ”kom och gör mej till en man om ni kan”.

Epilog:
Min egen vapenfria tjänst då? Jodå, den var inte helt musikaliskt befriad. Det förekom allt diskussioner om tonhöjder och gehör även på flygplatsens brandstation. Där fanns Ola som påstod att han kunde höra skillnad på olika flygplansmodeller. Diskussionen kulminerade i att Ola hävdade att han hörde skillnad på en MD80 och en DC9:a. Detta skulle tvunget kontrolleras och någon frågade vilken typ av flygplan som nu stod redo för start utanför. ”En DC9” hävdade Ola självsäkert och Erik gick för att titta efter. Det visade sig vara varken en MD80 eller en DC9 utan en Electrolux torktumlare som gick in på sista varven på det extratorra programmet.

Gruppen som spelade in i Kumla gav ut en singel och krönte sin karriär med tre veckor på Radio Örebro-toppen. Låten med mina fyra toner på hann aldrig mixas färdigt och kom inte med på singeln.

I dag skulle vi kanske inte varit lika imponerade av en Orup-affisch i en inspelningsstudio i Kumla. Karln har ju tappat fart med GES, dessutom uppträdde han i uniform för svenska FN-trupper.

Lyssna på:
Intermezzo – kom och ta mej, alternativt Ebba Grön – Totalvägra

Andra Orupsånger värda att nämna:
Regn hos mej – Så här låter svensk soul när inte Eric Gadd gör den.
Stanna hos dej – Tillsammans med Karin Wistrand som då hade lagt av, både med att resa runt på dagis och lära barnen om rock’n’roll samt att sjunga i Örebrobandet Lolita pop.

UPPDATERING: Det visar sig att jag inte är helt ensam här ute i rymden. Revgille har hörsammat min uppmaning och tipsar om världens bästa låt med en grupp på U.

Ännu en UPPDATERING: Även Kaffelattepappan väljer världens bästa låt med en grupp på U.

Andra som skriver om
Orup, utmaning, Intermezzo

Via Trassel har jag fått Mymlans utmaning om att välja en låt av en artist eller ett band på en viss bokstav. På min lott har bokstaven T fallit. Att skriva om musik är ungefär lika intressant som det är meningslöst eftersom världens bästa låt eller artist både varierar från person till person och från ...

Vinylskivan spås gå en ny vår till mötes. Vinylskivsproduktionen ökar med 25 procent det senaste året och försäljningen av vinylsinglar har tiofaldigats sedan år 2000.

Vinylskivor är tunga och stora och det kan tyckas klumpigt med vinylskivor men i kombination med en mp3-samling så har de flera fördelar. Ljudet är varmare, omslagen större och en vinylskiva går att spela när CD-skivan ätit upp sin egen data och slutat fungera. Därför dröjer det antagligen inte länge förrän du har en skivspelare i bokhyllan igen, kanske något att önska sig i julklapp. Problemet är bara vad du ska spela.

Nu har du som slängde bort alla dina vinylskivor 1988 chansen att lägga grundplåten till din nya vinylsamling. Var med och tävla om tre singlar att lyssna på till jul.

Skivorna i potten är:

Tänd ett ljus, Triad, 1987
Vi går ut lite försiktigt med fina killar som sjunger fina saker. Lasse Lindbom, Niklas Strömstedt och Janne Bark knäpper i fingrar och pommar sig igenom rader om tända ljus, fred på jorden och stjärnor som faller. På andra sidan finns en version med rockigt komp som ingen hört och lika bra är väl det.

Do They Know it’s Christmas, Band Aid, 1984
Singeln som satte igång hela spela-in-en-skiva-för-en-bra-sak-fenomenet på åttiotalet (That’s what friends are for, Berg är till för att flyttas). Bob Geldof från Boomtown Rats roddade ihop hela projektet och pengarna gick till att bekämpa hungersnöd i Etiopien. Lustigaste textraden (om nu något kan vara lustigt i svältsammanhang) måste ändå vara ”and it won’t be snow in Africa this Christmas”. Nej, tur är väl det, hur kul skulle det vara med några minusgrader på svältkatastrofen?

Glöm inte att vända på skivan och lyssna på ”Feed the world” där artist efter artist på tuffast sätt försöker uppmana till att skänka pengar.

We Are The World, U.S.A. for Africa, 1985
När “Do they know it’s Christmas” fick sådan uppmärksamhet ville amerikanerna inte vara sämre så redan i slutet av februari samlade ingen mindre än Harry Belafontes manager, Ken Kragen ihop en drös artister (där bland annat Dan Aykroyd, Michael Jackson och Bob Dylan ingår). Liksom i ”Do they know it’s Christmas” så klämtar även klockor i introt till ”We are the World”.

Så här går tävlingen till:
Min dotter L går nu som om hon aldrig gjort annat (nåja) och snart flödar väl orden också. Vi har bestämt att hon yttrat sitt första. Du kan höra det här:

Det första ordet. mp3-fil

Nu gäller det för dig att gissa vad det är hon säger och när eller varför. Första rätta svaret vinner alla tre singlarna. I övrigt är reglerna och förutsättningarna desamma som i min förra succéartade (nåja, nåja) vinyltävling.

Andra som skriver om
tävling, vinn, vinyl, musik, advent, jul

Vinylskivan spås gå en ny vår till mötes. Vinylskivsproduktionen ökar med 25 procent det senaste året och försäljningen av vinylsinglar har tiofaldigats sedan år 2000. Vinylskivor är tunga och stora och det kan tyckas klumpigt med vinylskivor men i kombination med en mp3-samling så har de flera fördelar. Ljudet är varmare, omslagen större och en ...

Jaha alla ni pidestaluppstoppande, sekteristfanatiska typer som dyrkar Kent. Det har varit er show nu i några dagar. Hoppas ni lyssnade på P3 Populärs intervju i dag. Där delas det ut en del rejäla snytingar från bandet.

Jaha alla ni pidestaluppstoppande, sekteristfanatiska typer som dyrkar Kent. Det har varit er show nu i några dagar. Hoppas ni lyssnade på P3 Populärs intervju i dag. Där delas det ut en del rejäla snytingar från bandet.

Jag är svag för reggae. Gärna den dammiga jamaicanska sorten från sjuttiotalet. Den där du kan föreställa dig en tre-fyra taniga grabbar i kortärmade skjortor, rökandes och tittandes på barnen och den trebenta hunden som spelar fotboll i gruset utanför studion. Brittisk ska går inte heller av för hackor. Svensk låtsasreggae däremot, den som regelmässigt dyker upp mellan maj och augusti, har jag inte särskilt mycket till övers för (jfr. Markooolio). Annars har ju Sverige att förvånansvärt schysst underlag med namn som Chilly & Leafy, Governor Andy och gudfadern Papa Dee.

Nåja, det är svårt att bli alltför elitistiskt besserwissrande inom reggae eftersom hela genren bygger på lånande, snoene och vidareutvecklande av andras idéer (själva låtarna är inte sällan tolkningar av andra artister). Det anses nämligen som helt okej att återanvända någon annans komp och skapa sin egen låt på. Istället för irritation är det bara att gillande nicka med i baktakten.

Shanty Town 007 1967
En högst allvarligt menad låt om en högst allvarlig händelse. Upplopp uppstod i samband med att polisen brände ner kåkstäder (Shanty Town) utanför Kingston på Jamaica. Det lite lustiga är inledningen 007, that Ocean’s Eleven som inte har något med resten av texten att göra utan refererar till populära filmer vid tidpunkten och slängdes in i låten för att fånga uppmärksamheten hos lyssnarna.

… och vart dyker den där skramligt snygga gitarren upp fyrtio år senare om inte hos Shaggy i den gungande Bonafide Girl.

Ännu ett exempel på tjusigt återanvändande ser vi hos Dogge Doggelito som tänker Softa med din guzz.

På sant reggaemanér hämtar han åtskilligt fler än tre takter från John Holt och hans Stick by me (1972).

Jag är svag för reggae. Gärna den dammiga jamaicanska sorten från sjuttiotalet. Den där du kan föreställa dig en tre-fyra taniga grabbar i kortärmade skjortor, rökandes och tittandes på barnen och den trebenta hunden som spelar fotboll i gruset utanför studion. Brittisk ska går inte heller av för hackor. Svensk låtsasreggae däremot, den som ...

Har svårt att hinna med att läsa tidningar. Försökte ta mig igenom det senaste numret av Cap&Design (7/07) men det är så gott som omöjligt vilket är synd eftersom jag misstänker att det finns läsvärda artiklar någonstans därinne bakom Igor Kazakovs egotripp.

Gick över till augustinumret av Wired (jag sa ju att jag ligger efter med läsningen). Där finns ett roligt avsnitt om hur man fixar allt från en intervju till hur du mutar någon på bästa sätt. Jag fastnar för en karaokeguide. Medan jag läser så slår det mig att karaoke uppenbarligen är ett ämne värdigt antropologer. Guiden påminner om svenska förhållanden, men den har ingen större relevans i Asien. Du som inte orkar läsa en hel bok om fenomenet kan ta del av mina kareokeerfarenheter här:

Karaoke i Sverige
Den viktigaste ingrediensen i svensk karaoke är inte musiken, inte sången utan alkoholen, det krävs mycket alkohol. När den är inmundigad tar trugandet vid. Till sist börjar sången, då gärna i par eller i större grupper (kanske är det allsångsarvet). Viktigt är att tydligt visa att sången inte är på allvar. Det kan man göra genom ett urskuldande leende under sången, eller genom att välja en ballad och helt enkelt sjunga så falskt att ingen skulle kunna komma på tanken att man försökte något annat än att larva sig. Alla hjälper till att skratta urskuldande.

Eftersom de flesta är så nervösa så sjunger de rätt kasst.

Utrustning, Singstar eller DVD innehållandes ett tiotal svensktoppsklassiker med dålig synk mellan bild och text. Förekommer ofta på möhippa eller svensexa eftersom förnedringsmomentet anses stort.

Karaoke i Japan
Sker gärna i ett bås som hyrs per timme. Där tränger man in familj, vänner eller affärsbekanta. In beställs också något att dricka och kanske något lätt att äta. Alkohol kan, men behöver inte, förekomma. En och annan sentimental sång måste hinnas med för att sessionen ska vara fullbordad. Alla sjunger i tur och ordning. Alla applåderar vänligt.

De flesta sjunger bra och alla ber om ursäkt för sin dåliga sångröst.

Utrustning, storbildsskärm för publiken, monitor för den som sjunger.

Karaoke på Filippinerna
Samling i hemmet. Dryck: vatten eller Coca Cola, alkohol kan förekomma men här gäller det att sjunga bra så berusningen får inte bli för grov. Tävlingsmomentet är mer eller mindre uttalat och tonsäkerheten poängsätts gärna. Det är inte ovanligt att två eller flera personer sjunger samma sång för att det ska bli lättare att jämföra. Åtminstone i början av kvällen vandrar mikrofonen i tur och ordning mellan de närvarande som gärna sjunger.

Utrustning, Magic Mic eller liknande, innehållande minst 500 låtar men inte sällan tusentals.

Har svårt att hinna med att läsa tidningar. Försökte ta mig igenom det senaste numret av Cap&Design (7/07) men det är så gott som omöjligt vilket är synd eftersom jag misstänker att det finns läsvärda artiklar någonstans därinne bakom Igor Kazakovs egotripp. Gick över till augustinumret av Wired (jag sa ju att jag ligger efter ...

Det sägs att en man vid namn Dick Rowe på skivbolaget Decca sa nej till skivkontrakt med The Beatles, ”gitarrband är ute” lär han ha hävdat. Kanske ett av världens största misstag.

Själv var jag en av bandbokarna för en liten musikfestival i början av nittiotalet. Det handlade mest om amatörband eftersom vi inte ersatte annat än resan. Vi hade väl inte så mycket att gå på, vissa skickade in demoband, andra nöjde sig med att fylla i någon form av blankett vi hade färdigställt och skickat ut. Alla ville naturligtvis spela så sent som möjligt, på så stor scen som möjligt som någon form av huvudnummer. Det gick förstås inte eftersom vi ofta hade ett femtiotal band att pussla in på de två-tre scenerna.

Som jag tidigare berört så är bandnamn det kanske svåraste momentet i en musikers karriär. Trots detta får jag säga att vissa hade lyckats riktigt bra, några hänger kvar i mitt minne än i dag. King Here After (hårdrock förstås), Hans Scheikes Rebeller (punk förstås) och Sixpack (coverrock, vad trodde du?) till exempel.

Ett år kom ett brev från ett band med särskilt provocerande namn som jag tolkade det. The H.I.V:s. Inte särskilt roligt, snarare osmakligt. Nåja, alla skulle få spela men ett band med sjukdomsnamn skulle minsann inte få så mycket uppmärksamhet resonerade jag och gav dem tio minuter som andra band, inklämda på lilla scenen mellan en kille med nyckelharpa och något argt punkband.

Jag minns inte särskilt mycket av deras spelning, den var säkert bra. Däremot minns jag när jag flera år senare fick lära mig att ”hive” betyder ”bikupa” på engelska och är ett ganska trevligt ord. Det var ungefär då jag förstod att jag på grund av denna kunskapslucka skyfflat undan en av Sveriges största musikexporter – the Hives.

Förlåt mig. Jag vet bättre nu.

Det sägs att en man vid namn Dick Rowe på skivbolaget Decca sa nej till skivkontrakt med The Beatles, ”gitarrband är ute” lär han ha hävdat. Kanske ett av världens största misstag. Själv var jag en av bandbokarna för en liten musikfestival i början av nittiotalet. Det handlade mest om amatörband eftersom vi inte ersatte ...

När argumenten tar slut för en bloggare så brukar han hänvisa till hur länge han har bloggat. Enligt bloggarnas egna logik är det nämligen så att den som registrerat ett bloggkonto först har störst auktoritet. I alla frågor.

Där står jag mig slätt. Däremot har jag haft egen hemsida i över tio år och jag minns en annan tid på webben. Minns du den tiden? De grå bakgrunderna i Mosaic, de animerade facklorna, blink-taggen?

Minns du hur du kunde få allt möjligt gratis? Jag talar inte om illegal nedladdning. Nej, det här var långt före det att bredband hade brett ut sig, en tid då en halvtaskig mp3:a tog en och en halv timme att ladda ner och i bästa fall gick att spela när du väl fick hem den.

I mitten och slutet av nittiotalet var det en annan slags Vilda Västern-attityd som gällde på nätet (eller den globala informationsmotorvägen). Det gällde att vara med, vad som helst bara man var med (jämför med Second Life i dag). Det här gjorde att företag började ge bort saker i stort sett helt utan motprestation, du kunde få tidningsprenumerationer, reflexer, musmattor, schyssta affischer och en hel massa annat skickat hem till dig utan kostnad.

Så går det förstås inte till i dag. Men, jag vill ge dig chansen att uppleva en liten del av det igen. Jag ger bort tre prima vinylsinglar mot i stort sett ingen prestation alls. Det enda du behöver göra är att skriva en kommentar här på www.skrymta.se.

Så här går det till
Skriv en kommentar till något här på www.skrymta.se (på något annat inlägg än det här). Under ditt (relevanta) inlägg skriver du ”jag vill vara med i tävlingen”. Rangordna skivorna i potten där 1 är den du helst vill ha, 2 den du tar om 1 inte finns kvar och 3 den du får om 1 och 2 redan har gått.

Regler:
Eftersom det här är min tävling så bestämmer jag. Om någon kommer på något så befängt som vinstskatt i det här fallet så får den som vinner betala den. Den som vinner lämnar sin adress till mig (förslagsvis via e-post) så att jag kan skicka vinsten. När jag gör det så skickar jag den i befintligt skick (sällan i mint-condition) och ofta i återanvänt emballage. Jag tar inget som helst ansvar för skador under transporten, jag tar överhuvudtaget inget ansvar för några skador eller någonting annat negativt som har med den här tävlingen att göra. Det går att klaga men inte överklaga och än en gång … jag bestämmer.

Skivorna i potten är:
Slice me nice – Fancy (1984)
Ettrig synthslinga och en text med erotiska undertoner, ”jag är som en paj för hungriga killar”. Lite extra piffigt var det att det påstods att Fancy skulle bli munk. Den karriären lades helt på hyllan i och med att ”Slice me nice” slog igenom. Hur det är med Fancys karriär i dag låter jag vara osagt.

Da Da Da – Trio (1982)
Eller som låten egentligen heter ”Da Da Da Don’t Love You Don’t Love Me Aha Aha Aha“. Tyskar gör det tyskar är så bra på, minimalistisk elektronmusik. I videon ska Annette Humpe finnas med i rollen som servitris. Annette är väl annars mest känd i Sverige som ena halvan av Humpe & Humpe som hade en minimal hit med ”Yamaha” på låtsasjapanska (bara varumärken i texten) i mitten av åttiotalet.

More than words – Extreme (1991)
De har hår som hårdrockare, de har läderjackor som hårdrockare, de har boots som hårdrockare, de har en tuff hårdrockslogotyp och låter som … som lägereldstrubadurer.

När argumenten tar slut för en bloggare så brukar han hänvisa till hur länge han har bloggat. Enligt bloggarnas egna logik är det nämligen så att den som registrerat ett bloggkonto först har störst auktoritet. I alla frågor. Där står jag mig slätt. Däremot har jag haft egen hemsida i över tio år och jag ...